Tusen rutschbanor till hela världen: ”Man blir barn på nytt”
Ockelbo Plastindustrier är Sveriges enda tillverkare av vattenrutschbanor
Publicerad 2022-12-09, 08:44 Uppdaterad 2022-12-12, 09:01
Ett fotografi
Visar mig vad jag inte kan se i spegeln själv,
min skönhet,
mitt jag,
verkligheten där mitt trauma inte når mig.
Jag blir,
blir form,
får en bild av mig,
min existens.
Ett djup av mina känslor,
ett uttryck för mig och min innersta känsla,
ett uttryck för hur jag mår.
Jag vaknar till liv framför kameran,
blir en med kameran,
jag ses.
Britt-Marie Siltamäki
(1981–2019)
Bildreportage. Utöver mitt konstnärskap har jag arbetat med hemlösa i tjugo år. Men det har aldrig slagit mig att ens ta en bild. Tills Britt-Marie bad mig. Hon visste att jag är fotograf och hade ingen bild på sig själv. Efteråt skrev hon dikten här bredvid.
Ett fotografi är ett existensbevis, och Britt-Maries dikt fick mig att tänka på att jag kanske inte bara tog hennes bild – utan även att själva fotograferingsakten gav något. Energin som uppstår vid ett möte har varit kärnan i den serie porträtt jag tagit på kvinnor jag lärt känna på Klaragården i Stockholm.
Kvinnorna är utan hem, men ett hem är inte enbart fysiskt, ett hem är att känna sig hemma med sig själv. Det mest gemensamma är en längtan efter hem, barn, jobb, familj, kärlek, rus, flykt, mat, kläder, barndom, hopp och sömn.

Född 1980 i Stockholm. Fotograf och konstnär utbildad på Nordens fotoskola och Kungliga konsthögskolan.
Har gett ut fem böcker och är tidigare publicerad i Dagens Arbete. Hon har fått pris för Årets fotobok, mottagit European Photo Exhibition Award, TT:s stora fotopris och Lars Tunbjörkpriset. Flitigt utställd i Sverige och utomlands och representerad på Moderna museet.
Boken Archive of longing – med bilderna från Klaragården – utkommer i november på förlaget Fotohof.
Hannah Modigh