Känner du igen dig?

Tre porträtt ut utställningen

När jag var i militären kom jag överens med en kamrat om att fly Irak.

Abdelrahman Hussein Alshowaile, operatör, 62 år, Fredahl Rydéns, Nybro.

”Det var krig hela tiden. Eftersom jag är snickare var jag det också i det militära. Jag gjorde kistor för soldater som hade dödats. Annars använder man inte kistor vid en muslimsk begravning. Men soldaterna kunde vara så skadade. Jag sa till en kapten att jag inte ville vara kvar med kistorna och de döda. Det luktar så illa.

Vi hittade en man som körde tankbil till Turkiet. Därifrån skulle vi ta oss till Sverige. Tanken hade tre delar och vi skulle gömma oss i en tom del. Han sa att det är svårt att andas i tanken, den är full av bensinångor. Så vi skulle ha varsin slang upp till tankens öppning och andas med. Men det blev inte så. En kväll fick jag beskedet att jag inte skulle vara soldat längre.

2003 invaderade USA Irak. Första året gick bra men sen blev det stora problem att vara
shiamuslim. De sprängde min moské. Jag brukade promenera till mitt arbete. En dag såg jag maskerade personer med vapen som hämtade en man. Efter det var jag hemma. Risken att bli dödad var stor.

Jag tog mig till Kurdistan. Jag gick till Turkiet. Jag gömde mig i lastbilar och kom till Malmö. och sen till Alstermo. Jag var där i ett år och tre månader.

Jag fick 2 200 kronor varje månad. De sände jag till min fru och våra tre söner i Irak. Jag kom till Nybro och fem månader senare min familj. Jag studerade fyra timmar i skolan och hade praktik fyra timmar. Min lärare litade inte på att jag var snickare.
Hon gav mig brädor och sa: Gör ett fågelhus! Det gjorde jag och fick godkänt.

De föreslog att jag skulle praktisera hos ett företag som gör kistor. Nej nej! sa jag. Jag har jobbat med kistor tidigare. Det vill jag inte igen.

Efter nio månader fick jag fast jobb på fabriken. Jag tycker om dem som är här. Vi hjälper varandra. Jag är på olika ställen i fabriken. Jag limmar. Monterar. Roterar.

Nästa vecka åker jag och min fru till Irak. Tre av mina bröder har dött i Irak. Jag måste träffa deras familjer.

Jag längtar efter maten i Irak. Men det händer att bilbomber utlöses vid restaurangerna. Folk kämpar. De måste leva. Man städar bombplatsen och livet går vidare.

Mina barn vill inte att vi ska resa. Vi kommer tillbaka 27 november. Jag måste betala fakturor då.”

Jag trivs och tycker om att jobba med kroppen. Jag behöver ha mycket att göra. Annars blir jag deprimerad.

Emma Jonsson 26 år, Bo Klok Gullringen

”En skillnad mot när mina föräldrar var unga är att nu måste man gå utbildningar för att få jobb. Så var det inte tidigare. Egentligen vill jag jobba som säljare. Kanske i branschen som BoKlok är i. Där är det en bra blandning av tjejer och killar.

Jag har också funderat på att ta lastbilskort. Men jag har ingen brådska. Jag har det bra. Ofta glömmer man bort det man har. Men ett vet jag – om tio år jobbar jag inte här.

Jag har varit på BoKlok i fyra och ett halvt år. Innan dess jobbade jag inom vården. Jag är utbildad undersköterska. Men det var inte ett yrke för mig. Jag jobbade i hemtjänsten i tre år i Vimmerby där jag bor och är uppvuxen. Sen började jag på BoKlok. Jag trivs och tycker om att jobba med kroppen. Jag behöver ha mycket att göra. Annars blir jag deprimerad.

Jag jobbar mest i hallen där vi är inne i modulerna och monterar lister och skåp. Men för ett tag sedan var jag utlånad och gjorde vägg. Jag gillar att rotera. Just nu står det lite still där jag jobbar eftersom vi byter till multimodul. De har börjat rulla in men det dröjer innan de kommer till oss. Det blir nytt för alla. Taket är annorlunda. Och vi ska tapetsera istället för att spackla.

Det är en speciell tapet som man sedan målar på. Det blir effektivare, med spacklet blev det mycket
torktider. Små ändringar överallt. Det är kul.

Jag var skyddsombud och satt med i fackets styrelse. I rollen som skyddsombud ville jag mycket men fick inget gehör. I samband med att vi fick en ny hall borde vi från golvet fått vara med mer och planera hur det skulle bli.

Vi börjar halv sju och tjänar in fredag eftermiddag. På förmiddagen har vi tjugo minuters frukost, lunchen är en halvtimme och vi har tio minuters rast på eftermiddagen. Man har med sig maten. Jag kör från Vimmerby och det är två mil.

Jag bor i lägenhet med två katter. En bondkatt och en Maine coon, raskatt. Jag skulle gärna ha en hund. Men det går inte när jag är borta hela dagarna.

Jag är mycket med min familj. Vi är fyra syskon och på somrarna brukar vi åka till Öland. Vi firar alltid jul ihop. Alla bor här i trakten och det är skönt att ha dem så nära.”

Efter 25 år fanns det inga utmaningar längre för mig på Ljunghälls gjuteri.

Jan Zeilon, 50 år, Bo Klok Gullringen.

Jag tyckte att jag ville prova något nytt. Men det var jobbigt att ta steget.

Sista veckorna på min gamla arbetsplats hade coronan just satt igång. Jag var på arbetsmiljömöten med högre folk som spände ögonen i mig och frågade om jag verkligen hade tänkt igenom att sluta. Men jag sa tydligt ifrån.

Det är ganska ovanligt att man som här på Bo Klok jar dagtidsjobb.Jag har jobbat tvåskift och mådde inte bra av det. När man införde tvåskift på gjuteriet blev det därför ytterligare en anledning till att sluta.

Jag gick in på tre månaders vikariat på BoKlok. Det är första gången i mitt liv jag gjort en sån chansning. Jag hade kompisar och släktingar som pushade mig.

Det blev såklart ett år med oro innan jag fick tillsvidareanställning men jag hade ett gott rykte.

Jag trivs bra på den här avdelningen där vi är åtta-nio personer, ett kanonbra gäng.

Jag sätter dit lister för tillfället. Jag sågar till dem utanför husmodulen som stannar en bestämd tid vid varje station. Sen piper det till och modulen rullar vidare. Jag är på andra stationer också och till exempel monterar skåp.

Jag är uppvuxen i Gullringen och sommarjobbade i fabriken när den hette Gullringshus.
Då arbetade min pappa här också. Jag gick verkstadsteknisk linje på gymnasiet. Ganska direkt efter gymnasiet började jag på gjuteriet.

Min pappa samlade på gamla bilar och efter honom ärvde vi bland annat en sjusitsig Packard från 1934 som jag kör bröllop med. Själv har jag en Chevrolet från 1957 och en husvagn från 1967. Men om jag gifter mig vill jag helst åka häst och vagn.

Min pappa samlade även på annat. Som mest hade han 120 dragspel. Jag samlar på gamla vapen, flipperspel och trattgrammofoner. Men jag är ingen affärsman som min pappa var.”