Molnen tröstar och skrämmer

Sommarens skogsbrand togs över av regntunga moln – och barnens sträckkollande på Transformers, skriver författaren Sven Olov Karlsson.

Hösten anas och sommaren blir redan alltmer ett dimmigt minne. Särskilt för mig: vi snackar inte semesterdrickande utan bokstavligt talat extraordinära mängder rök, oväsen och moln.

Först var det molnfritt. Juni utlovade ännu en torrsommar med spruckna jordar och hungerstenar i dränerade åar. På midsommaraftons kväll mattades värmeböljans plågsamt klarblå himmel av ett till att börja med nästan omärkligt dis.

Grillos, tänkte vi först, det är ju fest i bygden.

Men medan årets ljusaste natt trädde in tätnade dimman snabbt till storslagen rök. Riktiga domedagsmoln.

En skogsbrand hade hastigt brutit ut, knappa milen bort. Det kanske låter långt. Men det känns obehagligt nära för alla som den hårda vägen lärt sig hur fort och oförutsägbart sådana eldsvådor kan sprida sig. Ovan horisonten, taggig av träd som dödades eller skadades i en megabrand år 2014, böljade gråbruna rökar från en ny, beryktad västmanländsk skogsbrand.

När denna en tid senare äntligen stoppats (tack alla som släckte!) vek också hettan för ett nästan gammaldags svenskt sommarväder: svalt, regnigt – ja, molnigt. Som gjort för att mysa inomhus. Så mina barn bingetittade på Transformers-actionfilmerna. Robotarna Megatron och Optimus och allt vad de heter förde kampen mellan gott och ont så högtalarna knakade.

Vi bredvidstående fick bingelyssna på tordönsrepliker, pompös musik, dundrande krevader och rasslet av kollapsande skyskrapor. Bullret läckte in i sömnen. I mina drömmar vecklades bilar ut till plottriga krigare med tonläge som karska operadivor. ”I am Procrastinator! And I shall waste time!” Eller så.

Jag försvann utomhus. Vilken tystnadsretreat! Molnen blev ett slags sällskap. Ibland väsnades de lite, men nöjde sig oftast med att bara låta regnet falla. Jag tänkte att det jag flytt från och det ovanför mig hade många likheter.

Både Transformers och moln kan blixtra och dundra. Struntar högaktningsfullt i tyngdlagen och kan bli hur stora som helst. Kan vips anta oanade former (vem har inte sett silhuetter av ansikten eller djur i moln?), och bär namn som tycks som gjorda för melodramatiska pekoral: ”I am Nimbostratus! And I shall rain and snow!” Eller ”Cirrus, you must fight Stratucumulus!”

Och moln kommer i det extrema vädrets tidevarv tillmätas alltmer betydelse. Antingen som räddning – ska skördar och natur överleva krävs nederbörd – eller som fasansfulla hot, genom hagelbombardemang och förödande översvämningar. De stora skepnaderna ovan där blir alltmer intressanta, på gott och ont. 

Sven Olov Karlsson