Labbet som drar till havs

Hur är vattnet ­utanför ­Holmen i Hallstavik? Är det tillräckligt rent? Det vet brukets ­labbpersonal som tar prover med jämna mellanrum.

Sex gånger per år händer det. Då får laboratorieteknikern Caroline Rådberg och hennes arbetskamrater Siv Follstad och Elin Eriksson lämna labbet och lugnet inne på Holmen och kliva ombord på en gammal bogserbåt och jobba ute till havs i stället.

Eller inomskärs åtminstone. Från det gamla uppländska brukets hamn, längst in i långsmala Edeboviken för vidare färd ut till Singöfjärden, strax innan havsbandet, och tillbaka. En tur som brukar ta mellan fem och sex timmar.

Uppdraget? Att göra en recipientundersökning, som det heter på fackspråk. Det vill säga ta diverse prover på vattnet här ute för att sedan fastställa om det har blivit bättre eller sämre. Något som bruket ombesörjer varje år.

Ja, hur är det med vattnets grumlighet, ledningsförmåga, syrehalt och allt det där egentligen? Hur har det renade avloppsvattnet från bruket och Hallstavik i övrigt påverkat? Är det rent nog? Är kvaliteten okej?

Jo, det verkar dessbättre så. Caroline Rådberg, som ansvarar för apparaterna som trion använder, har i vart fall aldrig upptäckt någon siffra eller annat som fått henne att höja på ögonbrynen och slå larm, inte någon gång under alla de sjutton år som hon doppat rör och tagit prov i dessa vatten.

– Förvånad har jag aldrig blivit!

Hon ropar högt i tolvsekundmeterblåsten och berättar under tiden som hon tappar upp vatten i några ­mindre plastflaskor ute på det bitvis ishala däcket. Hon fortsätter i vinden:

– Däremot stöter vi på olika djur som kan vara lite kul. Som en sommar när plötsligt en gråsäl dök upp bara någon meter ifrån båtkanten. Jag trodde först att det var en dykare. Då blev man lite paff!

– Annars har vattnet faktiskt blivit bättre och bättre med åren. Det är ju inte alls som det var förr, när fabrikens avloppsvatten gick direkt ut i viken.

Det kan den inhyrda båtens ägare och skeppare Sven Olsson intyga, han som står vid rodret inne i styrhytten. Han har arbetat till sjöss i den här delen av Roslagen i mer än ett halvsekel, kan varenda kobbe och vik som det verkar, och han minns hur det såg ut i början på 70-talet.

– Då var det ju rena gyttje­pölen utanför bruket, nästan ingen rening alls. Nä, det var hemskt, bedrövligt. Men sedan byggde man reningsbassänger och sedan blev det sakta bättre, och på 80-talet blev det faktiskt riktigt bra ­vatten.

En havsörn svävar förbi i skyn.

– Synd bara att torsken har försvunnit, strömmingen likaså. Det hade vi gott om förr.

Båten heter Birka, är arton meter lång och byggdes på ett varv i Härnösand runt förra sekelskiftet. Då gick hon på ånga, nu på diesel – med en mullrande Volvo Penta nere i maskinrummet. Tio knop kan hon toppa om vädret tillåter.

Annars är ju jobbet väldigt kul,lite annorlunda. Särskilt på sommaren när vi kan sitta här ute på däck och äta frukost.

Elin Eriksson

Men nu är det en grinig, kall och blåsig morgon i april med vitt skum uppe på vågtopparna och nyfallen snö borta på land. Bitande rödkindsväder med andra ord. Och än värre blir det när vi några timmar senare kommer ut på Galtfjärden, med följden att en viktig provtagningshämtare går förlorad i vattnet.

En utrustning som alltså nu ligger och skräpar på Östersjöns botten och som dessutom kostar en del som ny. Runt 7 000 kronor, enligt Caroline Rådberg som turligt nog har en likadan i reserv. Ja, hon har varit med förut, vet vad som behövs.

Det har Siv Follstad också. I 44 år har hon jobbat på Holmen, en tredjedel av de åren som laborant.

– Och vi har ju varit med om mycket värre väder än det här! ropar hon medan hon sänker ner en vit siktskiva bland ­vågorna i akterdelen av båtens styrbordssida.

– Förra gången vi var ute var det nog femton–tjugo minusgrader, det kändes så i alla fall. Och ibland är det spöregn!

Elin Eriksson, laborant även hon, är dagens protokollförare och skriver ner siktdjupen som Siv Follstad ropar ut vid varje provtagningspunkt.

– Fast hon lär ju inte se särskilt mycket när det är så här blåsigt, säger hon samtidigt som hon försöker skaka liv i en bläckpenna som har ledsnat på kylan.

Hon tar fram en annan penna.

– Annars är ju jobbet väldigt kul, lite annorlunda. Särskilt på sommaren när vi kan sitta här ute på däck och äta frukost. 

Så görs provtagningen

Båten stannar vid fem förutbestämda positioner/provpunkter. För att inte vattnet ska omblandas och skiktet störas, minskas båtens fart i god tid. Därefter ska båten ligga still i minst fem minuter. Vid varje provpunkt sänks det sedan ned utrustning till flera olika djup. Personalen använder:

Ett specialrör, en så kallad Ruttnerhämtare, sänks till olika djup med hjälp av en vinsch. På däck avläses temperatur, varpå vattnet fylls i små flaskor för vidare analys av till exempel fosfor och kväve samt turbiditet (grumlighet).

Ett Rambergrör, ett två meter långt provrör, samlar in vatten på olika djup. Vattnet tas sedan upp på däck och samlas i en behållare. Detta för att prova vattnets epilimnion (ytskikt).

En vit skiktskiva, sänks till olika djup. Detta för att avläsa siktdjupet.

Sen då?

Tillbaka på laboratoriet påbörjas analysarbetet. Där mäts bland annat vattnets turbiditet, alltså grumlighet. Men allt görs inte här. De många små plastflaskor som har fyllts med prov för bestämning av fosfor, kväve och TOC (totalt organiskt kol – mängden organiska föreningar) skickas till externt laboratorium. Det görs samma dag som provtagningen sker.

Mer då?

Resultaten från samtliga mätningar och analyser sammanställs i en rapport där även väderobservationer anges. Resultaten från årets samtliga provtagningar sammanställs sedan av ett externt laboratorium. Rapporten distribueras sedan som bilaga till Hallsta Pappersbruks miljörapport.

Utrustningen

Inför sjöprovningen lastar labbpersonalen på följande saker ombord:
Två så kallade Ruttnerhämtare, varav en i reserv (vilket behövdes när DA var med, eftersom vajern som den satt fast i gick av när den råkade sno in sig i propellern).

• Ett två meter långt plexiglasrör, kallat Rambergrör.
• Hink.
• Siktskiva.
• Syre- och konduktivitetsmätare.
• 25-centilitersflaskor för turbiditet (grumlighet).
• 50-centilietersflaskor
• för TOC-, kväve- och ­fosforanalys.
• Fältprotokoll och ­mätprotokoll.
• Vinsch.
• Livlina.
• Flytvästar.
• (Och naturligtvis en termos kaffe eller två, plus något ­ätbart – ­gärna hembakat!)