Därför vill facken inte ha ett jättelyft på lönen

Perspektiv.Läget är spänt inför nästa års löneförhandlingar. Ingen vill se en upprepning av 80-talet. Vad var det som hände då? Och varför varnas det för höga lönekrav? 

Nio procents löneökning. Med dagens inflationstakt är det ungefär vad som krävs för att lönehöjningen inte ska ätas upp av stigande priser. År 1981 ökade lönerna i Sverige med 9,1 procent. Men samtidigt låg inflationen på 12,1 procent – så trots jättelyftet fick vi mindre pengar över.

Inför den kommande avtalsrörelsen är det knappast någon som tror på nioprocentiga lönelyft. Arbetsgivarsidan har sedan länge upprepat att det inte går att höja lönerna extra mycket för att kompensera för inflationen. De flesta fackförbund håller än så länge en låg profil, särskilt inom industrin. Något sifferkrav kommer inte förrän vid månadsskiftet oktober-november.

Sverige har i princip haft 25 år av reallöneökningar. Lönelyften har alltså varit högre än inflationen. När inflationstakten nu är den högsta på 30 år, väcks minnen från 70- och 80-talets lönerörelser.

Fram till dess hade de stora centralorganisationerna SAF (nu Svenskt Näringsliv) och LO gjort upp och styrt löneutvecklingen. Men i takt med att tjänstemännen och akademikerna blev fler uppstod nya parter på arbetsmarknaden. De bröt sig loss och fick bättre avtal än LO-grupperna, som började kräva kompensation för att inte halka efter. Till slut bröt även de centraliserade löneförhandlingarna mellan SAF och LO samman. Olika branscher förhandlade var för sig. 

Inget fack ville ensamt ta det samhällsekonomiska ansvaret och hålla tillbaka lönekraven för att lugna ner situationen. Alla måste se till att deras medlemmar inte fick mindre än andra. Det ledde till en svårstoppad spiral där inflationen jagades med högre lönekrav, som i sin tur drev på inflationen ännu mer. 

Kronan devalverades, räntorna höjdes, den svenska exportindustrin tappade marknadsandelar och tillväxten haltade. Trots höga lönelyft fick löntagarna inte alltid mer pengar i plån-boken.

Det här vill varken fack, arbetsgivare eller politiker uppleva igen. Nu är det visserligen mycket som ser annorlunda ut i dag jämfört med för 40 år sedan. Riksbanken är oberoende och har ett räntemål på 2 procent. Kronans växelkurs är inte låst. Sedan Industriavtalet infördes för 25 år sedan är löneförhandlingarna återigen samordnade. Inflationen är inte ett problem bara i Sverige, utan plågar stora delar av världen. Den har inte drivits upp av höga löneökningar, utan av skenande energipriser, leverans-
problem efter pandemin och av kriget
i Ukraina.

För facken blir det en delikat uppgift att balansera sitt kommande lönekrav på en nivå som varken är så hög att den spär på inflationen eller så låg att den retar upp medlemmarna. De har redan stått tillbaka med låga löneökningar -under pandemin och har fått känna på hur de senaste årens lönelyft har raderats ut av inflationen. 

Det hör till avtalsrörelsens spelregler att arbetsgivarna målar upp en bild av kris, dålig produktivitetsutveckling och behov av återhållsamhet. Men de vet också att fackens krav och det slutgiltiga resultatet inte får bli för lågt. Då riskerar LO-samordningen och Industri-avtalet att spricka och en repris av 80-talets löne-rally att gå i repris.

Läs också

Varför ska industrin gå först?

Industrins fack och arbetsgivare gör alltid upp först. De sätter lönen och alla andra följer efter. Varför är det så?