Teslastrejken två år – Jānis: ”Jag vet hur det blir utan fackföreningar – det blir skit!”

Teslastrejken är den längsta strejken i modern tid – på måndag har den pågått i två år. Dagens Arbete har pratat med huvudpersonerna – de strejkande.

Mekanikern Jānis Kuzma i Malmö vill vara mer offensiv.

– Jag skulle önska att vi kraftsamlade. Men visst, det rör sig ändå framåt, säger han.

Hur länge har du strejkat?

– Sedan dag ett. I två år.

Vilka tankar gick genom huvudet den dagen?

– Det var speciellt att stänga verktygslådan och lämna tillbaka alla företagets saker. Att lämna byggnaden där jag hade jobbat i tre år. Jag var tvungen att åka in till jobbet för att lämna nycklarna och datorn. På vägen ut ville jag säga hej då till alla arbetskamrater, men chefen sa att vi var tvungna att lämna byggnaden omedelbart.

Hur kändes det?

– Det var konstig att se dem fortsätta jobba. Det var en väldigt märklig känsla av att vara utbytbar. Som att man bara var en sak, något som kan bytas ut.

Läs också

Teslastrejken två år – Olof: ”Kan fortsätta två år till”

✓”Inte hänt i modern tid att man har strejkat så här länge”

Du har strejkat i två år. Vad tänker du om situationen du befinner dig i?

– Jag har fortfarande mycket energi. Men jag känner att jag inte riktigt kan använda den. Jag tror att vi skulle kunna göra det här på ett mycket bättre sätt. Jag skulle önska att vi kraftsamlade. Men visst, det rör sig ändå framåt. Och vi håller åtminstone i strejken. Vi måste kanske spara vår energi som för ett långdistanslopp. Men jag önskar att vi kunde göra mer.

Hur har den här strejken påverkat dig?

– Det är klart att det har påverkat mig. Till att börja med är vi en massa mekaniker som nu i två år inte har kunnat använda våra färdigheter. Man tappar ju inte allt man har lärt sig, men en del har redan börjat försvinna. Det är något som IF Metall borde tänka mer på, hur vi ska hantera det. Nästa månad ska vi åtminstone ha några kurser för oss som strejkar.

Hur gör du för att orka strejka?

– Jag är helt inne i den här strejken. Jag försöker att bara se framåt. Hur kan vi få en bättre position? Hur ska vi göra för att vinna det här? Och det gör jag för att jag vet hur det ser ut i länder som inte har starka fackföreningar. Jag kommer från Lettland och där har vi inte de privilegier som vi har i Sverige. Så jag vet hur det blir utan fackföreningar – det blir skit!

– Folk fattar inte vad det innebär förrän de inte har det längre. Det är först då de vet vad de har förlorat.

Hur kommer det här sluta?

– Jag hoppas att det slutar positivt.

Du säger att du hoppas. Vad tror du?

– Jag vet att om de som är ansvariga skulle ta den här strejken på större allvar, och vara lite mer… jag vet inte, lite mindre försiktiga, mindre ”snälla” på något sätt. Då skulle strejken gå i rätt riktning.

Du önskar att facket gjorde mer?

– Ja. Men jag vill samtidigt säga tack till alla som är involverade och som stöttar strejken. Ja, till alla som bryr sig om det här. För vem som helst kan ju bara gå förbi och tänka: ”Äh, det där är inte min kamp. Det är bara de där killarna – en galen Jānis som alltid blir lite överhettad över saker.” Men det här är en viktig kamp för alla.

Adam Daver