Ekonomin svajar – hur rädd ska du vara för att förlora ditt jobb?
Så nära är vi en ny finanskris
Hur ska reallönen räddas när priserna skenar?
Publicerad 2022-05-24, 11:53
PERSPEKTIV Mer pengar på kontot. Även när prisökningarna tagit sitt. Det är fackets mål i varje avtalsrörelse. Men hur ska reallönen kunna fixas när inflationen brakar iväg? Det frågar sig DA:s Harald Gatu.
Två färska siffror har skakat avtals-Sverige inför den kommande lönerörelsen: 6,4 procent. Och 8,2 procent.
Den första noteringen avser hur mycket priserna steg i Sverige förra månaden jämfört med för ett år sedan. Inflationstakten uppgår till 6,4 procent, den högsta på över trettio år.
Den andra siffran dundrade in söderifrån, från Tyskland. Där har just metallarbetarförbundet IG Metall inlett avtalsförhandlingarna inom stålindustrin. Facket kräver ett ettårsavtal med löneökningar på 8,2 procent. Det saftigaste lönekravet på årtionden.
De svenska löneförhandlarna har fått något att fundera på.
Den kommande avtalsrörelsen blir inte lik någon annan. Så brukar det förvisso alltid låta. Men omständigheterna den här gången är exceptionella. Pandemi, extrem materialbrist, globala transportproblem och ett krig i Europa. Allt detta sammantaget har drivit upp priserna i en takt som vi inte har varit med om på länge.
Löneförhandlarna, företagen och löntagarna står inför en helt ny, ovan och komplicerad verklighet.
Under det senaste kvartsseklet har löntagarna vant sig att deras löner stigit mer än prisökningarna, reallönen har alltså ökat. Ett par procent i avtalshöjning funkade så länge inflationen knappt var mätbar. Det var då det. Men nu då? När inflationen plötsligt brakat iväg till över 6 procent? Ska facket försöka ro hem 7-8 procent då?
Inom industrin har facken betonat värdet av en jämn löneutveckling, oavsett upp- eller nergångar i ekonomin. Oavsett hur mycket eller hur lite priserna har stigit. Det ger stabilitet, förutsägbarhet för företagen och i förlängningen en stabil löneutveckling. Bra för sysselsättningen, bra för konkurrenskraften, enligt facket.
När inflationen var näst intill obefintlig pressades facken av arbetsgivarna som sa: varför ska priset på arbete öka när alla andra priser inte ökar? Arbetsgivarnas nollbud – inga löneökningar – motiverades med att ”den faktiska inflationen” var noll. Noll i prisökning ger noll i löneökning.
Ändå blev det löneökningar under låginflationsåren. När Industriavtalet nu firar 25-årsjubileum kan dess tillskyndare peka på att förhandlingsordningen faktiskt gett reallöneökningar under hela kvartsseklet.
Nu då? En sak är säker: du kommer inte att höra någon arbetsgivare säga att löneökningarna ska ta hänsyn till ”den faktiska inflationen” när denna dragit iväg till 6,4 procent.
Idag stiger alltså priserna som en följd av pandemin och Ukrainakriget. Inflationen var på väg upp redan under pandemin. Nedstängda länder med nedstängda fabriker ledde till brist på komponenter och störningar i transporterna. Brist skapar prisökningar.
Sedan kom Ukrainakriget som – vid sidan av den mänskliga tragedin – förvärrade bristen och störningarna. I Sverige är det framför allt el, drivmedel och mat som har blivit dyrare.
Vad är KPIF?
Sedan september 2017 mäter Riksbanken inflation som KPI (konsumentprisindex) med fast ränta, KPIF. Måttet räknar bort effekten av ändrade räntesatser på hushållens bostadslån.
De här prisökningarna kommer att sätta sin prägel på den kommande avtalsrörelsen. I synnerhet som de redan nu urholkar värdet av tidigare avtalsuppgörelser. Nyligen rapporterade Medlingsinstitutet att reallönerna vid den senaste mätningen i februari minskat med 2,6 procent jämfört med för ett år sedan.
Visserligen dröjer det mer än ett halvår innan de fackliga kraven överlämnas till arbetsgivarna, men under hösten ska kraven spikas och diskussionerna är naturligtvis redan i full gång.
Inför varje avtalsrörelse brukar fackets medlemmar höras om de viktigaste kraven. Höjd reallön hamnar för det mesta i topp. Den gick att fixa i låginflationssamhället.
Så fort det kan svänga. Här har Riksbanken år efter år försökt blåsa liv i inflationen så att ekonomin smörjs med låga, försiktiga prisökningar eftersom sjunkande priser är skadligt på sitt sätt. Om du vet att priserna sjunker och allt blir billigare i morgon, då slutar du och alla andra att konsumera. Då stannar ekonomin av. Den risken är numera avskriven.
Hata inflationen, uppmanade den gamle LO-ekonomen Gösta Rehn på sin tid. Han var en av arkitekterna bakom den solidariska lönepolitiken som skulle ge lika lön för likvärdigt arbete. Inflationen stod i vägen för ett mer rättvist samhälle, argumenterade han.
För det första urholkar den reallönerna då penningvärdet försämras. Den urholkar också värdet av dina besparingar. Den som gynnas i ett höginflationssamhälle är den som sitter på stora fasta tillgångar som fastigheter eller diamanter, värdefull konst etc.
Men framför allt skapar en hög och ryckig inflationstakt osäkerhet om framtiden, både för hushållen och för företagen. Det blir svårt att planera på lång sikt. Riskerna blir större och företagen kräver högre vinster för att försäkra sig mot risktagandet. Osäkerheten gynnar kortsiktighet och spekulation och missgynnar långsiktiga investeringar.
Efter det tumultartade 1980-talet gavs centralbankerna runtom i världen en självständig roll med uppgift att slå vakt om ett stabilt penningvärde. Syftet var att med räntans hjälp hålla inflationen på mattan.
I Sverige fick Riksbanken sin självständighet ungefär samtidigt som Industriavtalet sjösattes. I den nya förhandlingsordningen gavs Riksbanken en nyckelroll genom att sätta upp ett mål för inflationen. Prisökningarna skulle hålla sig på 2 procent. Det inflationsmålet har för industrins fack och arbetsgivare varit själva ankaret i lönebildningen. Med andra ord: man förutsätter att Riksbanken ska se till att inflationen håller sig på runt 2 procent. Arbetsgivarna och facken vet därigenom vilken kostnadsutveckling som är att vänta.
För att nå inflationsmålet har Riksbanken ett antal verktyg. Det viktigaste är räntan. Med räntan kan Riksbanken gasa eller bromsa ekonomin.
För några veckor sedan tryckte Riksbanken försiktigt på bromspedalen eftersom priserna steg så snabbt. Räntan höjdes för första gången på mycket länge.
Dessutom flaggade man för fler räntehöjningar framöver. Vilket föranledde kritik eftersom högre ränta gör att lånen blir dyrare. Högre ränta drabbar exempelvis den som lånar till sin bostad eller företagaren som lånar till investeringar i verksamheten.
Men räntehöjningen välkomnades också. Av dem som vill att Riksbanken ska bekämpa inflationen.
Nu är det en ganska liten del av inflationen som Riksbanken verkligen kan bekämpa med att höja räntan. Varken halvledarfabriker i Taiwan eller ryska gasbolag bryr sig om hur Sveriges Riksbank sätter räntan.
Däremot är Riksbankens räntehöjning en signal till fackens förhandlare, till arbetsgivarna, till politiker och till allmänheten. Signalen lyder: Vi höjer räntan för att vi ska se till att inte inflationen får fotfäste i vår ekonomi!
Signalen handlar om att knäcka själva förväntningarna på ökad inflation. Om företagen inte förväntar sig stigande inflation höjer man heller inte priserna nämnvärt. Och om facken inte förväntar sig hög inflation då ställer man inte lika höga lönekrav.
Så förvänta dig inte att priserna ska stiga framöver. Om något år eller två är inflationen tillbaka på en normal, betydligt lägre nivå, säger Riksbanken i sin senaste penningpolitiska rapport. Önsketänkande? Bedömningen delas av många. Nu senast av analytikerna i ansedda Oxford Economics Why we see eurozone inflation slowing sharply next year – Oxford Economics som säger: om ett par år sjunker inflationstakten tillbaka till ett par procent. Orsaken skulle vara att pandemins effekter på prisökningarna börjar klinga av. Och att rusningen efter råvaror inte kommer att driva upp priserna lika mycket som under senare tid.
Men än så länge fortsätter priserna att stiga.
I Tyskland är inflationstakten ännu högre än i Sverige. Senaste noteringen: 7,4 procent. Den högsta på 40 år.
Följaktligen klämde metallarbetarförbundet IG Metall häromveckan i med ett lönekrav på 8,2 procent på ett år inom stålindustrin. Utgången blir vägledande för IG Metalls förhandlingar inom den stora tyska verkstadsindustrin i höst. Och utgör den fond mot vilken diskussionerna inför svenska lönerörelsen kommer att föras.
I takt med Europa, brukar de svenska industrifacken åberopa när de funderar ut vilket löneutrymme som är rimligt. Gissa om tysk lönerörelse kommer att närstuderas framöver. Och även den finska, där verkstadsindustrin förhandlar senare i år.
De flesta av dagens fackliga löneförhandlare var med när svensk ekonomi efter år av flammande inflationsbrasor fick se ett par hundra tusen industrijobb gå upp i rök i samband med 90-talskrisen.
Innan den kraschen hade inga reallönehöjningar synts till på många, många år, trots tvåsiffriga nominella lönelyft. Prisökningarna käkade upp det mesta.
Kraschen drev upp arbetslösheten till den högsta sedan mellankrigstidens depression och frestade arbetsgivarna att försöka ge sig på den kollektivavtalsordning som funnits på plats sedan början av 1900-talet.
De där åren finns i fackets kollektiva minne. Och därför kommer facken inte att låta sig dras in i någon inflationsspiral. Stabilitet och långsiktighet har gjort oss gott, brukar det sägas. Samtidigt kvarstår uppdraget att skydda reallönerna. Hur gör man om tyska IG Metall lyckas få ett ettårigt avtal på 5-6 procent? Ska man då gå ”i takt med Europa”?
Självklart skall löntagarna få sitt. Om näringslivet har utrymme att höja löner med 20 – 50 % så är detta ett riktmärke för hur företagen har pengar i kassan. Det är bara att betala rimliga löner och att avtalsrörelsen har fått sitt riktmärke av näringslivet och dess direktörer vad som anses rimligt.
Men vågar den samlade fackföreningsrörelsen ta denna chans/risk/möjlighet?
Knappast tror jag.