Halkade i pappersmaskinen – vaknade upp i blodbad: ”Det sa bara pang”

Processoperatören Jaana Kuusisto hann inte reagera när benen försvann under kroppen. Sedan fallolyckan har hon plågats av svår huvudvärk. 

Hon är en av alla pappersarbetare som drabbas av skador efter att ha fallit på arbetsplatsen. 

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Vad som hände när hon föll, det minns hon inte. Det enda hon kommer ihåg är att hon vaknade upp med ett jack i bakhuvudet och en spräckt näsa. Kollegorna har senare sagt att det var som ett blodbad när de bandagerade henne.

– Jag blev så jävla omhändertagen av alla, säger Jaana Kuusisto.

Den 7 augusti klockan två på eftermiddagen hade Jaana Kuusisto precis klivit på sitt skift på Holmens pappersbruk i Hallstavik. Som processoperatör ser hon till så att pappersrullarna blir i rätt mått och kvalitet utifrån kundens beställning. Men ibland hoppar Jaana och hennes arbetskamrater in och hjälps åt med varandras arbetsuppgifter. Den här gången gällde det ett beklädnadsbyte, filten som ska torka papperet hängde utanför och behövde dras in.

Jag vet att det är halt där. Det är så slemmigt så det blir som snor.

– Det har inte varit något problem tidigare, men den här gången … Vetefan hur jag tänkte. Det sa bara pang, säger Jaana.

Trappräcket som leder upp till den tre våningar höga pappersmaskinen vibrerar frenetiskt, inuti maskinen rullas blöt pappersmassa fram mot pressfiltar för att torka. Det pyser ut ånga från maskinen och på betonggolvet har det samlats stora pölar med vatten.

”Blir lika slemmigt som snor”

I ena änden av maskinen är det varmt som i ett torkskåp, där är papperet nästan torrt. I den andra är pappersmassan så blöt den kan bli. Det var där som Jaana Kuusisto halkade.

– Jag vet att det är halt där. Det är så slemmigt så det blir som snor, säger hon.

Hon stod inuti maskinen, hade precis dragit tillbaka filten och skrikit att det nu var klart. 

Då det blev svart. 

I fallet slog hon upp ett jack i bakhuvudet och spräckte näsan. Hur hon slog i både fram och bak vet hon inte.

– Jag kan inte förstå det, förmodligen skulle jag backa. Jag snubblade bakåt men det gick så fort så ingen hann se det, säger hon.

När hon vaknade låg hon med ansiktet i vattnet. En arbetskamrat hade tagit upp henne så hon inte skulle svälja något och satt henne på en trappsats i närheten. Där slöt fler kamrater upp.

– Nino bandagerade om min skalle, Keijo sa att det här blir bra, att en ambulans var på väg, och Mladen torkade av mig. Den omsorgen jag fick av mina arbetskompisar var helt fantastisk, helt fantastisk, säger hon.

Jacket i bakhuvudet syddes på sjukhuset. I en vecka blev hon sängliggande på grund av smärtorna i huvudet, hon var helt orkeslös. 

– Det var jobbigt. Man tror inte det, men jävlar vad ont i huvudet man kan få, säger hon.

”Orkar inte ens ha tv:n på”

Efter 17 dagar var hon tillbaka på jobbet. Hon lyckades trots allt fullfölja det första arbetspasset och har arbetat som vanligt sedan dess. Men hon kan fortfarande drabbas av en fruktansvärd, bultande huvudvärk och hjärntrötthet.

– Om folk sitter och pratar runt omkring mig, jag pallar inte det, jag blir för trött då. Har det varit mycket runt omkring då orkar jag inte ens ha tv:n på när jag kommer hem, säger hon. 

Arbetsplatsolyckan Jaana Kuusisto var med om kategoriseras som ”fall av person” av Arbetsmiljöverket. Inom pappersindustrin är det en av de vanligaste anmälda arbetsplatsolyckorna som leder till sjukfrånvaro.

Den senaste siffran från 2023 visar att det gjordes 63 sådana anmälningar till Arbetsmiljöverket inom pappersindustrin. Det är också mer eller mindre så många anmälningar som kommer in varje år, sett över de senaste tio åren. 

Efter Jaanas olycka gjorde Arbetsmiljöverket inspektioner och internt gjordes det utredningar. Ett gretinggaller sattes upp som de anställda nu kan gå på, i stället för att gå direkt på den våta ytan. Jaana tycker att företaget har gjort sitt för att en olycka inte ska ske på samma plats igen.

Det kan hända vem som helst.

Hon har dock lovat sig själv att aldrig hjälpa till på den platsen igen, trots att den nu ska vara säker. Hon är själv skyddsombud och har gått flera skyddsronder och säger att det är lätt att missa faror på arbetsplatsen som man egentligen borde upptäcka. Ingen hade ju lagt märkte till risken där hon själv trillade.

På frågan om vad hon tänker kring att hon som skyddsombud själv var med om en rejäl fallolycka, svarar hon:

– Jag tror inte jag reflekterar över att jag är skyddsombud. Jag är människa. Det kan hända vem som helst. Sedan är jag väldigt klantig men det får företaget ta.

Emerik Einerstam Karis