Lennart, 91, har jobbat på samma jobb sedan 1949: ”Livsfarligt att gå i pension”

Han var 15 år när han tog sommarjobbet på fabriken ”Langes” i Kristinehamn. 76 år senare jobbar han fortfarande kvar.

91-åriga Lennart Lundmark har inga planer på att gå i pension.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Morgonsolen lyser försiktigt in genom de immiga fönstren på E. Langes Verkstad i Kristinehamn. Luften på verkstadsgolvet är stilla, dammet ligger tunt över arbetsborden och maskinerna.

En minut i tio knastrar det i gruset utanför. Ur en Saab 9-5:a i ljusgrå metallic kliver Lennart Lundmark, 91.

Första gången han steg in genom fabriksdörrarna på “Langes” var han 15 år. Året var 1949 och Europa låg i ruiner efter andra världskriget.

Han hade fått sommarjobb i fabrikören Emil Langes verkstad, där han skulle göra verktyg till gummiverkstäder. Beställningar fanns det gott om – efterfrågan på industriprodukter var omättlig.

– Frågan var aldrig hur mycket det kostade, utan om man kunde leverera, säger Lennart.

Han tog sommarjobbet på allvar – förtroendet betydde mycket. När höstterminen skulle börja blev Lennarts kollega sjuk, och Emil Lange var på mässa i Stockholm. Plötsligt stod han ensam i verkstaden, 15 år gammal, och behövde ta ett beslut.

– Vad ska jag göra, lämna det här? Det kan jag väl inte göra. Så jag tänkte, jag skiter i skolan. Och så blev det, säger Lennart.

I skolan skymtade en dröm om att bli lokförare, men i verkstaden lockade något annat: En trygg punkt, för första gången i Lennarts liv.

Barndomen hade varit tuff. Lennarts mamma var ensamstående och pengarna var knappa. Han kommer ihåg kylan och blåsten, och hur det var att gå ut och leta grenar för att hålla i gång kaminen. När det var som allra värst bodde de i tält. 

– Vi hade inga strumpor, det var inget märkligt med det. På vintern hade man gräs man stoppade i skon eller stöveln.

Lennart hann knappt börja skolan innan han blev sjuk i tuberkulos. Två år på Garphyttans sanatorium väntade. Att ligga still passade honom inte. Dessutom fick han stryk av personalen.

– Så fort någon gjort ett hyss blev jag anklagad. Jag blev en hackkyckling, säger han.

Lennart minns när han äntligen fick ställa sig upp, efter ett år av sängvila.

– Jag blev ju skitglad. Jag hoppade ut ur sängen och ramlade ihop som en skithög. Jag hade ju inga muskler, så jag fick ju börja om och lära mig att gå.

Lennarts pekfinger söker i produktkatalogens sidor, uppifrån och ner, tills det stannar på “Nr 1140 Låsringsjärn”. Det är ett kraftigt monteringsjärn som används för att kränga på och av bildäck. Det finns få saker Lennart haft i sina händer fler gånger. Han gissar att han tillverkat 50 000. Alla för hand, med samma maskiner. Alltid med livstidsgaranti. Det är ”rent hantverk”, säger han.

–  Det är en stolthet att kunna. Kanske är jag egocentrisk, men jag vet att det jag håller på med, det är jag bra på.

En gång i tiden var de sjutton anställda, i dag är det bara Lennart. Verkstadslokalerna tillhör numer VVS-firman Kristinehamns Rörservice AB. ”Langes” finns bara kvar i hörnet av verkstaden där Lennart tillverkar de sista verktygen märkta med namnet – produktionen kommer att sluta med honom.

– En del tycker att jag ska lämna plats åt andra, så att de får arbete. Men när det inte finns någon som vill fortsätta med det här kommer det ju att dö. Alla de verktyg som jag gör har jag varit med och utvecklat. De är som mina små barn och jag är väldigt rädd om dem.

På golvet utanför kontoret står en metallsvarv från Köpings mekaniska verkstad av modell S8S-G, märkt 1949. Den har jobbat här lika länge som Lennart. Intill väntar en bunt färdigsvarvade stålblock, rundade i ändarna. De ska bli till slägghuvuden.

Lennart vrider sig lite i stolen. Han har en order på två däcksläggor och han vill kunna leverera dem så fort som möjligt.

– Order måste gå före allt annat, säger han.

Blocken ska delas på diagonalen, så att varje block blir till två slägghuvuden med kilformade baksidor. De ser lätta ut när Lennart lyfter upp dem och lägger dem under munstycket på gasskärmaskinen. Han måttar noggrant så att lågan ska gå rätt.

– Nu ska jag väsnas lite, säger han och fäller ner svetsglasögonen.

Förutom glasögonen finns inte mycket till skyddsutrustning i verkstaden – några chuckskydd eller nödstopp syns inte till. Många av maskinerna här är farliga, men Lennart är van, menar han.

– Arbetsmiljön, det vet jag inte. Den är väl kanske inte den bästa, men jag är ju uppväxt med det här. En annan skulle väl inte tycka att det var höjden direkt.

På sistone har han i alla fall börjat använda hörselkåpor. Och han gläds åt luftkonditioneringen och värmesystemet. Förr var somrarna alldeles för varma, och om vintrarna frös rören. Dessutom har de skrotat den farligaste maskinen, ”plankhejaren”, som användes för att forma metall.

– Stoppade du in fingret där, fan, då hade du inget finger.

Lennarts händer har tio fingrar. Med dem greppar han en tång och lyfter de kapade slägghuvudena. Metallen knäpper när den svalnar. Faran är inte jobbet, utan vad som händer dagen han slutar, säger han.

– Min bror jobbade inte en dag efter pensionen, och han levde ett år innan han dog. Min kusin som bodde här i stan och var pensionsfärdig, han tvärslutade, och så hem och så dog han. Och den andra kusinen, ja han levde inte mer än en månad efter att han gick i pension. Det är livsfarligt att gå i pension.

Edvin Bergh