Efter nedläggningen – Fredrik, 34, saknar kamraterna på gjuteriet

När gjuteriet i Guldssmedshyttan stängde förlorade 130 personer jobbet.

Ett år efter nedläggningsbeskedet samlas de för att minnas en arbetsplats med en särskild gemenskap.

– Vi var ett lag, säger Fredrik Leppänen.

Han saknar ljudet.

Förr kunde Fredrik Leppänen, 34, höra gjuteriet från där han bor centralt i Guldsmedshyttan. Gjutningen, rensningen – med åren lärde han sig att känna igen hur de olika arbetsmomenten lät.

Nu är det tyst.

Ortens ”ekonomiska hjärta” har stannat, säger han. Ägaren Baettr tyckte att kostnaderna drog i väg och valde att lägga ned gjuteriet. I 600 år hade man gjutit i Guldsmedshyttan.

– Jag saknar rutinerna. Kamraterna. Att umgås med människor som var glada nästan varje dag. Det är svårt att förklara, säger Fredrik Leppänen, men fyller omedelbart i:

– Vi var ett lag.

Han har varit arbetslös sedan gjuteriet stängde. Dagarna går ändå, men allt känns lite svårare utan de fasta ramar som ett jobb ger. Då var han kärlmakare, anställd sedan 14 år och en oumbärlig del av skiftlaget. Just nu är han bara Fredrik.

Han försöker fylla dagarna så gott det går. Han söker jobb och hjälper sin pappa med veden och annat som behöver fixas. Så nog finns det att göra, men det är inte samma sak. Något saknas.

Han säger att det är svårt att förklara.

En kväll sent i augusti är allt lite som vanligt igen, lite mer som det brukade vara – om än bara för några timmar. Solen står lågt. Fredrik Leppänen dricker en öl omgiven av sina gamla arbetskamrater.

– Vi hade möten på bruket så länge det var öppet. Det är trevligt att umgås, att bara hänga, säger han.

Nu har de i stället samlats i ett sekelskifteshus 800 meter från gjuteriet. Tanken är att fira det som varit och prata om vad som har hänt sedan nedläggningen.

– De var en chock. Vi var lovade en ny bläster. En jätteinvestering. Så vi trodde att det var lugnt. Vi var inte beredda, säger Fredrik Fredrik Leppänen.

I dag har precis ett år passerat sedan de fick beskedet att gjuteriet skulle stängas. En passande dag för en återförening, tyckte de.

Klockan är snart sex och långborden i matsalen börjar fyllas.

Några dröjer sig kvar i sofforna utanför. Den stora salongen är för fint folk – för tjänstemännen, säger de och skrattar. För här finns ingen egentlig uppdelning. Alla pratar om gemenskapen, om den ovanliga och starka sammanhållningen på gjuteriet i Guldsmedshyttan.

– Det är vad alla säger nu när vi träffas, att vi hade någonting. Andra arbetsplatser är också hyfsat bra, men vi hade någonting mer. Så känns det, säger Andreas Ericsson, som tidigare var klubbordförande för IF Metall på Baettr.

Efter stängningen skingrades arbetskamraterna för vinden: Andreas Ericsson och en handfull andra fick jobb på Hitachi i Ludvika, någon fick jobb på brandkåren, en annan kör truck på industri.

– Jag tror att vi är ganska lyckligt lottade. Vad jag vet är det en eller två som inte har fått jobb, säger Andreas Ericsson.

Kanske kan det återigen bli som det en gång var i Guldsmedshyttan?

En ny ägare har köpt upp gjuteriet och hoppas kunna dra i gång igen nästa år, men än så länge är inte mycket känt om verksamheten. Andreas Ericsson och flera andra är tveksamma till att söka sig tillbaka. Det skulle inte vara samma arbetsplats och de trivs med sina nya jobb.

Fredrik Leppänen har gjort en intresseanmälan. Ett år har gått sedan han stod på gjuteriet och skrev på ett papper som sa att han blivit av med jobbet. Han kan tänka sig att gå tillbaka.

Men mest av allt hoppas han att en sak är annorlunda nästa år.

– Jag hoppas att jag har fått ett jobb, någon sysselsättning. Vad är inte så viktigt. Bara jag har fått något att sysselsätta mig med och vissa rutiner.

Rasmus Lygner