Harald Gatu: Den andra Kinachocken – inget argument mot löneökningar
Europa skakas av Kinas avancerade industriprodukter Men man missar något fundamentalt, skriver Harald Gatu
Harald Gatu: Karensdagen är Tidöpartiernas ömma tå
Publicerad 2025-04-20, 05:00 Uppdaterad 2025-04-22, 11:30
PERSPEKTIV Det fanns en tid när LO hotade med politisk generalstrejk om inte karensdagen togs bort. Sedan förpassades frågan till frysboxen.
Men nu har Socialdemokraterna tinat upp den gamla stridsfrågan.
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
Slopa karensavdraget var budskapet när Socialdemokraternas partiordförande Magdalena Andersson tillsammans med LO:s ordförande Johan Lindblom nyligen kallade till pressträff inför den kommande partikongressen i maj.
Karensdagen innebär att du inte får någon ersättning första sjukdagen. En klassfråga, anser arbetarrörelsen. Alla kan inte jobba hemifrån när man är snuvig.
Socialdemokraterna och LO har inte alltid gått hand i hand när det gäller karensdagen i sjukförsäkringen. Partiet har dragit sig för att slopa den medan facket har tryckt på.
Nu talar de däremot med en röst: Den som är sjuk måste få möjlighet att återhämta sig. Därför sjuklön från första dagen. Karensavdraget ska bort. Men, tillägger man, det förutsätter effektiva regler mot fusk och missbruk.
Högerns önskning: Två eller tre karensdagar
Erfarenheterna är nämligen grumliga från de år vi inte hade någon karensdag. Fusket var visserligen marginellt men utnyttjades av den politiska högern som helst ville ha två eller tre karensdagar.
Att Socialdemokraterna nu vill slopa karensdagen kan ses som en upptakt till valet nästa år. Karensdagen bör vara en ypperlig fråga för S att locka över LO-väljare från SD. Karensdagen är en öm tå för Tidöpartierna som alltid har varit anhängare av en karens i sjukförsäkringen.
Att arbetarrörelsen varit kritisk mot karensdagen är förvisso inget nytt. Men ordvalet är skarpare och mer precist nu.
För tre år sedan uttryckte man sig betydligt luddigare. Då, inför det stundande riksdagsvalet 2022 talade S och LO om att ”ta krafttag för att förändra det orättvisa karensavdraget”. Då hade Magdalena Anderssons regering just tillsatt en utredning som skulle se över reglerna för karens och sjuklön.
Sedan tog Tidöpartierna över regeringsmakten och det dröjde inte många månader förrän utredningen skrotades med stöd av Sverigedemokraterna. Det blev ingen utredning. Frågan fick stanna kvar i den politiska frysen.
En klassfråga – alla kan inte jobba hemifrån
Karensdagen har alltid setts som en klassfråga. En krasslig tjänsteman kan jobba hemifrån utan löneavdrag. Det kan inte metallarbetaren, barnskötaren eller kassörskan.
Ju lägre lön man har och desto tajtare arbetsorganisation man jobbar i – desto mer benägen är man att släpa sig till jobbet när man är krasslig. Det visar forskningen.
Det var just av rättviseskäl som Socialdemokraterna en gång avskaffade karensdagen. Året var 1987 och vi kom under sex år att leva utan karensdag. Under de första åren dessutom med 100 procents sjukersättning från den allra första sjukdagen.
1987, när karensdagen slopades och den 100-procentiga ersättningsnivån infördes, befann sig Sverige i tillstånd av ekonomiskt rus. Svensk ekonomi hade dopats av fem devalveringar som sänkt kronans värde med 40 procent. Vilket i praktiken innebar att svenska exportvaror hade stor röd rea-lapp när de såldes på världsmarknaden. Exportindustrin gick för fullt och arbetslösheten var obefintlig. Alla fick jobb.
Men med den ”överfulla sysselsättningen” följde också ökad sjukfrånvaro. Alla som fick jobb orkade helt enkelt inte med att jobba. Det fanns de som stannade hemma någon dag då och då. Vilket orsakade problem med bemanningen på många arbetsplatser. En del företag påstod att de ”överanställde” för att vara säkra på att det fanns tillräckligt med folk när jobbet drog i gång.
Därmed hamnade karensdagen i den politiska hetluften. De borgerliga partierna och arbetsgivarna ville återinföra den, arbetarrörelsen stretade emot.
Svagheterna i sjukförsäkringen
Det fanns baksidor som blottade svagheterna i den generösa sjukförsäkringen. Till exempel: Den som jobbade tvåskift kunde tjäna på att stanna hemma under förmiddagspasset. Sjukersättningen baseras ju på hela inkomsten, inklusive de sena skiftens skiftformstillägg och OB-ersättningar. Sjukpenningen gav mer än att gå till jobbet en förmiddag.
När Sverige drogs in i en djup ekonomisk kris i början av 1990-talet drogs svångremmen åt. Först sänktes ersättningen, sedan återinfördes karensdagen.
Den dåvarande borgerliga regeringen ville egentligen ha tre karensdagar. Men i en bred krisuppgörelse med den socialdemokratiska oppositionen stannade det vid en karensdag. Den har vi fortfarande kvar.
Karensdagen återinfördes framför allt av ekonomiska skäl. Sveriges ansträngda ekonomi kunde inte längre ha så generösa socialförsäkringar, ansågs det.
Men egentligen var det inte den korta sjukfrånvaron som kostade mest. Enligt Riksförsäkringsverket stod den korta sjukfrånvaron (upp till 6 dagar) visserligen för 80 procent av sjukfallen – men bara 17 procent av kostnaderna.
Det var däremot den långa sjukfrånvaron (över 90 dagar) som var dyr. Den omfattade relativt få, bara 2 procent av sjukfallen men stod för 56 procent av kostnaderna.
Av statsfinansiella skäl borde det ha funnits större anledning att angripa den långa sjukfrånvaron.
Karensdagens motståndare
De som argumenterade mot karensdagens återinförande pekade på att sjuktalen faktiskt redan hade börjat sjunka. Det räckte med att ersättningen sänktes. Från 100 till 75 procent de tre första dagarna och från den fjärde sjukdagen 90 procent.
Snart var sjuktalen nere i samma historiskt låga nivåer som i början av 1980-talet – utan att karensdagen hade återinförts.
Karensdagen återinfördes 1993. Men inte utan protester. LO-ordföranden Stig Malm hotade till och med med politisk generalstrejk om inte karensdagen försvann.
Kritikerna menade att den tvingade sjuka att gå till jobbet, bli ännu sjukare och till slut riskera att dra på sig en längre sjukskrivning.
Ett nytt begrepp dök upp: sjuknärvaro. Folk, i synnerhet i LO-yrken, släpade sig till jobbet trots att de borde ha varit hemma och kurerat sig.
Professorn i arbetshälsa vid dåvarande Arbetslivsinstitutet, Gunnar Aronsson, gjorde den första större studien av sjuknärvaron på arbetsplatserna. Studien visade mycket riktigt att många gick till jobbet trots att de var sjuka. I synnerhet de med sämst inkomst och som jobbade på underbemannade arbetsplatser.
Hans slutsats: Upprepad sjuknärvaro riskerar ökad ohälsa och på sikt öka långtidsfrånvaron.
Studien bekräftades av de undersökningar som gjordes av Arbetsmiljöverket och Statistiska centralbyrån, SCB, åren efter att karensdagen hade återinförts.
Undersökningarna visade att sjuknärvaron blivit allt vanligare på arbetsplatserna. I mitten av 1990-talet gick en tredjedel av de tillfrågade till jobbet flera gånger per år trots att de borde stannat hemma på grund av sjukdom. Några år senare hade den gruppen nästan fördubblats.
Vid millennieskiftet exploderade långtidssjukskrivningarna. De höga sjuktalen kom därför att dominera den politiska debatten under några år i början av 2000-talet. Men ingen rörde karensdagen.
Om nu korttidsfrånvaron inte var så kostsam och dessutom sjönk när ersättningen minskade – varför detta intresse för karensdagen?
Många, däribland professor Aronsson, och åtskilliga i de fackliga leden hade svaret: Karensdagen handlade inte i första hand om att spara i statsfinanserna. Den syftade till något helt annat: Att disciplinera arbetskraften.
“Ta bort karensdagen – den slår hårt mot oss arbetare som har en låg inkomst”
Ta bort karensdagen.
Den slår hårt mot oss arbetare som har en låg inkomst.
Den är dessutom orättvis med tanke på hur höga löner politikerna har i Sverige, utan att lyfta ett finger!
Ulrik Petersson