När jobbet försvinner

Pappersdöden Hur känns det att plötsligt bli varslad? Att snart förlora jobbet? DA åkte till Sundsvall, där det första stora varslet inom pappersindustrin kom, och pratade med några som vet.

Under en älgjakt måste man vara tyst, det vet Malin Granqvist. Men just den här morgonen i december i fjol, i en snötyngd skog i inre Medelpad, fredagen innan jul, i samma stund som hon kollade mobilen, insåg hon att hon inte kunde vara det.

Ett 060-nummer, läste hon. Sundsvall. Kunde det vara han, chefen på det där kemiföretaget som hon hade sökt jobb på och som hon hade varit på intervju hos i går?

Han som avslutade mötet med att säga: ”Hör du inget från mig så är du fortfarande med i processen.”Var det alltså kört nu? tänkte Malin och svarade genast. Högt, nästan upprört:

”NEJ, VARFÖR RINGER DU!?”

Vid den här tidpunkten var Malin en av flera hundra anställda som blivit varslade på Ortvikens pappersbruk. Sundsvallsbruket där SCA tillverkat papper alltsedan femtiotalet. Tryckpapper. Sånt som används till tidningar, magasin, broschyrer och liknande, och som i decennium efter decennium hade efterfrågats världen över.

Ja, från folkhemmets begynnande glansdagar och årtiondena framåt hade ångan från Ortviken bolmat och skvallrat om ekonomiska framgångar och trygga jobb på flera mils avstånd, lockat arbetssökande från Finland till och med. Som Malin. Särskilt ett par genenerationer före henne, på den tiden när bruket välkomnade nyanställda från andra sidan Bottenhavet med mat och logi på Folkets hus i den närliggande stadsdelen Skönsberg vid ankomsten.

Men så sextio år senare – mitt under pandemin. I Skönsberg. På samma plats där Folkets hus stod innan det revs, i huset som numera heter EQ House. Onsdagen den 26 augusti 2020, klockan 08:05, för att vara exakt.

Ledningen för SCA hade kallat facken till möte och skulle nu informera Malin och de andra om det som skulle överskugga nyhetsflödet för resten av den dagen. Att inte bara en maskin skulle läggas ned, vilket Malin och hennes arbetskamrater tidigare befarat. Utan alla tre maskiner. Det vill säga all papperstillverkning.

– Det kom som en fullständig käftsmäll! Mitt jobb, min trygghet, min fasta punkt. Som om hela min värld gick under, så kändes det nästan.

Vi träffar Malin i hennes hus åtta månader efter nedläggningsbeskedet och fyra månader efter det där telefonsamtalet i skogen. Det är vår i luften, tjälen släpper, och utanför köksfönstret breder en avlång liten sjö och några aprilkarga fält ut sig innan en vägg av norrländsk tajga slukar resten av landskapet. Ett par hundar skäller i närheten och strax ovanför backen ner mot sjön kraxar några kråkor otåligt, men annars är allting stilla och lugnt. Inte en människa syns till.

Malin kommer ursprungligen från Finland och i snart fyra år har hon bott här. Själv, mitt ute på landsbygden, i ett gammalt hus med en timmes bilfärd till Sundsvall. Valet av boplats fattade hon efter en flera år lång odyssé genom Sverige, då hon arbetade med lite av varje. Bland annat som styrman ombord på fartyg som skeppade stora lass papper till länder som England och Spanien.

– Men det gick inte eftersom jag blir så lätt sjösjuk. Fast den erfarenheten kanske hjälpte något när jag sökte jobb på Ortviken. När jag sa att jag hade noll koll på pappersindustrin, men att jag däremot hade fraktat mycket papper! säger hon med road min och fortsätter:

– Och som tur var fick jag också ett jobb. Ett skiftjobb, dessutom. Du förstår, att jobba skift är väldigt viktigt för mig, eftersom det ger mig all den frihet och lediga tid som jag behöver.

På så vis fick hon tid att ägna sig åt det som betyder allra mest för henne. Sin flock. Sina tretton Sibirian huskies. Tretton stora skriet från vildmarken-hundar, som är som inprogrammerade på att slita och dra, och som Malin har i en inhägnad del av tomten.

Dem är hon ute och motionerar och tävlar med så ofta hon kan, berättar hon. Alla medaljer och pokaler som hon har skördat genom åren – SM, EM, VM – tyder dessutom på att hon kan sin sport, känner sina hundar, vet hur man ska få dem att dra till det yttersta.

– Jag känner mig aldrig ensam när jag är med dem. Dessutom märker de direkt vad jag är på för humör. När jag är glad är de fulla av energi. Då hoppar de runt och viftar på svansen. Men när jag är låg, då är de tysta. Knäpptysta.

Om de var tysta när hon kom hem från skiftet den där kvällen i augusti förra året, när hon insåg att hon snart skulle stå utan jobb, det minns hon inte. Men hon minns att hon trivdes bra på jobbet. Med sina arbetstider och med sina arbetskamrater. Likaså med arbetsuppgifterna som hon hade. Som processoperatör på ”Torken”, där hon såg till att temperatur, fukthalt och andra avgörande parametrar var de rätta för att papperet skulle torka på bästa sätt. Själv beskriver hon det som en jättelik bastu, som hon helst hade arbetat kvar i.

– Ja, när jag började där kändes det faktiskt som att jag hade kommit hem.

Hon tittar ut genom fönstret och tänker på tiden som var. Hur hon genast, samma dag som hon fick beskedet, började söka efter andra jobb. Surfade, ringde, skrev. Dagarna gick, blev till veckor och månader. Något ordentligt napp fick hon aldrig.

– Att stå utan jobb är en hemsk känsla. Tryggheten som försvinner för en. Särskilt när man vet att man inte är ensam om att vara det, att det finns flera hundra andra som är i samma situation som en själv. Att alla nu är tvungna att söka jobb och att det är först till kvarn som gäller.

”Vad finns det för jobb för mig?”

När Lars Dahlqvist klev in genom grindarna till Ortvikens pappersbruk för första gången, i april 1989, hade han precis lämnat tonåren och bara några dagar innan muckat från Norrlands artilleri­regemente i Östersund.

– Jag minns inget speciellt från den dagen. Fast på den tiden gick man ju bara till jobbet, gjorde vad man skulle och sedan tänkte man inte mer på det, säger han samtidigt som han rattar sin VW Passat från en plats till en annan genom ett soligt och kallt Sundsvall.

Han kastar en snabb blick i back­spegeln, svänger in på en gata strax ­utanför centrum och sedan fortsätter han:

– Men att jobbet skulle betyda något speciellt i sig, som det skulle göra senare … Nä, då var man ju mest här ute på stan och rumlade. Bodde centralt här i en liten etta och levde singellivet. Livet lekte!

Det skulle det inte göra den där ­augustimorgonen trettioett år senare, när han, Malin och de andra fick besked om nedläggningen. Nu medelålders helt plötsligt. Med fru, radhus och två minderåriga barn att ta hand om.

– Det kom som en fullständig chock. Man blev som helt tom i huvudet. I flera dagar. ”Vad ska jag göra nu?”, tänkte man. ”Vad finns det för jobb för mig?”

För att skingra tankarna började Lars gå långa promenader för sig själv, oftast runt en sjö som han bor i närheten av. Med hörlurar över öronen brukade han gå där längs vattnet och lyssna på musik. Blandat, åttio- och nittiotal. Som Eye of the Tiger. Sånt som var nytt och poppis när han var ung, och som han fortfarande blir glad och uppåt av.

– Men lugna låtar, det gick bara inte. Då kom tårarna.

Oron och stressen ”kändes dubbel”, säger han. Dels hade han sig själv att tänka på, dels var han huvudskyddsombud också. En sån som arbetskamraterna kunde vända sig till om något inte stod rätt till på jobbet. Vilket det ju gjorde nu, med besked. Särskilt i slutet på året, när en efter en sades upp.

– Jag försökte verkligen göra mitt bästa. Prata med dem, svara på frågor, leta rätt på telefonnummer och så. Och vissa tog faktiskt ganska lätt på saken. ”Äh, det löser sig nog.” Eller: ”Det här var precis den sparken i baken jag behövde.”

– Men för de allra flesta var det förstås väldigt jobbigt. Särskilt för dem som samtidigt var mitt uppe i en separation eller liknande.

Att prata och försöka nå fram till dem upplevde han som oerhört svårt.

– Särskilt som jag själv var drabbad. Det är jättesvårt att veta hur folk innerst inne mår, och jag är ju ingen psykolog. Jag kan bara vara så medmänsklig jag kan och försöka hjälpa till, leda dem rätt och försöka se till så att de som behöver professionell hjälp får det.

Det kom som en fullständig chock. Man blev som helt tom i huvudet. I flera dagar.

Lars Dahlqvist.

Och den typen av hjälp fanns också att få, berättar han. Förutom företagshälsan fanns även präster och diakoner på plats den första tiden. Något som gjorde djupt intryck på Lars var när en ­beteendevetare kom på besök och ­förklarade vad som händer när en människa går igenom en kris. Hur krisen börjar, svänger och slutar. Ungefär som en kurva, som ett U. Först ”chock” och ”konstaterande”, sedan ”reaktion” och ”bearbetning”, och därefter ”nyorientering”.

– Den kurvan stämmer jättebra. Ibland är man arg, ibland ledsen, men ibland är man faktiskt ganska uppåt. Alla fungerar olika och var på kurvan man befinner sig varierar. För en del går det snabbt, för andra tar det lite längre tid, men alla måste gå igenom den. Du måste ner i skiten för att sedan kunna ta dig upp ur den.

Utanför Ortvikens huvudgrindar en stund senare. Lars parkerar sin bil utanför Pappers avdelningsexpedition och går in i huset. Det är en onsdag, veckan efter att den sista maskinen stannat för gott, och bakom ett belamrat skrivbord där inne sitter avgående avdelnings­ordförande Janne Öberg på en stol och förklarar att det mesta mellan fack och arbetsgivare nu är färdig­förhandlat.

Han bläddrar bland sina papper och efter en lång stunds småsuckande hittar han till slut en liten lapp där det står att:

… endast 47 arbetare får stanna kvar på Ortviken, på SCA:s framtida satsning på CTMP-massa.
… 13 sagts upp med fjorton månadslöner.
… 35 fått jobb på grannbruket ­Östrand.
… 78 fått avgångspension.

Han lägger ifrån sig lappen och säger:
– Resten, ungefär 285, går ut i arbetslöshet då …

Länge befarade Lars att han skulle bli en av dem. Malin likaså.

”Det kommer att ordna sig, pappa”

Han kommer aldrig att glömma de orden, Christer Sjögren. Dem som pojkarna sa. Kvällen när han hade samlat familjen hemma i vardagsrummet och berättat vad som tidigare hade hänt under dagen. Att han kanske snart skulle få sparken.
Han som hade jobbat på Ortviken ända sedan han som sjuttonåring gick ut processteknisk linje.

Han som alltid hade ställt upp och visat framfötterna.

Han som för bara något år sedan hade avancerat till produktionsansvarig, och som aldrig hade trivts så bra på jobbet som han gjorde nu.

Snart bara minnen kvar.

Men, som Christer upprepar tyst, viskande, nästan som för sig själv, i ett annat av husets rum tre årstider senare:

– ”Det kommer att ordna sig, ­pappa …” ”Det kommer att ordna sig …”

Han stryker en hand över kinderna, ler lite stolt, och på frågan om han också kommer ihåg vad han svarade dem, nickar han:

– ”Jaa”, sa jag och höll om dem. ”Det kommer att ordna sig, jag har ju er …”

Han sitter i en fåtölj med ryggen mot ett fönster där en större fluga kämpar för att komma ut, och på andra sidan glaset, sex sju kilometer härifrån, syns Ortvikens skorstenar som förser Christer och de övriga 100 000 sundsvallsborna med fjärrvärme.

Den utsikten kan han leva med, skämtar han, men sista halvåret där borta vill han helst förtränga.

– Jag blev ganska introvert till en början. Ja, emellanåt var det nästan katastrofläge. ”Vad fan ska hända nu?! Hur ska det nu bli med mig, min familj, allt?!”

Aldrig hade han kunnat föreställa sig att han kanske en dag skulle bli arbetslös. Inte vid hans ålder.

– Nä, vad har jag att erbjuda? På Ortviken hade jag ju skapat mig en identitet. Där var jag någon. Men så fort jag skulle gå ut genom grindarna för sista gången så skulle jag ju bara vara en snart femtio­årig man, utan någon högre utbildning och som heller inte är särskilt flyttbenägen.

Vad har jag att erbjuda? På Ortviken hade jag ju skapat mig en identitet. Där var jag någon.

Christer Sjögren.

Christer hoppades ändå. Antingen att han skulle få bli en av de där 47 som sedan fick vara kvar på Ortviken, för att tillverka CTMP-massa. Eller att han med lite tur kanske skulle kunna få en tjänst på systerbruket Östrand, SCA:s jättelika massabruk i grannkommunen Timrå, på andra sidan om Norra berget.

– Det var de halmstråna jag hade. Men så såg jag mig omkring. Där fanns ju jätte­många duktiga människor som gör och kan ungefär samma saker som jag. Nä, tänkte jag, det finns nog ingen plats för mig.

Där hade Christer fel, kommer det snart visa sig.

”Ovissheten var jobbigast”

I trettiofem år övervakade Christian Vestlin maskiner. Visste allt om dem. Vilka temperaturer, tryck och annat som var bäst lämpade för dem. Satt han inte framför en skärm i en kontrollhytt, så uträttade han alltid något ute på ­golvet.

Men sedan i våras övervakar Christian människor i stället. Personer, män, som har begått brott, dömts och som nu sitter av sina straff inne på kriminalvårdsanstalten Saltvik. Där, i utkanten av Härnösand, sitter mördare, våldtäktsmän och andra som omfattas av högsta säkerhetsklass.

Christian är socialt lagd, det märker man genast, och man kan inte annat än tro honom när han säger att han alltid har velat arbeta med männi­skor. Även om det rör sig om livstidsdömda.

– Folk är intressanta, det har jag alltid tyckt. Vissa är tysta, andra pratar … Okej, visst finns det rötägg, men de allra flesta är ju schyssta när man väl pratar med dem.

När Christian gick ut nian stack han till sjöss i två år och därefter hyste han en dröm om en marin karriär. Plugga till skeppare eller styrman, som hans tidigare arbetskamrat Malin. Men ödet ville annorlunda och i januari 1985 gjorde han sitt första arbetspass på Ortviken. Mycket tack vare, eller på grund av, sin far som då var anställd på SCA:s huvudkontor.

– Ortviken var bra, och man tjänade bra, och jag trivdes med skiftgången. Jobba tre dagar, ledig sex, jobba fyra, ­ledig fem, jobba tre, ledig sex …

Men så gick alltså decennierna, världen digitaliserades undan för undan och sedan kom pandemin som fick efterfrågan på grafiskt papper att slutligen störtdyka. En stor och viktig del inom svensk basindustri har därför tvingats att skära ner och ställa om det senaste året – något som Christian och annat branschfolk, bittert fått erfara.

Vid tiden närmast efter varslet kunde Christian vakna mitt i natten och fundera på hur det skulle bli med allt.

– Ovissheten var jobbigast. Vilka blir kvar? Vilka får gå? Och när ska allt ske? Ingen visste. Ja, förvånad blev jag. Ledsen? Ja, på så sätt att när man är så pass gammal som jag är, så … Det var väl det som malde i huvudet på en.

– Det kan ju vara svårt att lämna in ett cv när man snart är 58, va. Och inget slutbetyg från skolan har jag heller. Men å andra sidan är inte jag den som är särskilt negativ av mig, utan snarare tänkte jag mer att – ”äh, nånting får jag väl ändå!”

Han trivs bra på nya jobbet, säger han. Bortsett restiden. I dag tar det honom 45 minuter att bila upp till Saltvik, förr tog det honom bara en halvtimme att promenera från dörr till grind.

– Dessutom tjänade jag nästan dubbelt så mycket då. Men det är inte det som är det viktiga. Jag har arbetskamrater som är hyggliga och månar om en och så. På Saltvik säger man till exempel god morgon till alla, det tror jag aldrig hände på Ortviken!

Han skrattar till.

– Varför vet jag inte, det var väl jargongen bara.

Så hur gick det för de andra, då? Christer? Jo, hans söner fick rätt – det ordnade sig för pappa. Redan i december stod det klart att han skulle få en tjänst som processoperatör på Östrand, och lättnaden han kände beskriver han som ”enorm”.

Men samtidigt kände han sig lite illa till mods. Ledningen hade nämligen gett honom stränga order om att inte berätta något för någon förrän efter några veckor, när alla detaljer hade blivit klara.

– Ibland kände jag mig faktiskt lite grand som en skurk. Eller som en politiker som inte kan svara rakt och ärligt på en enda fråga. Där hade jag ett tryggt jobb att se fram emot samtidigt som jag inte fick svara på frågor från mina arbetskamrater. Personer som jag har känt i många år och som var helt bedrövade. ”Men vad ska du göra då, Christer?” ”Tja”, sa jag, ”vi får väl se vad som händer… ”

– Det kändes inte alls bra. Men efteråt, när det var officiellt, var det faktiskt många som kom fram och gratulerade mig. Det tyckte jag var väldigt stort gjort av dem.

Även för Lars löste det sig. Efter drygt ett halvår av vånda och tvivel fick han till slut ett löfte om ett jobb som process­operatör på textilåtervinningsföretaget Renewcell, som just nu bygger en ny anläggning på samma plats där PM5 en gång stod. Det vill säga på exakt samma plats där han en gång började sin yrkeskarriär – i april 1989.

– Det känns fantastiskt bra, säger han när vi en tid senare pratas vid på telefon och alla pappren är klara och påskrivna.

– Det blir ju ungefär som att tillverka massa, fast med textilrester som ska arkas fram. Och då kan man ju säga att man jobbar med hållbarhet!

Än Malin då? Hon som fick det där telefonsamtalet under älgjakten, strax före jul, och som befarade att chefen som hade intervjuat henne dagen innan bara skulle säga ”tack för visat intresse, men …”.

– NEJ, VARFÖR RINGER DU!? som hon ju nästan fräste fram där i skogen.
Därför att han ville erbjuda henne ett jobb, visade det sig. Ett fast jobb. Var hon fortfarande intresserad?

– Ojojoj! Som om ett ton stenar plötsligt släpptes från mina axlar, så kändes det. Jag började nästan gråta av lycka. Det var den bästa julklapp jag kunde få.
Snart, den sista september, förpassas ännu en stor svensk industri till historien. Massa- och pappersbruket Kvarn­sveden i Dalarna, där 340 personer nu sägs upp. 

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.