Festen före slitet: Magnus Thor värvar säsongs­arbetare på resa i Rumänien

Dagens Arbete har tagit rygg på skogsföretagaren Magnus Thor när han åker till Rumänien. Han och hans fru är på plats i Vaslui för att värva skogsarbetare. Och rekryteringsresan börjar med en rejäl försäsongsfest för 200 personer i Europas fattigast hörn.

En tupp gal på avstånd och det är vår i luften när Vasile Leonte och hans son Teodor visar oss runt på deras leriga tomt. Vi klafsar oss fram medan Vasile pekar. På skjulen, på majsförrådet och på allt annat som omger den lilla härjade kåken som hans farfar en gång byggde och som han själv växte upp i och som sedermera även skulle bli hans och hans familjs hem.

Men där bor de inte längre. Sedan en tid tillbaka har Vasile byggt ett helt nytt hus intill det gamla. En modern tvåplansvilla på etthundra kvadratmeter. Den har han haft råd att bygga tack vare de hundratusentals gran- och tallplantor som han stampat ner i svensk mark under de senaste tolv tretton åren. Vår som höst, säsong efter säsong. Ungefär tio veckor i stöten.

Och i april bär det av igen, till ett hygge i inre Uppland. Där ska Vasile och några till plantera 1,1 miljoner plantor. Vasile rycker på axlarna och ler:

– Första dagarna brukar det vara lite svårt, och värst av allt är myggen. Nej, knotten är värst, de är hemska. En gång ville jag bara åka hem.

– Men man vänjer sig. Jag gör det för pengarnas skull.

Det är söndag och vi befinner oss i Botesti, en liten by i nordöstra Rumänien med omkring 650 invånare och där vartannat hus närmast kan beskrivas som grå och dystra små ruckel. Ja, Rumänien är EU:s fattigaste land, och regionen vi är i – på gränsen till Moldavien – har dessutom pekats ut som Europas fattigaste hörn alltsedan kommunismen föll för 35 år sedan.

De äldre i byn minns det än i dag. När de äntligen blev kvitt diktatorn Ceausescu och hans hårda regim som bestämde över allt och alla. Men också kallduschen efteråt. När fabrik efter fabrik lades ned och allt fler förlorade sina jobb. När friheten plötsligt förbyttes i ännu mer fattigdom.

Första dagarna brukar det vara lite svårt, och värst av allt är myggen. Nej, knotten är värst, de är hemska. En gång ville jag bara åka hem.

Vasile Leonte.

48-årige Vasile Leonte var tonåring då och gjorde sig inga större illusioner. Livet var som det var, förklarar han. Nästan förutbestämt. Liksom generationerna före honom och de allra flesta häromkring blev han vad man kallar månskensbonde. Med en häst, en liten jordlott och en ständig jakt efter tillfälliga påhugg. Allt för kunna sätta mat på bordet.

Men så fick Vasile nys om ett svenskt skogsvårdsföretag. Ett företag som sökte rumäner som kunde tänka sig att plantera och röja på säsongsbasis i Sverige. Flera i byn hade redan varit där, och nu, 2011, såg han sin chans. Tjäna pengar. För att kunna bygga sig ett nytt hus. Det hade han ju sett att allt fler grannar hade börjat kunna göra nu. Kanske skulle han också kunna köpa sig något som han aldrig hade ägt förut – en bil.

Påkostad fest

I går kväll var Vasile inte hemma. Då var han, sonen Teodor och uppemot två hundra andra säsongsarbetare från byarna häromkring på firmafest i staden Vaslui. En årligt återkommande och hyggligt påkostad fest dessutom. Med trerätters, inhyrda musiker och traditionell rumänsk dans. Allt arrangerat i en stor, ljus och blankpolerad lokal med oäkta blommor i vas, en äkta fontän i mitten och med servitörer rusandes mellan fint uppdukade bord. Även fruar och flickvänner var där och bidrog till feststämningen.

Vasile och Teodor dansade inte, de satt kvar vid sitt bord hela kvällen. Men nästan alla andra dansade och tjoade till den närmast öronbedövande höga musiken som bandet levererade under kvällen. Det gjorde även festens värd – Magnus Thor.  

Magnus Thor är 62 år och basar för ett av Sveriges största skogsvårdsföretag, Magnus Thor AB. Företaget grundades 2009 och har i dag drygt tjugo fastanställda samt cirka 200 rumäner som jobbar på säsongsbasis runt om i Sverige varje år. Det vill säga EU-medborgare som i den egenskapen inte omfattas av kravet på arbetstillstånd.

Återvänder år efter år

De flesta rumäner som vi träffar, på och utanför festen, har jobbat för Magnus Thor förut, vilket han menar är ”nyckeln till framgången”. 

– Det ger en stabilitet i företaget. Dessutom har jag lärt känna flera av dem nu, fått träffa deras familjer, och det tycker jag är jätteroligt. Som på den här festen!

Festen, förstår man ganska snart, är också ett sätt för Magnus Thor att visa sin tacksamhet.     

– Respekt för individen är något som är väldigt viktigt för mig och jag vill att de ska känna en samhörighet med oss. De är ju på ett sätt i underläge när de kommer till Sverige. De hittar inte jobb härnere som ger dem tillräckligt med försörjning. 

– Om de då blir bemötta med respekt och blir korrekt behandlade, då känner de sig också trygga och vill fortsätta jobba kvar hos oss.

”Man vänjer sig”

I ett dussintal år har Vasile Leonte periodvis jobbat i Sverige, och i höstas följde även sonen Teodor med honom. Det var för första gången för Teodor. Tillsammans med några andra män som de känner ingick de i samma arbetslag. Planterade om dagarna, sov i ett hus utanför Almunge om nätterna.

Teodor minns hur drygt arbetet var. Monotont. Trampa ner planteringsröret i mark, gå ett par steg, trampa ner röret igen, gå … Timme för timme, dag ut och dag in. För en dryg 50-öring per tramp och planta.

– Men, som pappa sa, man vänjer sig. Jag åt säkert tio kilo godis under de två månader jag var där, minst!

Boendet påminde ungefär om deras eget hus, säger han.

– Vi hade varsitt sovrum på övervåningen. 120 kronor per person och dygn betalade vi för att bo där. Det är okej, tycker jag, inte så dyrt.

Teodor tjänade omkring 74 000 svenska kronor efter skatt efter säsongens slut. De pengarna ska han spara, säger han.

– Till framtiden. Min framtid. Men vad jag vill göra i framtiden, det vet jag inte riktigt än. Jobba med affärer kanske.

– Jag skulle också vilja köpa mig en egen bil så småningom. En enkel bil, som kan ta mig från punkt a till punkt b.

En väg ut ur fattigdomen

På andra sidan byn, i ett annat nybyggt hus, bor Paul Bocovineanu. Han är 40 år, gift, far till tre barn, och en av de första i byn som började åka till Sverige för att arbeta. Första säsongerna som plantör, senare som röjare och numera som tillsvidareanställd avverkare hos Magnus Thor AB.

– Faktum är att de allra flesta män här har jobbat för Magnus Thor, säger han medan han rattar sin tjugo år gamla Mercedes E200 på de lertyngda och ännu oasfalterade vägarna genom byn.

– Han har betytt väldigt mycket för oss. Han var med på mitt bröllop…

– Du förstår, det är svårt att få ett jobb här. Och om du lyckas få ett så tjänar du inte särskilt bra. Månadslönen här är bara sex sju tusen svenska kronor efter skatt. 

Paul stannar till utanför huset som han själv växte upp i, helt tomt och övergivet numera. Han ser på det genom vindrutan utan den minsta nostalgi i blicken.

– Vi hade ingen el när jag var barn. Vi, ja hela byn var väldigt fattig då. Men nu har allting förändrats. Folk har blivit rikare, många har kunnat bygga sina egna hus.

Som du?

– Ja. Jag var fattig. Men nu har jag allt. En familj, ett riktigt hem, ett riktigt jobb.

Vi hade ingen el när jag var barn. Vi, ja hela byn var väldigt fattig då. Men nu har allting förändrats. Folk har blivit rikare, många har kunnat bygga sina egna hus.

Paul Bocovineanu.

Långa arbetspass

När Paul kör avverkningsmaskin i Sverige brukar han jobba fyra veckor i sträck. Därefter är han ledig i två, och då åker han bums hem. ”Four-two, four-two”, som han säger samtidigt som han bromsar in för en flock hönor och gäss som vaggar omkring på vägen.

Om drygt en vecka åker han iväg igen. Den här gången för att avverka träd i skogarna utanför Filipstad någonstans. Där har han varit förut.

– Men staden har jag inte sett mycket av. Så fort jag slutar mina pass så åker jag bara hem, lagar mat, äter, lägger mig på sängen och tittar på telefonen tills jag somnar.

Under tiden som Paul jobbar tar hans fru Emilia hand om huset och barnen. Att vara utan familjen så ofta och så länge, det känns tufft, säger han.

– För både mig och min fru. Men om jag skulle stanna kvar hos henne och barnen så skulle vi ju inte leva samma liv som vi gör nu.

”Sveriges farligaste industriarbetsplats”

Men hur är Magnus Thor AB som arbetsplats? Exakt hur arbetsmiljön ser ut i dag vet vi inte, men i november 2022 kunde vi rapportera att det var ”Sveriges farligaste industriarbetsplats”. Varför? Jo, därför att företagets säsongsanställda rumäner hade drabbats av mer än dubbelt så många olyckor som arbetstagare på någon annan stor industriarbetsplats i Sverige under de senaste åren. Det kunde siffror från Arbetsmiljöverket visa.

Läs också

”Vi rapporterar allt”

Skogsvårdsbolaget Magnus Thor AB är Sveriges farligaste industriarbetsplats. ”Vi har ett väldigt noga arbetsmiljöarbete och rapporterar allt som händer”, säger Magnus Thor.

Två dagar efter festen säger Magnus Thor att han upplevde artikeln som ”väldigt provocerande”, och att han förmodligen gick miste om en lokal branschutmärkelse på grund av den publiceringen.

– Jag tror inte att vi är en farligare arbetsplats än någon annan. Däremot var vi väldigt duktiga på att rapportera in precis alla olyckor – även om de var av mindre art. De flesta fallen handlade ju om folk som hade snubblat på hyggena och liknande.

I handlingar från myndigheten går det att läsa korta beskrivningar över vad som har hänt. Det är till exempel grenar och träd som fallit ner på folk, det har varit bilolyckor med både älgkalvar och bärplockare, arbetare som snavat och fått frakturer på händer, fötter och knäskålar eller kommit åt klingan på röjsågen. De flesta olyckor är uppenbart så allvarliga att de fallit under lagkravet att anmäla.

Men svenskar då, undrar vi. Arbetslösa svenskar. Vill inte de plantera och röja i mark och skog? Magnus Thor skakar på huvudet. Han har försökt, bedyrar han, men intresset har varit iskallt. Rumäner däremot, dem har han lätt kunnat rekrytera – och behålla – ända sedan starten 2009.

– Eftersom Rumänien då nyligen hade gått med i EU så tänkte vi att det rimligen bör finnas en hel del arbetsamma rumäner som har väntat på möjligheten att få jobba utomlands. Och så fick vi kontakt med en person i Rumänien som kunde hjälpa oss, och sen har vi spunnit vidare på det.

Kritik från facket

Magnus Thor är inte ensam om den affärsidén, ett flertal andra svenska skogsvårdsentreprenörer rekryterar från Rumänien eller andra länder i det forna östblocket. Att den här sortens business också har väckt tvivel genom åren, det vet han. Liksom synen på säsongsarbetare i allmänhet.

– Vissa kallar dem för migrantarbetare … Det låter ungefär som att vi åker och hämtar upp folk som kommer i en gummibåt över Östersjön, men det stämmer ju inte.

Branschen som Magnus Thor verkar i har emellertid fått en hel del stark kritik genom åren, inte minst från GS-facket. Till exempel att de säsongsanställda oftast jobbar mer än 40 timmar i veckan, att de sällan får ut den ob- eller övertidsersättning som de har rätt till, samt att arbetsgivarna tar oskäligt mycket betalt för de boenden som de upplåter.

Magnus Thor är generellt skeptisk till facket och tycker att det ofta ”letar efter” fel och brister mest för sakens skull. Men han är väl medveten om kritiken och säger att han gör vad han kan för att följa de lagar och regler som gäller. En företrädare för GS som jag ringer säger också att företaget är ”reko”, att ”det finns värre entreprenörer när det kommer till kollektivavtalets efterlevnad”.

Risker med att jobba så mycket

När vi hör oss för bland de säsongsarbetande rumänerna – off-the-record så att säga – så hör vi heller inga direkta klagomål. Inte på Magnus Thor och på hur de tidigare har behandlats i Sverige i alla fall.

Tvärtom tycks de rätt så nöjda. Villiga och beslutsamma att åka igen åtminstone. Det viktigaste för dem, säger de, är att tjäna bra med pengar och på så kort tid som möjligt. Av det skälet jobbar de också långa dagar och helst sex dagar i veckan – och gör det – nästan oavsett vad den egna kroppen och vad de svenska arbetstidsreglerna säger. Ackordet hägrar.

Magnus Thor säger att han inte kan göra så mycket åt den saken, han förstår dem. Han försöker påtala riskerna med att inte vila tillräckligt för dem.

– Det största riskmomentet vi har är all bilåkning, när våra arbetare åker ut till hyggena tidigt på morgnarna och sen tillbaka igen sent på eftermiddagarna. Då är de trötta. Oftast åker de väldigt fort också. Jag förstår att de vill hem fort, tvätta sig, äta, vila för att kunna gå upp tidigt nästa dag, men … Ja, de måste ju vara försiktiga också.

Får hjälp med det praktiska

Inför varje årssäsong, dagarna efter den stora festen, brukar Magnus Thor och hans personal kalla arbetarna till ett hotell i staden Iasi. Där får de – grupp för grupp – prova kläder och kängor samt hjälp med att fylla i blanketter som sedan skickas till Skatteverket och Försäkringskassan.

Där får de också veta vilka villkor som gäller angående ackordslön, garantilön, semesterlön, ATK, arbetsskadeförsäkring, sjukförsäkring, var de ska jobba, var de ska bo, kostnaden för boendet, och – vad de ska göra.

Vasile och Teodor Leontes arbetslag vet vad de ska göra. Plantera 1,1 miljoner plantor från och med i mitten av april och två månader framåt.

– Klarar ni det? frågar Magnus Thor och tittar på de fem männen som sitter mittemot honom.

– We do, säger Teodor. Om vädret tillåter.

Pontus Ohlin