Barbiesamlaren Anna-Lena Jönis Ek om nytt jobb och omtalad film: ”Gå och se den”
Tidigare truckföraren Anna-Lena Jönis Ek ser nu till att det är vackert på Säters kyrkogård – och hoppas få tid snart att se sommaren biosnackis, filmen om Barbie.
Dockorna är bästa avkopplingen
3 mars, 2022
Skrivet av Pontus Ohlin
Livslång leklust Barbiedockan har haft många yrken – men aldrig industriarbetare. ”Nä, det har väl aldrig varit tillräckligt fancy”, skrattar Anna-Lena Jönis Ek, som är pappersarbetare och inbiten Barbiesamlare.
Anna-Lena Jönis Ek
Ålder: 59 år.
Bor: Villa i Stora Skedvi.
Familj: Sambon Ulf (som samlar på termosar), jämthunden Selma, två utflugna barn.
Gjorde förr: Jobbade på pappersbruket i Kvarnsveden i 40 år, de sista sex åren på utlastningen.
Gör nu: Söker arbete, samtidigt som hon pluggar halvtid till behandlingsassistent.
Uppradade i hylla efter hylla står de där: slanka, långbenta och poserandes i kläder, skor, smink och frisyrer som stämplats som moderiktiga och rätta vid skilda tidpunkter under det senaste halvseklet.
Ja, varenda hyllplan bjuder på sin egen catwalk. Tidigt sextiotal här, sent sjuttiotal där, och så vidare. Plus Audrey Hepburn, Frank Sinatra och diverse andra bildsköna kändisar från förr. Samt till och med en färgad presidentkandidat.
Anna-Lena Jönis Ek är ömsom besviken ömsom glad när vi träffar henne. Besviken därför att hon i likhet med 339 andra pappersarbetare just blivit uppsagd och tvingats lämna Kvarnsveden – eller KP som det kallas. Pappersbruket utanför Borlänge som Stora Enso nyligen lade ner, och där för övrigt även Anna-Lenas far, farfar och gammelmorfar jobbade en gång i tiden.
I fyrtio år tjänstgjorde hon på bruket, fram till september i fjol jobbade hon skift och rattade truck.
– Det är så fruktansvärt sorgligt allting, säger hon. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Men något måste jag ju göra, jag måste ha en försörjning, en lön.
Det är inte själva samlandet som är det roliga. Det är att sitta här och pyssla med dem.
Anna-Lena Jönis Ek
Om Anna-Lena blir lite nedstämd och frustrerad så fort KP kommer på tal, så blir hon desto gladare när hon visar oss alla Barbiedockor som hon samlat på sig hemma i huset i Stora Skedvi, ungefär en halvtimmes bilkörning ifrån det numera nedlagda bruket.
Exakt hur många dockor hon har här, det vet hon inte. Men det rör sig om hundratals, säger hon medan vi ser oss omkring i hennes rum i källaren där hon förvarar merparten av dem.
– Fast jag är egentligen ingen hardcore-samlare. Det finns de som har mycket mer och mycket finare grejer än vad jag har.
Förutom dockorna som poserar på sina hyllor, finns här också okammade och helt oklädda damer som ligger huller om buller under lock i stora plastbackar. De väntar på att Anna-Lena ska sätta sig framför sin Huskvarna Viking och sy upp något anständigt åt dem.
Vilket också är den stora tjusningen. Om man frågar Anna-Lena.
– Ja, det är inte själva samlandet som är det roliga. Det är att sitta här och pyssla med dem, samtidigt som jag lyssnar på radio eller på nån podd. Det är otroligt avkopplande.
Sin första Barbiedocka fick Anna-Lena när hon var fyra–fem år, men den blev utsliten och slängd för länge sedan.
– Tyvärr. Fast den sista jag lekte med som barn, den har jag kvar. Tillsammans med en grön klänning som min farmor sydde åt mig.
Då var hon i tioårsåldern.
– Så gammal att jag nästan skämdes. Jo, jag lekte länge med dockor, den sista tiden i smyg faktiskt.
Leklusten avtog emellertid när tonåren närmade sig och låg sedan i träda i flera år. Tills en dag i Stockholm 1992, samma år som Anna-Lena skulle fylla 30.
– Jag hade just köpt ett Lucky Luke-album till pappa och en pappersdocka till mamma, när jag plötsligt kom på att jag ville köpa en Barbiedocka till mig själv. Japp, jag fick ett infall i Gamla stan, gick in i en butik och sen var det kört!
Sedan dess har hon alltså samlat på sig hundratals dockor och ”grejat och sytt” ihop oräkneliga små saker och plagg genom åren. Hattar, klänningar, blusar, byxor. Ja, åtskilliga timmar har hon lagt ner på sin hobby, och överallt här i rummet ligger det tyg, garn, schabloner, minigalgar, provdockor (!) och annat dockrelaterat som skvallrar om att hennes intresse för en av världens mest sålda leksaker är både äkta, genuint och stort.
Hur mycket pengar som har gått, det vill hon i likhet med många andra samlare helst inte veta. Visst har det kostat, men vissa saker kan också få kosta ibland, menar hon. Om man blir lycklig och glad av det vill säga. En höjdpunkt som var värd varje krona inträffade för snart 13 år sedan, när Barbie fyllde 50, då hon och ett dussintal andra svenska Barbienördar reste ända till Washington för att delta i ett stort konvent till dockans ära.
– Jag hade lite pengar kvar efter farmor då, och tänkte: ”Näe, det här måste jag bara göra!”
Barbie och hela dess koncept har stött på en hel del motstånd genom åren. Kritiker har mer eller mindre likställt denna unga plastdam med en blåst bimbo, en könsstereotyp i höga klackar och smal midja som knappt kan nämnas i samma mening som ordet jämställdhet. Med andra ord: helt olämplig för barn att leka med.
Anna-Lena har förstås hört det förut.
– Visst, det ligger någonting i den kritiken. Men jag köper det inte. Det finns betydligt värre saker som påverkar barn negativt. Som sociala medier, till exempel. Jag säger bara: Stackars flickor som växer upp nu. I dag är det ju långt värre än vad det någonsin har varit.
Det har väl med barndomen att göra. Barbie var en väldigt älskad leksak för mig när jag var barn, och det är hon fortfarande.
Anna-Lena Jönis Ek
Hon tar ner en sextiotals-Barbie från en hylla, sträcker försiktigt ut dess blus mellan tumme och pekfinger, och rättar sedan till ett par hårtestar innan hon ställer tillbaka dockan på sin plats igen.
Åtråvärd för många säkert, men nej, den kommer hon aldrig att sälja. Ingen annan docka heller.
– Nej, absolut inte! Det här handlar inte om pengar. Jag vill bara leka och ha roligt med dem!
Vad är det som är roligt?
– Jag vet inte … Antingen är du samlare eller så är du inte det.
Men vad är det du går i gång på?
– Det är svårt att förklara, men det har väl med barndomen att göra. Barbie var en väldigt älskad leksak för mig när jag var barn, och det är hon fortfarande. Och det ÄR en leksak, inget annat. En docka som ser vuxen ut.
– Dessutom gillar jag kläder väldigt mycket. Det syns inte på mig, men jag är väldigt intresserad av mode och gammal dräkthistoria. Kläder från alla tider.
Speciellt kvinnokläder ser det ut som?
– Ja, självklart, manskläder är ju inte alls lika roliga!
Men leker du verkligen med dockorna?
– Näe, inte så. När jag säger att jag leker med dem så menar jag att jag syr kläder åt dem, målar dem, ger dem nytt hår och … ja, det finns så otroligt mycket man kan göra med en docka.
Pratar du med dem också?
– Ha ha! Nä, så långt har jag inte gått. Jag tycker bara att de är så vackra helt enkelt.
Brukar du döpa dem, då? Namnge dem? Som Karin, Anna, Lena, Jessi …?
– Nä du, inte det heller! Men jag vet faktiskt många som gör det. <
Världsberömd 63-åring
- 9 mars 1959 är Barbiedockans födelsedag. Skaparen amerikanskan Ruth Handler, boss för leksaksjätten Mattel, fick idén när hon såg en docka vid namn Bild Lilli i Västtyskland.
- Barbara Millicent Roberts är Barbies fullständiga namn.
- Julen 1963 kom Barbie till Sverige. Året därpå startade en sjuårig flicka, Mona Sahlin (ja, den Mona), landets första Barbieklubb som snart skulle få tiotusentals medlemmar.
- Låten Barbie Girl med Aqua toppade listorna 1997. Varpå tillverkaren Mattel stämde gruppen. ”Men vad tror du man spelade under 50-årskonventet i Washington!” säger Anna-Lena som var där.
