Vidden av svinpesten tas in i små portioner

Krönika Jag har trögt och tafatt börjat ge upp alla önskningar, planer och måsten som på något sätt berör skogen, skriver författaren Sven Olov Karlsson från sin stuga vid den avstängda zonen.

Inte en till farsot! Inte en ny kris!

Så kände nog många i förra veckan när nyheten kom om svinpestens utbrott i Sverige. Men särskilt vi som hålls i smittzonen. Mitt i den ligger fyndplatsen för sjukdomsutbrottet, nära Fagersta. Bara tre mil därifrån har jag mitt lantställe, med allt man kan önska av skog och natur.

Jordbruksverkets pinfärska lista på restriktioner och förbud var skriven på föredömligt klarspråk. Det var vidden som var svår att ta in. Jag kunde bara begripa en liten portion i taget, och trögt och tafatt börja ge upp alla önskningar, planer och måsten som på något sätt berörde skogen. För det är innebörden av att inte få sätta en fot där på okänd tid, men minst sex månader. Vi kan vara fast på tomten och bara få gå på vägarna under de kommande två åren.

Snart hittades nya smittade vildsvinskadaver, i Norberg. Ännu närmare mig. Vildsvin rör sig fritt och långt, till synes planlöst. Alltså kunde smittan redan befinna sig bara om knuten. Den färdas osynligt, via strövande vilt eller människors otur eller slarv.

Nej förresten, vissheten är värst. Att det enda säkra är att det troligen inte kommer att gå så bra.

När en kris pågått ett par veckor brukar man börja vänja sig. Men inte än. Ovissheten är nog värst, att ingen vet hur lång tid grisarnas Ebola kommer att lägga locket på livet. Nej förresten, vissheten är värst. Att det enda säkra är att det troligen inte kommer att gå så bra. För det har det inte gjort någon annanstans där svinpesten slagit till.

Vad man än tycker om vildsvinens återintåg i landet med sönderbökade marker och förstörda odlingar så är det fruktansvärt att de måste dö en tidig, plågsam död. Därnäst är det synd om bönderna som måste slakta sina svin, om alla som jobbar i skogen eller är skogsägare, därnäst om allt friluftsfolk, från trädvurmande skogsbadare till inbitna jägare. Och inte bara vi i zonen behöver vara oroliga: smittan kan bryta ut på fler ställen. Utbrottet här kan följas av fler på helt andra håll.

Å andra sidan, vad händer med all avspärrad natur om restriktionerna håller i sig? Under coronapandemin andades ekosystemet ut när utsläppen från industrier, flyg, resor och konsumtion tvingades minska. Smogen lättade. Haven klarnade. Naturen började reparera sig.

Vad kan då hända på tusen kvadratkilometer där inte en människa rör ett finger på två år? Blir smittzonen en oavsiktlig nationalpark? Utan levande vildsvin, men för övrigt fri från påverkan?

Svinpesten är just vad den heter: pest, och den är hemsk med allt vad det innebär i lidande och problem. Men kanske kommer den få skogarna att blomstra och prunka.

Sven Olov Karlsson