Det är alltid individen det är fel på

DEBATT Där ni politiker borde prata om samhällets ansvar läggs fokus i stället på individen som på olika sätt ska skärpa sig, skriver Natalia Sparrelid.

Om skribenten:

Natalia Sparrelid jobbar på tryckeri TMG Sthlm. Är fackligt förtroendevald med ansvar över kommunikation och organisering i GS-facket avdelning 5.

Det pratas mycket om kriminalitet nu. Men där fokus borde ligga på att lösa orsaken så hörs i stället politiker tala om hårdare straff, fler poliser och allmänt mer resurser till ordningsmakten. Sen när har hårdare straff och våld löst samhällets problem på lång sikt?

Och det gäller inte bara kriminaliteten. Människor som på olika sätt inte uppfyller samhällets krav på hur man ska se ut och fungera hamnar i olika former av utanförskap. Det är förstås ett problem. Men i stället för att söka lösningar på de strukturer som ligger bakom att människor hamnar i utanförskap är det individen som är problemet.

Vi låter arbetsgivare och företag helt utan ansvar exkludera precis som de vill vid rekrytering. Ett elitsamhälle byggs via våra arbetsplatser där vi ser människor med svenskklingande namn, bakgrund och beteenden som anses mer värda. Resten ska i stället staten ta om hand.

Som långtidsarbetslöshet. Det ska ställas krav på de arbetslösa – men ingen pratar om arbetsgivarna. Arbetsgivarna får betala ut löner lägre än miniminivån i kollektivavtalen genom att anställa människor med aktivitetsstöd och andra insatser. Insatser som ska vara till gagn för individen men som utnyttjas friskt av arbetsgivarna.

Det upprätthåller även ett synsätt på varandra där den enas insats är bokstavligt talat mindre värd än den andras. Människor delas upp och värderas utifrån förmåga att prestera och producera till företagens vinster. Det gör något med hur vi i grunden ser på varandra.

Den som befinner sig långt från arbetsmarknaden väljer det sällan aktivt själv. Och även om viss hjälp finns att få så är det i slutändan ganska tyst från politiskt håll hur strukturerna som skapat utanförskapet ser ut och hur de tänker jobba med dem.

Vill vi ha ett samhälle där alla ska arbeta måste även arbetsgivarna tar ansvar för att inkludera. Som facklig är det ofta svårt att jobba med diskrimineringsgrunderna på arbetsplatserna, eftersom de som diskrimineras ofta fallit offer innan de ens fått en anställning.

Politiker vill höja kraven på individen. Hur ska de höjda kraven hjälpa individen till anställning när problemet inte ligger hos den? Fokus borde i stället ligga på att lösa den strukturella rasismen och funkofobin, som gör att människor från första början inte ens får en chans.

När klyftorna växer så växer även oförståelsen mellan oss. Arbetsplatser förblir homogena. Vi får, eller mer riktigt, vi har redan ett samhälle som gör skillnad på sin befolkning beroende på vilka förutsättningar vi föds in i eller vilket påbrå en har.

Ska vi bara acceptera det?

I politiken lyfts bara de ämnen som är heta i stunden. Brott, gängvåld, hårdare straff. Men vad blir kvar när debatterna svalnat? 

Så, politiker. Vill ni bryta utanförskapet? 

Då måste ni börja titta på alla delar i samhället som bär upp det, och inte bara prata om hur individerna ska pressas, straffas hårdare.

Hur, rent konkret, vill ni vill jobba för ett jämlikare samhälle?