Mellan tunga korgar och fördomar – Lena Sohl om Rimbos ”tvättkärringar”

Långa timmar, korta raster och tunga lyft. I Tvätten skriver Lena Sohl om ”tvättkärringarna” i Rimbo, och om sin egen längtan bort.

– Det fanns en viss ton, ibland en blick, ibland det uttalade: Hur fan kan du jobba där?

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Lenas mormor klarade ett och ett halvt år på tvätteriet i Rimbo innan kroppen gav vika. Själv var Lena där en sommar. Kroppen höll, men hon ville inte bli en av ”dem som blev kvar”. Att stanna på tvätteriet var otänkbart för henne. I dag är hon självkritisk till den inställningen. 

– Det livsvalet skildras alltid som något som handlar om en person som inte kommer vidare. Som inte är ambitiös nog, som inte är smart nog, som inte gör rätt val. Så är det ju inte alls, säger hon.

Jobbar man på Tvätten, då är det bottenskrapet, som ingen annan ville ha”

Tvätten, Lena Sohl

Tvätteriet i Rimbo är regionens största och har varit en självklar arbetsplats för många Rimbobor i decennier. Särskilt för kvinnor. De som jobbar här håller i gång de stora stockholmssjukhusen – utan rena lakan och bussaronger hade vården tvärnitat. Det är ett samhällsbärande yrke, och ändå kallades de anställda för ”tvättkärringar” när Lena Sohl växte upp.

– En viss ton, ibland en blick, ibland det uttalade: Hur fan kan du jobba där? Ett väldigt tydligt upprepande av att inte ha något värde för omgivningen.  

I dag återvänder Lena Sohl till tvätteriet, nu som forskare, och ser att kvinnorna fortfarande tvingas skrubba rent bilden av sig själva. Tvätteriet är förenat med smuts, och i förlängningen med smutsiga människor. Arbetet är slitigt – många tunga lyft, många blodiga sjukhuslakan. Att separera synen på människorna och jobbet går inte, menar Lena Sohl.

– Själva jobbet smittar över på personen. Jag skulle säga att det är det de beskriver, att de får ett lågt värde som personer som går långt utöver det jobb de utför. 

En kvinna beskriver att hon känner skam om kroppen inte värker tillräckligt när hon kommer hem. Då har hon inte jobbat hårt nog. Synen på tvätteriarbetarna krockar stenhårt med stoltheten hos många av de anställda. Stoltheten över att ha ett samhällsviktigt yrke, och att kunna uthärda ett tufft jobb. Lena Sohl ser en urstark arbetsmoral som ett svar på den hårda nedvärderingen. 

–  Man har varit tvungen att bevisa sig som respektabel och skötsam för att det alltid har funnits en dömande blick som säger att man inte är bra nog. Som alltid varit riktad mot arbetarklassens kvinnor. 

Läs också

Tvättbiträdet Khuanla brinner för svensk arbetarlitteratur – instiftar pris

✓Kom till Sverige från Thailand – blev förälskad i arbetarlitteratur ✓Vill inspirera andra ✓”Jättestolt”

Edvin Bergh