Från lastpall till ishall

Lagkamrater Helst vill de bara spela hockey. Kunna leva på sin sport. Bli proffs. Men än så länge behövs pengarna från jobbet på lastpallsfabriken i Vimmerby.

Kallinge ishall, strax utanför Ronneby. Klockan har passerat sju på kvällen och matchen mellan hemmalaget KRIF Hockey och bortalaget Vimmerby HC är i full gång till den hetsiga kakofonin av snabba skridskoskär, hårda klubbslag, tacklingar, klapp klapp, gruff vid sarg, plötsliga rop och andra hockeytypiska ljud. Alla vill vinna, ingen vill förlora.

Och ingen vill helst komma i närheten av Vimmerbys 20-åriga Johan Norberg, den store backen med nummer 4 på ryggen. Han som leder hela seriens utvisningsliga och som gör allt han kan för att inte släppa förbi sina motståndare. Utanför isen är Johan Norberg lugnet och behärskningen själv, visar det sig när vi träffar honom ett halvt dygn före matchen, på Vida Packaging i ett industriområde i småländska Vimmerby. Det är där han arbetar när han inte spelar hockey. Liksom flera av hans lagkamrater.

Ja, sju är de totalt. Sju unga hockeytalanger från olika delar av landet som inte kan livnära sig på att spela i Hockeyettan – det kan ingen – och som därför är tvungna att håva in pengar till mat och hyra även på andra sätt. Som här alltså, på lastpallsfabriken, där de står och tillverkar lastpallar fem förmiddagar i veckan för 145 kronor i timmen.

Och resten av tiden: hockey, hockey, hockey.

Johan, som har spelat i både Mora och Västerås och som nu gör sin första säsong i Vimmerby, är nöjd med upplägget.

– Mycket, säger han. Företaget har dessutom stor förståelse för oss hockeyspelare. Att vi ibland behöver lite sovmorgon och ibland behöver sluta lite tidigare. En sån arbetsplats vill man gärna vara kvar på.

I likhet med sina hockeykamrater har Johan kontrakt med klubben säsongen ut. Lägenheter har klubben ordnat åt dem. Hur mycket de tjänar varierar från spelare till spelare.

– När säsongen är slut får man se om de vill ha kvar en eller inte. Annars är det bara att flytta igen.

Den stora drömmen är förstås att bli välavlönat proffs någonstans. Helst i NHL. Kanske rentav få lyfta den där Stanley Cup-bucklan en dag. Men vägen dit är lång, och det första delmålet nu är att försöka avancera uppåt från Hockeyettan ett snäpp – till Allsvenskan – där det sägs att man ändå kan leva hyggligt på den lön som man får från enbart klubben.

Johan kommer från Oskarshamn, och det gör även hans jämnåriga lagkamrat och arbetskamrat Charlie Björklund. På isen spelar Charlie forward, på fabriksgolvet står han bredvid Johan med en stor spikpistol i händerna.

– Vi snittar ungefär 90 pallar om dagen. Jag gör överdelarna, och Johan spikar ihop dem. I början var det lite jobbigt, men nu har man kommit in i det. Det är faktiskt ett ganska skönt jobb. Man hamnar i ett slags flow och kan koppla av från hockeyn lite grand.

Arbetsdagen varar vanligen från klockan sju på morgonen till klockan två på eftermiddagen. Med avbrott för mat och lite vila är det sedan i regel bara hockey på schemat, i flera timmar, inte sällan till långt in på kvällen. Ibland till efter midnatt.

Charlie igen:

– När man till slut kommer hem har man inte mycket ork kvar. Men jag klagar inte – hockey är det bästa jag vet. Jag har spelat det sedan jag var tre år och det har blivit en del av mitt liv. Jag kan inte vara utan det. Det är en livsstil.

Drömmer du om hockey också?

– Ja, det gör jag. På nätterna, i bussen till matcherna … Det är som bilder som rullar i huvudet på en.

Vad gör du helst när du är ledig från både jobb och hockey?

– Då äter jag gärna god mat och tittar på film. Gärna gamla musikaler, de är roliga att titta på. Som Grease, det är min favoritfilm just nu. Musiken där är ju helt underbar. Men på jobbet blir det mest hiphop.

Niklas Johansson är GS-klubbens ordförande på Vida Packaging, tillika aktiv i Vimmerby HC:s ungdomslag. Han berättar att han kom på idén att företaget borde anlita hockeyspelare för fyra, fem år sedan. Vore ju toppen vid toppar, tänkte han, när det är extra mycket att göra på golvet.

– Jag visste ju att hockeyspelare jobbade på andra håll, och tänkte att det borde ju vi testa i stället för att ta in bemanningsanställda. Då nämnde jag det för chefen i samband med att något jobb skulle utföras. ”Jamen okej då”, sa han, ”vi provar!”

Sedan dess har ett femtontal hockeyspelare jobbat på fabriken, och platschefen Martin Milton tycks vara belåten med rekryteringen.

– Jo, de är ju unga och vältränade, skämtar han.

– Nä, men det har gett bra utfall. Verkligen. De är lagidrottare, vana vid att arbeta efter mål, och gör det de blir tillsagda att göra. Vi är väldigt nöjda med dem.

Arbetstider och liknande görs upp lite på en höft, förklarar han. De arbetar ju ”på timme”, och behöver någon vara ledig ett par tre timmar med kort varsel så får han också vara det. Två veckors uppsägningstid gäller, ömsesidigt.

Två som har hunnit etablera sig lite mer än de andra på orten är 24-åringarna Oscar Gustafsson och Ludvig Vännström. De kommer ursprungligen från Karlstad respektive Umeå, och har båda spelat, jobbat och bott här i ett par säsonger. Båda spelar dessutom i samma kedja, och brukar sitta bredvid varandra på bussen till och från bortamatcherna.

Som i dag när DA träffar dem, på bussresan Vimmerby–Ronneby tur och retur. Drygt 40 mil. Inte förrän vid halv två i natt är de hemma igen. För att sedan sova några timmar innan de ska stå redo att skjuta in hundratals kamspikar i bräder och spånklossar igen.

– Nä, det blir ju inte mycket fritid för oss, konstaterar Oscar alltmedan bussen kör oss söderut på smala vägar genom ett vintermörkt Småland.

– Det blir ju mest jobb, mycket träning, många matcher. Upp till två, tre matcher i veckan när det är som mest. Ja, vi hänger ju med varandra nästan dygnet runt. Men samtidigt är det väldigt kul också.

Oscar har ett öppet och socialt sinnelag, men ibland vill han vara för sig själv berättar han, och då brukar han lyssna på hockeypoddar eller ”allt från Guns N’ Roses till rap”. Ludvig å sin sida brukar passa på att plugga när han får en kvart över. Han studerar ekonomi på distans och har siktet inställt på en kandidatexamen så småningom. Men utbildningen tar mycket tid, säger han, och därför jobbar han inte så ofta på Vida längre, bara några enstaka timmar då och då.

Ludvig spelade tidigare i Piteå där han också jobbade som brevbärare. Och bara åtta mil norr om Piteå, i Boden, spelade upplänningen och 23-åriga backen William Dageryd ett tag. Där jobbade han parallellt på en skola, berättar han.

Det jobbet saknar han inte.

– Att jobba på fabrik är lite lättare än att hantera stökiga elever. Man kan mer vara i sin egen värld. Dessutom är det ju roligt att det är många från laget som jobbar där, man har alltid något att prata om.

Mest hockeysnack, gissar jag?

– Det blir ju det. Men sen när man är hemma försöker man koppla bort det och slappa så mycket som möjligt. Många timmar med Playstation kan det bli!