En plats att vara bara lagom i fred

Krönika På Ingmar Bergmans stiftelse är det vördnadsfullt. Jag undrar hur det skulle vara om jag hade en, skriver författaren Sven Olov Karlsson.

Det var en mörk och stormig natt i vintras. Havsvågorna kraschade, skogarna skakade. Mobiltäckningen var mikroskopisk. På flera dagar hade jag inte sett en människa.

Plötsligt tassade något omkring hetsigt på taket. Ekorrar? Eller ”dämoner”? Ty detta var ju hos Ingmar Bergman. Regissören som testamenterade sitt enorma arkiv och sina hus på Fårö till forskning och konstnärsresidens. Där hade jag beviljats en tids plats bland andra skaparsjälar med projekt och konserver i bagaget. Ibland sker det guidade visningar om geniets tillvaro på ön. Ooh, aah, titta sådan exklusiv arkitektur och inredning (som han klottrade fritt på: ”Skitnatt”, ”Julaftonsfan”).

Kolla här, en kattvideo! Notera hans väggklotter: Dämonisk idétorka!

När jag kommit till rätta bakom murarna och privat område-skyltarna, vid ett enormt skrivbord vid ett ännu större fönster mot Östersjön, vaknade kreativiteten. Tänk om jag också skulle inrätta en stiftelse! Som precis som Bergmans skulle bevara platsen för att spegla grundarens liv och villkor.

På mitt lantställe kan då i (den förhoppningsvis fjärran) framtiden lovande diktare få skriva precis som jag gjorde: med västmanländska kalhyggen och skrothögar direkt utanför fönstergluggarna. Och lajva – försöka skapa konst samtidigt som de råddar ett nerslitet småbruk! För autenticitet klampar urinvånare in utan att knacka. Det illustrerar Karlssons omvittnat svaga integritet, kommer guiden att förklara.

Eller ska residenset vara i Stockholm?

En tom hylla, säger då guiden, symboliserar att inga som helst anteckningar eller texter bevarades. Karlsson hade nämligen så trångt att inte ens de böcker han själv skrev fick plats att sparas. Här är själva kontoret: ett källarhörn, möblerat med kulturarbetarens karakteristiska containerfynd. Ljudinstallationen återger skrivandets ständiga soundtrack: lövblåsare, barnskrik, trafikbrus, hunddagisskäll. Rösterna är skådespelare som gestaltar hur omkringsittande gärna avbröt tankarna: ”Du, hur funkar skrivaren? Finns det mjölk till kaffet? Kolla här, en kattvideo!” Notera hans väggklotter: ”Dämonisk idétorka!”.

Nå, nog raljerat om materiella skillnader på en världsberömd filmregissör och en medelmåttig frilans. Trots ändlösa framgångar, nio barn och fem fruar har Bergman beskrivits som olycklig och isolerad. Efter hustrun Ingrids död år 1995 var han ensam till bortgången 2007.

Visst är det underbart att få vara i fred. Men lite lagom. Långt innan hemresan tog tristessen över. Som vanligt när jag äntligen ska vara ensam kom insikten: det underbara är egentligen att aldrig vara i fred. 

Sven Olov Karlsson