Anders vägrar jobba till 67: ”Man ska leva lite också”

Anders Nääs har jobbat i samma fabrik sedan 1979. Ska han jobba fram till pensionen vid 67 har han mer än tre år kvar.

Men det tänker han strunta i, trots att det kostar.

– Man ska leva lite också.

Artikeln har tillfogats en rättelse.

När Anders Nääs tog jobb på Alleima i Sandviken hette företaget fortfarande Sandvik. 46 år senare är han kvar på samma industriområde och sedan 1980 i samma fabriksbyggnad.

Första gången han gick skift fick hans föräldrar skriva under att han hade tillstånd till det. Då hade han ännu inte fyllt 18 år. 

Länge levde han nästan för jobbet, säger han. Arbetskompisarna och gemenskapen betydde mycket. Men åren har gått och det är inte lika roligt längre. 

– Allt är så mycket mer negativt nu för tiden. Neddragningar på personal. Och så har jag jobbat länge. Jag började 1979 och huset jag är i nu har jag varit i sedan juni 1980.

Brukade prata om fester – nu pratar man sjukdomar

Kroppen har klarat sig hyfsat, om man inte räknar med det höga blodtrycket. När han väl tog sig till vårdcentralen för åtta år sedan trodde inte sköterskan på sina instrument. Efter en ny mätning hämtade hon doktorn. Sedan blev det mediciner.

Forskning pekar på att natt- och roterande skiftarbete kan vara kopplat till högre blodtryck. 

– Jag är ingen doktor, men jag tror att det har påverkat. Nästan alla av oss som har gått skift länge äter tabletter. Förr satt man och pratade om vad man skulle göra på helgen och vilka fester man skulle på. Nu sitter man och pratar sjukdomar i stället. 

Men trots att han börjat känna sig less redan då dröjde det innan han ens började fundera på pensionen. Det kom plötsligt, för fem år sedan, när han träffade Ingalill. 

– Plötsligt fick jag ett annat liv. Vi har samma intressen, åker och lyssnar på musik, plockar svamp och bär. Vi har frysen full här.

Ökad livslängd – ökad pensionsålder

I takt med att svenskarnas livslängd ökat har åren som pensionen ska betalas ut också gjort det. För att inte kostnaderna ska dra i väg enades den blocköverskridande Pensionsgruppen år 2017 om en långsiktig plan för höjda pensionsåldrar. Alla partier förutom SD och V ingick i gruppen.

De första höjningarna genomfördes 2020. I stället för en fast pensionsålder infördes det som kallas riktålder. Den följer utvecklingen av medellivslängden och påverkar bland annat när olika delar av den allmänna pensionen kan tas ut. 

För Anders generation är riktåldern 67 år. 

– Jag tycker att det har varit hemskt dåligt av alla partier. Det är stor skillnad på vilka jobb man har haft.

Även om Pensionsgruppen är blocköverskridande, sedan 2023 finns alla partier med, skiljer sig partiernas syn på hur människor med långa arbetsliv och tunga yrken ska kunna få ett bättre slut på arbetslivet.

Flera partier har lagt fram olika förslag för människor som har arbetat länge eller haft tunga yrken. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna vill på olika sätt göra det möjligt att lämna arbetslivet tidigare eller trappa ner.

Andra partier har i större utsträckning betonat åtgärder som ska göra det möjligt att arbeta längre, till exempel bättre arbetsmiljö, rehabilitering och möjligheter att byta yrke. 

Men hur arbetsmiljön ska kunna förbättras så den hjälper honom och hans generations industriarbetare är svårt att förstå, menar Anders Nääs. Även om arbetsmiljön har blivit bättre sedan de började, har åren med vibrerande verktyg, buller och sneda belastningar redan lämnat sina avtryck i deras kroppar. 

– Det gör ju ingen skillnad för oss, säger han. 

Även de partier som vill ge arbetare möjlighet att trappa ner eller sluta tidigare har enligt Anders Nääs också en del att bevisa. Det är inte många år sedan han själv fick veta att riktåldern för hans generation skulle bli 67 år i stället för 65.

Att pensionen måste räcka längre när vi lever längre är bara en del av frågan, tycker han. 

– Jag är ingen expert på det ekonomiska. Men man borde ju kunna skilja på olika jobb.

Anders nya liv med Ingalill fick honom att tänka till. Även om kroppen fortfarande höll ihop ville han ha mer tid för ett eget liv efter 46 år i samma fabriksbyggnad. 

Han bestämde sig för att gå ner till halvtid med hjälp av den delpensionslösning som finns genom IF Metalls kollektivavtal på arbetsplatsen. Nu delar han sin tjänst med en arbetskompis. 

– Vi är födda samma år och samma månad och hade samma jobb, så det passade bra. Vi gick till chefen och sa att vi ville gå ner på halvtid. Sedan ordnade HR det praktiska. 

Med delpensionslösningen Anders har kan han arbeta halvtid fram till 65 års ålder. Han har inte räknat exakt på vad det innebär ekonomiskt, men han förlorar några tusenlappar i månaden. 

– Det är värt det. Absolut.

Vad som händer efter 65 återstår att bestämma. Om han vill fortsätta på halvtid behöver han ta av sin egen tjänstepension. 

Men han tror inte att han kommer stanna särskilt länge till, även om det kostar. 

– Jag känner att jag har gjort mitt. Man ska leva lite också, medan man orkar.  

Janna Ayres