”Jag är inte rädd för spindlar, men  …”

Arbetsmiljö De anställda på Sandvik Coromant har fått ett udda arbetsmiljöproblem på halsen: risken att bli biten av en sydamerikansk giftspindel. När giftspindeln kom till Sandviken, och hur man ska lyckas bli av med den, är fortfarande oklart.

Chilensk fiolspindel (Loxosceles laeta)

Kroppen på fullvuxna individer är cirka 20 millimeter.

Ett bett från spindeln gör ont och vävnaden kring bettet kan dö. Spindelns ringa storlek gör dock att den har svårt att bita igenom mänsklig hud.

Det finns osäkra rapporter om att människor ska ha dött av bett.

Arten finns till exempel i stora delar av Sydamerika, på Naturhistoriska riksmuseet i Helsingfors, varuhus i Los Angeles och nu även på Sandvik i Sandviken.

De är ganska stora, men inte så att man direkt reagerar på det, tycker Daniel Vestin, verkstadschef på Sandvik Coromant GUS. Han  måttar mellan tummen och pekfingret.

– Som en stor svensk spindel ungefär, en sån där källarspindel man kan hitta hemma. 

Men skenet bedrar. Den sydamerikanska fripassagerare som etablerat sig i fastigheten inne på fabriksområdet i Sandviken, är av en annan kaliber än sina svenska artfränder.  

Den är rejält giftig.

– Det är klart det blev lite oroligt på arbetsplatsen när vi fick veta det, säger IF Metalls huvudskyddsombud Agneta Strand.

Det var i slutet av förra året som en städerska reagerade på en lite ovanlig spindeltyp inne i byggnaden som delas av Sandvik Coromant GUS, Sandviks truck- och kranskola och ett industritekniskt gymnasium. 

Av en slump hade städerskan en väldigt spindelintresserad son hemma. Lite av det intresset måste ha smittat av sig på mamman som tog med ett exemplar hem i en burk.

För sonen räckte det med en kort titt i mikroskopet. 

– Han såg direkt, det här är ingen svensk spindel, berättar Agneta Strand.

Det var en så kallad fiolspindel. Men frågan var om det var den ofarliga sydeuropeiska varianten eller den förvillande lika men giftiga sydamerikanska? Verkstadschefen Daniel Vestin och några av de anställda drog på sig handskar och gick på spindeljakt för att samla in exemplar för artbestämning hos Anticimex. Det första stora exemplaret fick namnet Goliat. Men sedan blev det för många för att hålla reda på. 

– Innan vi visste säkert antog vi att det var den giftiga varianten och införde nya rutiner utifrån det, säger Daniel Vestin.

Fack och arbetsgivare satte sig ner och gjorde en riskbedömning. Sedan dess gäller arbetshandskar överallt där man inte ser exakt vad man tar på, särskilt ute i kallförrådet. Skor och kläder ska skakas ur. Smutstvätt läggs i transparenta säckar som går rakt in och smälter i maskinen hos Berendsen så att risken för spridning till andra arbetsplatser minimeras. 

Delar av fastigheten var mer infekterad än andra. I ett utrymme i kallförrådet, bredvid några värmeledningar, hade spindlarna boat in sig och de stripiga näten täckte väggar och tak. Där var det bara att gå och plocka.

– Det blev mycket bättre. Men jag är inte så naiv att jag tror att alla är döda. Vi hittar dem fortfarande då och då, säger Daniel Vestin.

Jag är inte så naiv att jag tror att alla är döda.

Daniel Vestin, verkstadschef.

Vid en arbetsplats sitter Merete Östblom och fräser komponenter till de skärverktyg som Coromant producerar. Hon såg en spindel i matsalen för inte så länge sedan.

– Själv är jag inte rädd, men en kollega fick slå ihjäl den, säger hon.

Granne med henne sitter Alexander Driagin, det tidigare ryska bandyproffset. Han skördade stora framgångar med bland annat Vetlanda och SAIK fram till 2010 då han la skridskorna på hyllan. Han upptäckte en spindel i omklädningsrummet. 

– Jag är inte rädd för spindlar, men man kollar ju kläderna när man går hem, det gör man, säger han.

Mycket har hänt under det senaste halvåret. Anticimex har varit i flera utrymmen och sprutat ut en så kallad dimma som ska ta kol på spindlarna. Men många utrymmen har för känsliga maskiner för den typen av åtgärder. Utöver städning har man där antingen strött ut ett medel eller ställt ut fällor längs väggarna. Stora insektsfångare står utställda i lokalen för att minska mängden föda till spindlarna.

– Man får jobba med olika åtgärder parallellt, på både lång och kort sikt. Men de kommer att bli svåra att helt bli av med, det måste man erkänna, säger Daniel Vestin.

Fastigheten har även tätats och värmeledningarna ute i kallförrådet, där spindlarna verkar ha trivts, har dragits om och isolerats. 

Jag är inte rädd för spindlar, men man kollar ju kläderna när man går hem, det gör man.

Alexander Driagin.

Hittills har de anställda klarat sig bra. Ingen har blivit biten, eller ens varit nära.

– Det är viktigt med korrekt information. De här spindlarna är inga rovdjur som springer och biter en i hälsenan. De är skygga och nattaktiva och rör sig när det är lugnt här. Under dagarna så håller de sig undan, säger huvudskyddsombudet Agneta Strand.

När spindeln anlände till Sandvik vet man inte. Den kan ha bott här i många år utan att någon noterat den. Hade det inte varit för den spindelintresserade städerskan kanske man aldrig hade upptäckt den.

– Det kom en maskin från Brasilien 2014. Då hittade de en spindel, en riktig baddare. Han levde bra länge i en majonnäsburk de hade där ute. Men det kan ju ha kommit någon mer i samma försändelse? Om det var därifrån, då har de levt bra länge här, säger skyddsombudet Sofia Nilsson.

Att den chilenska fiolspindeln är svår att bli av med vet man inte minst på andra sidan Östersjön. På Naturhistoriska riksmuseet i Helsingfors har samma art varit etablerad sedan 60-talet utan att man lyckats bli av med den.

Mikael Färnbo