Gruvbolaget om Oviken: ”Teknologin finns för att göra det säkert”
Sverige ska börja bryta uran I kommunerna växer oron Så säger vd:n om planerade gruvan i Oviken
Publicerad 2025-12-12, 04:00
Till regeringens belåtenhet skrotade riksdagen förbudet mot uranbrytning i Sverige tidigare i höst. Men ur kommunhus på uranrik mark väller hård kritik mot beslutet.
Dagens Arbete reder ut vad den kontroversiella lagändringen innebär.
Del ett: ”Gruvan är en pest!”
Del två: Sverige ska brya uran – vad händer nu?
Del tre: Gruvbolaget om Oviken: ”Teknologin finns för att göra det säkert”
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
Blir det uranbrytning här nu?

Kanske. Oviken i Jämtland har pekats ut som en potentiell plats för en urangruva, eftersom marken är rik på alunskiffer – en bergart som innehåller uran. Det australiska prospekteringsföretaget Aura Energy har genomfört omfattande provborrningar i området och har sökt tillstånd för att få bryta vanadin, men har varit öppna med att de även vill bryta uran om förbudet tas bort. Även det kanadensiska bolaget District Metals har gruvplaner i området. Än så längre säger kommunerna kring Storsjön bestämt nej till uranbrytning i området.
Vad innebär lagändringen?
Lagändringen häver det förbud som sedan 2018 stoppat all utvinning av uran. Från och med 1 januari kan uran i princip brytas på nytt – både som huvudprodukt och som biprodukt. Ändringen innebär också att prospekterare kan börja söka efter metallen.
Vad ska vi med uranet till?
Regeringen vill se ny kärnkraft i Sverige. De menar att kärnkraften är central för att möjliggöra den gröna omställningen och elektrifieringen av svensk industri. Satsningar på nya kärnreaktorer har redan påbörjats. Statliga Vattenfall och Industrikraft i Sverige AB, med flera tunga svenska industriföretag, har tecknat avtal om att bygga nya reaktorer vid Ringhals. Inhemsk tillgång till uran ses som ett sätt att öka självförsörjandet av kärnbränsle.
Kan kommuner fortfarande säga nej?
Ja, men vetot är försvagat. I Sverige är det kommunala självstyret grundlagsskyddat, med tanken att lokala medborgare själva vet vad som är bäst för närområdet. Lagändringen försvagar kommuners rätt att säga nej till viss gruvbrytning.
Gruvor med uran som huvudprodukt klassas som ”kärntekniska anläggningar” och kräver fortfarande regeringens prövning (och därmed kommunalt godkännande), men verksamheter med små mängder uran omfattas inte längre av regeringens prövning – och då gäller inte vetot.
Regeringen vill gå längre, och skrota vetot även när det gäller större uranprojekt. Förslaget har varit på remiss.
Var finns uranet?
Sverige sitter på några av Europas största uranfyndigheter. De finns längs fjällkedjans randområden, i Skåne, runt Billingen i Västergötland, i Östergötland, Närke och på Öland. Där finns uran i bergarten alunskiffer, men det finns också i urberget, i Sveriges nordligaste delar.
Vad säger motståndarna?
Kritiker pekar på risker för både människor och miljön.
Bland annat skulle brytning kunna leda till att uran och andra föroreningar når mark och vattendrag. Enligt Naturvårdsverket finns en risk för att uran skulle kunna förorena grundvatten och ytvatten i stora områden.
Alunskiffer skulle med största sannolikhet brytas i dagbrott, vilket tar stora landområden i anspråk. Därför kan gruvbrytningen även påverka jordbruksmark.
Varifrån köper vi vårt uran i dag?
Sverige köper uran via EU-myndigheten Euratom Supply Agency (ESA). Myndigheten samordnar handeln med kärnbränsle till EU:s medlemsländer, genom avtal med länder som har mycket stora uranfyndigheter.
Nästan all uran i svensk kärnkraft kommer från länder utanför EU. Globalt sett är Kazakstan, Niger, Namibia, Ryssland och Kanada stora exportörer.
Vad händer nu?
Det får framtiden utvisa. Även med ett ja‑beslut tar nya gruvor många år – ofta tiotals år från prospektering till eventuell drift. I Oviken planeras gruvbrytning, men projektet kräver diverse tillstånd samt stränga krav på vatten‑ och avfallshantering.
I Ranstad i Västergötland utvanns uran ur alunskiffer på 1960-talet.
Efterbehandlingen har kostat omkring en halv miljard kronor, och delar av området klassas som högriskområde eftersom det inte går att sanera fullt ut.
Erfarenheterna där används ofta som varnande exempel i dagens debatt.