Värst är stanken. Stanken av krut, kroppsvätskor och jord. Ändå väljer skogsarbetaren och sergeanten Christopher Forsbäck att åka tillbaka till Ukraina gång på gång.

Han har ärr över hela kroppen, 49-årige Christopher Forsbäck. På armar och ben, skuldror och hals. På huvudet likaså. Överallt. Ärr han fått i jobbet. Inte under sina många år av traditionellt skogsarbete härhemma i Sverige, utan som frivilligsoldat i krigets Ukraina. Ärr efter granatsplitter, kulor och annat som hör krig till.

När Ryssland inledde sitt fullskaliga invasionskrig i Ukraina, i slutet av februari 2022, var Christopher i Skåne och röjde mark för elledningar. Med ens fick han svårt att koncentrera sig på jobbet. Vad hade en hemvärnsman och Bosnienveteran som han här att göra? Tankarna snurrade.

Han följde nyheterna på telefonen, förfasades över vad han läste och såg, ringde ett antal samtal och kort därpå hade han bestämt sig: han skulle till Ukraina. Fort, så snart som möjligt.

– Stoppa skiten innan den hamnar hos oss, hos mina barn, ungefär så tänkte jag. Men min chef, som hade planerat jobb för mig, blev förstås inte så jätteglad när jag berättade.

Hans fyra barn, då i åldrarna 14 till 19 år, blev heller inte glada när han berättade.

– Men de hade förståelse för det ändå. De äldre var inte alls förvånade.

Skogsarbetare i Sverige – sergeant i Ukraina

Vi träffar Christopher Forsbäck under en kortare permission hemma i hans rödmålade hus i Sörmland, och kontrasterna mellan villaidyllslugnet och kriget är förstås enorma.

– Svårast härhemma är nog tystanden. Därnere är det alltid nåt ljud igång i bakgrunden – flyglarm och annat. Här ingenting.

– Men samtidigt har jag blivit bra på att stänga av. Försöker i alla fall.

Christopher är anställd som sergeant i ukrainska armén och har sett, hört och upplevt saker som är svåra att föreställa sig. Värst hittills, säger han, var i krigets inledning när han och hans förband kom till staden Butja och såg resterna av slakten på civila som precis hade ägt rum. Den blodiga och senare så omskrivna Butjamassakern, med flera hundra oskyldiga dödsoffer.

– Folk skjutna på måfå, på gatan. Kvinnor och barn våldtagna till döds…

Han minns inte vad han tänkte.

– Som läget var då… Nä, man hade inte tid att behandla de sakerna mentalt just där och då. Utan då var det bara fullt fokus på att fortsätta förfölja ryssen som var på reträtt.

Höll på att mista livet i Zaporizjzja: ”Shit happens”

Förra sommaren kunde ha blivit Christophers sista. Då, i slutet av juni, under ett minröjningsuppdrag i Zaporizjzja, blev han och hans grupp om nio man plötsligt beskjutna på nära håll. Christopher skadades mycket allvarligt.

Förutom skott- och splitterskador, som han fortfarande känner av, fick han skallbenet krossat av en fallande träbalk inne i en bunker som de omgående hade sökt skydd i. En stridsvagnsgranat hade raserat taket.

I sju timmar, under konstant beskjutning, satt han sedan i den där bunkern och trodde att han skulle dö. Som en annan kamrat nyss hade gjort.

– Jag tänkte väl på barnen, jag vet inte. Man blir rätt så fatalistisk. Det var bara att acceptera. Ja, det var mer shit happens, nåt jag hade räknat med innan jag åkte ner.

Blev du inte rädd?

– Nej, inte då. Men tiden innan en strid känner man alltid en rädsla, annars är det ju nåt fundamentalt fel på en. Då får man alltid en knut i magen.

– Och värst sedan när man slåss är lukten. Den liksom fastnar på en, mer än synintrycken. Lukten och smaken.

Av vad då?

– En blandning av krut, damm, jord, metall, kroppsvätskor… Du har det överallt. Och så ljudet. Ljudet från drönare till exempel, jag hatar det.

Christopher har träffat ryska krigsfångar, men när han stred vid fronten i Zaporizjzja var de få till antalet berättar han. Han reser sig från köksstolen, hämtar kaffepannan, häller i, sätter sig och förklarar sedan kallt:

– När vi rensar skyttegravar blir det inte särskilt många efterlevande…

Hur känns det att döda en annan människa?

– Vad ska jag säga… Det är en del av jobbet. Det låter ju korkat när man sitter härhemma, men därnere är det så. Det är vi eller de.

Långtidssjukskriven efter krigsskadan – blir nog aldrig återställd

Efter händelsen i bunkern var Christopher sjukskriven en längre tid, och än i dag är han inte fullt återställd. Förmodligen blir han aldrig det. Inte i högerarmen i alla fall, i armen som trasades sönder i det där ryska bakhållet i Zaporizjzja. I dag arbetar han mestadels i västra delarna av Ukraina och enbart som instruktör. Hittills har han utbildat över 10 000 soldater.

– Förutom vanlig soldatutbildning utbildar jag dem i minröjning och hur man bäst bygger skyttevärn, skyttegravar, bunkrar och liknande.

Har du haft nytta av dina tidigare erfarenheter av att jobba i skog?

– Det har jag, eftersom vi bygger extremt mycket med virke, och ju bättre du är på att bygga desto större chans har du att överleva.

– Dessutom har jag lite motorsågsutbildning och sånt. Vilket kan behövas. Visst, många killar är bönder och kan starta en motorsåg, men de har ju ingen jävla aning om hur man filar en motorsågskedja!

Christopher arbetar cirka tio timmar om dagen, måndag till lördag. Plus ett par timmars förberedelser inför nästkommande dag. För det får han en månadslön på 8 000 kronor av ukrainska armén, en slant som han klarar sig ganska hyggligt på säger han. Något direkt privatliv har han dock inte, och inget ob-tillägg heller.

– Men vi har fronttillägg. Är du vid fronten får du mellan 30 och 35 000 kronor i månaden. Fast har du väl varit där en gång jobbar du inte aktivt för att komma dit igen, det kan jag lova.

Christopher förstår lite ukrainska, men arbetsspråket är engelska.

Permissioner, då?

– Enligt ukrainsk lag har jag rätt till 30 dagars semester per år. Jag får inte ta ut allt på en gång. Men 15 dagar var sjätte månad går bra, som nu.

Hur är cheferna?

– Det finns dåliga chefer, katastrofala till och med, men jag har haft relativt tur. Eller så är det för att jag är så tjurskallig och elak att jag inte accepterar en dålig chef.

Och kamratandan, hur är det med den?

– Det pratas oftast om brödraskap och så, och så är det verkligen. Du är så beroende av människorna som du har omkring dig att de blir en del av dig. Ja, man är så intimt sammankopplade och extremt beroende av varandra, att det är svårt att förklara.

Färre och färre svenskar på frontlinjen: ”Hälften av dem känner jag”

Mellan två och tre hundra svenskar uppskattas ha tagit värvning och deltagit på Ukrainas sida. I dag är de betydligt färre, enligt Christopher som också är den enda utlänningen i hans förband.

– Nu skulle jag tippa på max ett trettiotal svenskar, och hälften av dem känner jag.

Vad har ni gemensamt?

– Att vi alla har stridit i Ukraina, men annars är det en salig blandning. Allt från extremvänster till extremhöger. Men nåt som fascinerar mig: Här i Sverige skulle det bli slagsmål om de sågs, men inte där. Där kan de sitta och dricka öl ihop!

Christopher har ungefär ett år kvar på sitt kontrakt.

– Vad jag gör sedan vet jag inte. Men min plan är att jag så småningom ska starta ett minröjningsföretag därnere. Fullgör jag kontraktet kan jag ansöka om medborgarskap, vilket jag säkert gör eftersom det är mycket lättare att driva företag då. Ukraina är dessutom ett fantastiskt land med ett fantastiskt folk.

Bryta kontraktet har inte ens föresvävat honom.

– Nej. Har man skrivit på ett kontrakt, åtagit sig att göra nåt, så ska man bara göra det.