Satsning på utbildning efter damm-skandalen på Stena
Vill säkra arbetsmiljön ”Kanske har man inte haft full koll”
Conny blev sjuk av giftet på jobbet: ”Jag är den sista överlevande”
Publicerad 2025-08-18, 09:08
Alla hans arbetskamrater är döda nu. Alla som i likhet med honom drabbades av Parkinsons sjukdom efter giftskandalen på Wargöns pappersbruk.
– Jag är den sista överlevande, säger Conny Kristoffersson.
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
Vet du mer? Tipsa oss!
Via vår krypterade tipstjänst kan du komma i kontakt med våra reportrar – helt anonymt.
Wargöns pappersbruk
Grundades i slutet av 1800-talet och producerade papper i över 130 år. Var en tid ett av de största bruken i norra Europa.
Bruket tillverkade bland annat citruspapper, i vilket antimögelmedlet difenyl tillsattes i processen mellan åren 1954 och 1970.
Wargön lades ner i december 2008, som då ägdes av Holmen. I dag återstår endast en ruin kvar av bruket.
Den fräna stanken. Trots att det har gått mer än ett halvsekel kan Conny Kristoffersson förnimma den än i dag. Den fräna, stickande och kväljande stanken. Stanken av difenyl, ett antimögelmedel som användes i tillverkningen av sånt papper som man lindade in apelsiner i, under 1960-talet. På Connys maskin, på PM3, på Wargöns bruk i Västergötland.
– Det sved något så förbaskat i ögonen när man höll på med det, uj uj uj, säger han när vi besöker platsen där han en gång arbetade.
– Efter ett tag blev man illamående också. Fick huvudvärk …
– Nä, det var inte roligt när det hade smetat av sig fast på valsarna, och sen stå där med en spackelspade och försöka få bort det.
Ändå gjorde han det. I fyra år. Varför? Därför att det helt enkelt inte fanns några andra alternativ då, förklarar han kort. Det var det jobbet han hade. Dessutom tjänade han mer pengar då. Hur mycket, det minns han inte, men mer än när han och hans arbetskamrater tillverkade vanligt silkespapper på PM3 i alla fall.
Och så var han ju ung då, i övre tonåren bara. I den åldern då man ofta känner sig odödlig och tänker mer på kronor och ören än på eventuella sjukdomar och hälsorisker.
– Man visste inte bättre.
Conny Kristoffersson
Ålder: 77 år.
Bor: Radhus i samhället Vargön, Vänersborgs kommun.
Familj: Hustrun Eva, sex barn och tolv barnbarn.
Var förr: Arbetare på Wargöns pappersbruk. Började som virapassare 1966.
Är nu: Pensionär. Ordförande i den lokala Parkinsonföreningen Norra Älvsborg-Bohuslän.
Fritidsintressen: Fiske, sport i allmänhet och bandy i synnerhet. Spelat mycket bowling.
Gör honom glad: ”När jag slipper värken. Och när det går bra för mina barn och barnbarn!”
Pappersarbetare dog av samma medel
År 1970 slutade Wargön och övriga Sverige att använda difenyl som impregneringsmedel. Detta efter att en pappersarbetare i Finland året innan hade konstaterats död till följd av att han hade utsatts för stora mängder av samma medel.
Vid den tiden var Conny strax över 20, och under åren som sedan följde jobbade han kvar på bruket, samtidigt som han gifte sig, fick barn, skilde sig, gifte om sig, fick fler barn och – ja, levde på som vanligt.
Tills han var strax över 50.
Conny glömmer det aldrig. Det var den 5 december 2001. Sonen Mats fyllde 15 år den dagen och ett kalas skulle senare hållas för honom. Men först skulle Conny åka och besöka neurologen på Trollhättans sjukhus igen.
Kanske kunde Conny nu få ett svar på varför hans händer plötsligt började darra och skaka så konstigt när han hade försökt raka sig på sistone. Likadant när han skulle dricka kaffe. Varken rakhyveln eller kaffekoppen lydde honom längre.
– Det sa bara stopp.
Conny befarade det värsta när han klev in på neurologen och tog en kölapp. Flera av hans tidigare arbetskamrater hade nämligen fått ”den där skiten”. Och mycket riktigt – nu skulle en läkare snart förklara att även han hade drabbats av densamma.
Conny minns tankarna i bilen hem efteråt:
– ”Parkinson!?” ”Jag?!?” Jag förstod inte riktigt vad det innebär, men det kändes förjävligt.
Men jag sa ingenting om någonting när jag kom hem, för vi skulle ju ha födelsedagskalas för vår son.
Timmen senare stannade Conny till vid bruket, växlade några ord med företagsläkaren som hade remitterat honom till neurologen, och därefter sa han upp sig från jobbet som han hade haft i mer än 35 år.
– Jag ville inte jobba kvar där mer. Inte en dag till.
– Men jag sa ingenting om någonting när jag kom hem, för vi skulle ju ha födelsedagskalas för vår son då.
Det är en ljus och sval sommarkväll många år senare, och vi befinner oss alltså på platsen där Conny inledde och avslutade sitt arbetsliv. Här där tiden började rinna ut för honom och där Vänern alltid har runnit ut i Göta älv.
Ett jättepappersbruk en gång. En fabrik med flera hundra anställda och som ångade på i mer än 130 år.
I dag en ruin bara. Som ett kvarglömt monument. Helt övergivet, nedskräpat, nedklottrat och fullt av ogräs och sly som växer vilt bland gammalt murbruk och sprucken betong.
– Det ser förfärligt ut.
Conny sitter i sin rullstol och pekar och minns, och under tiden som jag försiktigt skjuter honom hit och dit över den ojämna och gropiga marken slås jag av hans värme och humor, glimten i ögonen han ofta visar. Livsgnistan. Trots Mr Parkinson. Trots alla skakningar, trots alla kramper och trots all smärta som bara blivit värre för honom med åren. Att han orkar.
– Jag kämpar på …
– Titta där, där låg utlastningen …
– Jo, där brukade vi bada ibland. Både när vi fick och inte fick!
Äter medicin varje timme
Morgonen därpå, hemma i köket, på tio minuters bilavstånd ifrån de gamla industriresterna som vi besökte i går. Han är mer stel och orörlig nu, Conny. Betydligt mer. Kan knappt stå på benen. Mer sammanbiten är han också. Har svårare att finna orden, uttrycka dem. Hans fru Eva, som har dukat upp nybryggt kaffe och hembakade drömmar, får fylla i och förtydliga.
Conny grimaserar och tittar på klockan. Han har ont, mycket ont, och just nu väntar han på att en sjuksyster snart ska komma hit och ge honom en spruta mot smärtan. Ja, mediciner av olika slag får han hela tiden, varje timme, dag som natt. Hemtjänst och hemsjukvård likaså. Eva orkar och kan ju inte göra allt.
Framför sig på köksbordet har Conny en pärm. Med lätt darrande händer vänder han sakta på blad efter blad. Det är en pärm bland många, visar det sig. Pärmar i vilka han förvarar allt sånt som på ett eller annat sätt handlar om Wargön, men framför allt om Parkinson. Om sjukdomen som drabbar cirka 2 000 svenskar varje år, och som han nu har levt med i närapå ett kvarts sekel.
Tre månader efter att han hade fått sin diagnos, i mars 2002, slog Holmen, som då ägde bruket, larm och meddelade att en utredning skulle göras. Det visade sig då att fler än Conny hade fått sjukdomen. Andra anställda som också hade utsatts för difenyl på PM3 för mer än 30 år sedan.
Var det en ren tillfällighet eller inte?
Inte, det var Conny och många med honom övertygade om.
Läs också
Mögelgift ökar risken för Parkinson
Av de 255 pappersarbetare på Wargöns bruk som 1954 till 1970 arbetade med mögelgiftet difenyl fick fem Parkinsons sjukdom. Det visar en undersökning frånYrkes- och miljömedicin i Göteborg.
Forskare och experter från bland annat Yrkes- och miljömedicin i Göteborg kopplades in, och de kunde halvåret senare konstatera att medlet som Conny hade jobbat med i fyra år de facto var en riskfaktor.
Bland Connys många pärmar kan man också ta del av en seg och flera år lång kamp som han och hans forna arbetskamrater, Bo Hansson och Roger Ohlsson, också de Parkinsonsjuka, senare drev mot myndigheterna för att få sjukdomen klassad som arbetsskada.
Allt har han sparat. Vartenda papper. Här finns yttranden, beslut, överklaganden och liknande ifrån hela rättsapparaten och mycket mer därtill: Försäkringskassans socialförsäkringsnämnd, länsrätten, kammarrätten, regeringsrätten, läkare, och så vidare.
De flesta hann ju dö långt innan man kunde konstatera hur det låg till.
Till slut, i oktober 2007, slogs det i vart fall fast en gång för alla att Conny, Bo och Roger hade fått sina sjukdomar till följd av miljögiftet difenyl, och att deras sjukdom därför skulle klassas som arbetsskada.
Parkinsons sjukdom
En obotlig nervsjukdom som bland annat påverkar rörelseförmågan. Orsaken till sjukdomen är att nervceller – framförallt de som producerar dopamin – progressivt dör.
Sjukdomen infaller oftast i 55–60-årsåldern. Symptom är skakningar, stelhet och minskad rörlighet, vilka tilltar med tiden.
Ungefär 22 000 personer i Sverige har Parkinson.
Källa: Parkinsonförbundet, Hjärnfonden.
– Det kändes bra. Som en upprättelse i alla fall.
Är den sista överlevande
Men både Bo och Roger är döda nu. Döda sedan länge är också alla de uppemot tjugo personer som Conny arbetade med på PM3 när han var ung. Män allihop, arbetare, sådana som han. Han minns namnen och ansiktena på dem än i dag, och enligt hans egna efterforskningar drabbades nästan samtliga av dem förr eller senare av – Parkinson.
– Folk vet inte om detta. Att det var så många. De flesta hann ju dö långt innan man kunde konstatera hur det låg till.
Han lyfter blicken från pärmen och ser mig i ögonen.
– Jag är den sista överlevande nu.
Hur känns det?
– … Lite otäckt.
Tänker du ofta på det?
– Ja, det gör jag. Drömmer om det till och med.
Vad drömmer du då?
– Jag undrar ju vart det tar vägen.
Hur länge till du kommer att leva?
– Ja … Det är ju så.
Skrämmer det dig?
– Nej, det gör det inte.
Tänker du ofta på döden?
– Nej, det kan jag inte säga.
Vad händer efter döden, tror du?
– Ingenting. Det blir som det blir.
Blir du ledsen när du tänker på din sjukdom?
– Ja, det blir jag. Men det håller jag inom mig själv.
Conny tystnar och bläddrar sakta vidare i pärmen framför sig igen. Efter några andetag stannar han till vid ett svartvitt gammalt fotografi som får honom att böja sig framåt och le en aning.
– Titta här, där står min morfar …
– Han jobbade också på bruket. Det gjorde förresten alla män på min mors sida. Men morfar jobbade inte i driften utan på kontoret, hade hand om lönerna.
Fick han Parkinson?
– Nej, men hans bror, Henning. Han jobbade på PM3 när jag började där. Även min morbror, Erik, fick det. Han jobbade på PM1, som låg i samma byggnad.
Det som drabbat Conny och hans arbetskamrater är förskräckligt.
Jag är helt övertygad om att liknade situation kan återfinnas på ett flertal arbetsplatser i Sverige. Det är mycket bra att DA skriver om detta.
Det kan leda till att andras öden kommer fram i ljuset.