Industriarbetarnas tidning
3 oktober, 2022
Skrivet av Marie Edholm
Industriavtalet Industrins fack och arbetsgivare gör alltid upp först. De sätter lönen och alla andra följer efter. Varför är det så?
Efter många stökiga år på arbetsmarknaden gav regeringen 1996 arbetsmarknadens parter i uppgift att ta fram förslag på hur Sverige skulle få bättre ordning på löneförhandlingarna.
Svaret kom året därpå i form av ett nytt samarbets- och förhandlingsavtal mellan fack och arbetsgivare inom industrin – Industriavtalet. Där slogs fast att industrins parter ska förhandla först och att resten av arbetsmarknaden ska följa löneökningarna de kommer överens om industrins avtal ska vara normerande
Huvudskälet är att industrin spelar en stor roll för svensk ekonomi och ger många arbetstillfällen, även utanför industrin. Den utsätts för internationell konkurrens, och om lönekostnaderna ökar snabbare här än i omvärlden riskerar svenska företag att konkurreras ut.
Att andra arbetsgivarorganisationer och fackförbund accepterar att industrin tar ledarrollen beror bland annat på en stark samordning inom Svenskt Näringsliv. Även inom LO har det funnits en samsyn, men där finns också kritik och splittring med förbund som har försökt att bryta sig loss.
Den statliga myndigheten Medlingsinstitutet ska bland annat verka för en väl fungerande lönebildning och medla när tvister uppstår. Även myndigheten ska utgå från den internationellt konkurrensutsatta sektorn och medverkar inte till uppgörelser som går ifrån industrinormen.
Att industrin ”sätter märket” betyder att den löneökningskostnad som industrins parter kommer överens om i avtalsrörelsen ska gälla även för resten av arbetsmarknaden.
Fem fackförbund (Facken inom industrin) och tolv arbetsgivarorganisationer står bakom Industriavtalet: GS, IF Metall, Livs, Unionen, Sveriges -Ingenjörer samt bland andra Teknikföretagen, Skogsindustrierna, Trä- och Möbelföretagen och Industriarbetsgivarna.
Att årets avtalsrörelse är speciell är fack och arbetsgivare överens om. Och att det är inte lönerörelsens uppgift att se till att du får mer pengar kvar i plånboken när inflationen drar iväg. Men sen går synen isär, inte minst på hur det går för svensk industri.
Efter intensiva förhandlingar har nu även Pappers och Industriarbetsgivarna enats om ett avtal. ”Vi är mycket nöjda”, säger Pappers förhandlingschef Robert Sjunnebo.
På lördag ska det finnas ett nytt avtal. Fack och arbetsgivare sitter nu i slutförhandlingar för att hinna i tid. Här är fem frågor som återstår att lösa.
Teknikföretagen vill se en löneökning på 2,0 procent. De föreslår ett engångsbelopp enligt tysk modell om 3000 kronor. De vill även öka företagens makt över arbetstiden.
Varken Industriarbetsgivarna eller Trä- och möbelföretagen tycker att Facken inom industrins lönekrav är rimliga. ”Vi betraktar världen ur olika perspektiv.”
Om arbetarna ska betala för samhällets kriser medan facken tittar på är rörelsen förlorad. Då måste vi bygga något nytt, skriver industrarbetaren Andreas Köhler.
Jobbar du hos någon av de stora biltillverkarna hör du till ”vinnarna” i de lokala löneförhandlingarna – i alla fall jämfört med andra.
Parterna hade inte ens hunnit lämna presskonferensen innan det blev tydligt att en del i industrins avtal verkar tolkas olika. Ska satsningen ingå i det överenskomna löneutrymmet, eller läggas ovanpå?
Facken inom industrin har kommit överens med arbetsgivarsidan om ett tvåårigt avtal. Därmed är märket satt.
”Nivåerna måste upp”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
