”Vuxenutbildningen borde bli en av valets viktigaste frågor”Chefredaktör Helle Klein om utbildningarna i bristyrken som inte leder till jobb.

”Förnekelsen svider för klassresenären”Anneli Jordahl om att förneka sitt ursprung, förakt för kroppsarbete och en fransk författar­e som fått nog.

Foto: EBBA OLSSON WIKDAHL
Foto: EBBA OLSSON WIKDAHL
Foto: EBBA OLSSON WIKDAHL
Med Michael Nyqvist i biofilmen Så som i himmelen. Helen spelar en kvinna som misshandlas av sin man och finner kraften i musiken. Gabriellas sång blev en stor hit.
Under nästan fem år spelade Helen rollen som Kristina i musikalen Kristina från Duvemåla. Rollen som Karl-Oskar spelades av Anders Ekborg. Sammanlagt gjordes 671 föreställningar inför en miljon besökare.
I vår är Helen aktuell i Jonas Gardells musikal Livet är en schlager. I rollen som fyrabarnsmamman Mona möter hon bland andra Peter Jöback och Johan Glans.
Helen Guldbaggenominerades för rollen som Karin i Marianne Fredrikssons Simon och ekarna. Bill Skarsgård gjorde rollen som Simon.
Benny Andersson har varit en följeslagare i mer än tjugo år. BAOs låt Du är min man låg på Svensktoppen i 278 veckor.

Rösten väcktes i verkstan

En lördag klev en känslotyngd 15-årig flicka in i en verkstadshall i Sundsvall. Hon sjöng i flera timmar tills all oro hade släppt. Inför maskinerna vågade Helen Sjöholm möta sig själv.

Helen Sjöholm Granditsky

Ålder: 44 år.

Familj: Ljudteknikern David Granditsky. Två söner och en dotter: Ruben, född 2007, och tvillingarna Samuel och Johanna, födda 2011.

Utmärkelser i urval: Grammisar 1997, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008 och 2012. Guldmasken 2003 och 2009. Hedersdoktor vid Mittuniversitetet 2012.

Vi var 17 år och på väg till skolan. Min kompis Anna berättade viskande att hennes storasyster hade gått på en audition. Jag fick inte säga något men det verkade som om syrran skulle få en roll.

– I en musikal av Björn och Benny.

Jag såg färgglada Abbagubbar i utsvängda trikåer framför mig. Det här var -94 och min enda referens kom från bilder av Waterloo i Melodifestivalen -74. Björn och Benny. Fanns de ens på riktigt?

En kulen oktoberkväll några månader senare väcktes jag av en torr röst som avslutade tv-nyheterna. ”Och så kan vi berätta att i kväll föddes en ny stjärna på himlen”. En bild av Helen dök upp. I rollen som Kristina från Duvemåla satt hon på en gunga och sjöng.

Visst kunde man drömma. Men det här var så långt före Idol och andra filmade talangjakter. I vår värld skulle man då inte tro att man va nåt. Kunde det faktiskt hända? Att en vanlig storasyster från Sundsvall steg över snömodden, busstationen och stadsbergen? Förvandlades till ett naturfenomen som strålade så starkt att det annonserades ut i tv?

– Jag nyper mig fortfarande i armen ibland, jag kan faktiskt inte fatta att jag har varit med om det där, säger hon tjugo år senare.

Storasystern som slog igenom sitter mitt emot mig vid ett bord och klunkar i sig grönt te. Är lite stressad. ”Jag har det oförskämt bra, fick tvillingar sent i livet, inte pigg, men har det bra, lite tacksamhet en mulen dag … ” Hon har sjuka barn hemma, pappan behöver snart lösas av och i kväll ska hon jobba, göra en huvudroll i en lång och krävande uppsättning av Jonas Gardells Livet är en schlager.

Det kunde förstås ha varit annorlunda. Bara ett år före stjärnstämplingen hade hon 24 år gammal bestämt sig för att ge upp.

– Jag kände att jag fixar inte den här branschen. Det här är inget jobb för mig. Det ligger liksom i min personlighet att så fort jag stöter på motstånd så backar jag.

Helen hade börjat på kulturvetarlinjen i Stockholm, ”sprungit och tittat på gamla stugor på Skansen” och strukit ett streck över alla drömska artistambitioner. Men som vore livet en Hollywoodfilm ringde Benny Andersson upp. Han hade två år tidigare råkat se henne framträda med en teaterförening och bad henne komma på audition.

– Det var en skräck. Jag hade bara varit på någon enstaka audition tidigare och direkt känt ”det här får jag inte”. Men nu visste de vem jag var, jag kände mig sedd. När jag sen fick rollen insåg jag att det var en möjlighet för livet. Kör man nu, då kör man. Då går man all in. Jag har alltid varit expert på att ha reservdörrar, vägar ut. Nu förstod jag att jag inte kunde ha det.

Vad handlar de om, de här reservdörrarna?

– De är ett sätt att skydda sig. Funkar inte det här … jamen jag ska nog göra något på riktigt sen, jag testar lite på kul bara … så har jag fungerat som person genomgående. Och det kan vara både bra och dåligt. Dåligt för om man inte vågar fokusera och säga ”Det här vill jag”, då blir det kanske inget. Men det är bra på det sättet att det aldrig blir för viktigt för en, säger hon och pausar med teet.

– Det kan vara farligt när det blir för viktigt.

”Jag åt godis i sängen och grinade av utmattning hela måndagarna.”

Lite farligt blev det nog också, efter premiären av Kristina. Åren dessförinnan hade hon försörjt sig på att städa klassrum och toaletter. Hon hade sjungit mycket, i körer, musikteater, lokala band, haft spelningar på både Ica-invigningen i Härnösand och hemvändardagen i Klimpfjäll. Det här var tyngre grejer. En bärande huvudroll i en flera timmar lång föreställning som spelades sex dagar i veckan. Efter internationell press och jublande Abbafans från Australien återstod en spelperiod på nästan fem år.

– Jag var oerfaren, kunde inte släppa jobbet. Jag åt godis i sängen och grinade av utmattning hela måndagarna, och sedan körde man i gång igen. Det var hårt. Men också nyttigt att gå igenom, för efter något år spelade vi färre dagar i veckan, jag hann hämta upp och känna att det här funkar ju.

Helens föräldrar brukar säga att hon har sjungit sedan hon var två år. De satte henne tidigt i kör för att hon skulle göra av med energin.

Pappa hade plåtslageri och när Helen blev lite äldre tjänade hon en slant på att städa där. Gick med svabben i arbetarbaracken och lyssnade på radio, sög i sig musik. På helgerna var det tomt och annorlunda i verkstan. Hon tyckte annars om ljuden. Svetsarna, banket, plåt som kapades. Brukade gå dit efter skolan och prata med gubbarna. Leka sekreterare och omslutas av den tunga doften av koppar, järn och aluminium.

Sedan kom brytningstiden. Barndomsavskedet och tonårshettan. Över tekoppen förenas vi i minnet av den hårda värld som allmänt kallas högstadiet.

Vi hänvisades till samma kloss. En grå jätte med stora och ledsna fönster. Höglunda, skolvärldens Mårran. I hennes korridorer trodde man mindre än någonsin att man va nåt, och de drömmar som mot förmodan orkade gro dem teg man om. Fel sorts jeans kunde innebära slutet, en gammaldags kofta var nog för Mårran, hon kunde få syn på en och frysa en till is.

– Jag var inte mobbad. Men jag kunde känna mig ensam i det hårda. Jag hade ingen bästis på det sättet som många har i den åldern, jag flöt mellan olika gäng eller var för mig själv.

Då stod musiken för det mjuka. Kommunala musikskolan, körerna, pianot hemma. Hon lärde sig spela i tidiga tonåren, satt vid tangenterna som terapi. Sjöng om olycklig kärlek. Till sig själv och andra.

Och en lördag under städrundan på plåtslageriet gjorde hon en mäktig upptäckt: Rösten växte där inne. Klang mot staplad plåt, kopparn, järnet, fyllde hela hallen. Hon blev kvar i timmar. Fortsatte nästa helg, och nästa. När klasskompisarna åkte på konserter i Stockholm tillbringade hon veckosluten i enskildhet, med gradsaxen och falsmaskinerna som sällskap.

– Det blev ett sätt att vila från allt annat. Jag har alltid vart sån. Behöver mycket tid själv. Då kunde jag hantera det som var jobbigt i skolan och alla frågorna som kom. Det var mitt sätt att uttrycka mig inför mig själv.

Kanske monterades det Sjöholmska uttrycket ihop där och då. Det som brukar kallas för innerligt, känsligt, dramatiskt. ”Det är som att se en svartvit bild få färger när du sjunger”, sa akademiledamoten Horace Engdahl i somras när Helen framförde en text han skrivit i tv-programmet Babel. ”Du har gjort mitt klotter till konst.” ”Men oj oj”, svarade hon på det. Himlade och slog ifrån sig. Som hon brukar göra. Det kan ju vara farligt när det blir viktigt.

Själv minns jag hur hon, efter att ha fått rollen som Kristina, svischade förbi i köket hemma hos Anna. Hon sa att hon hade haft ”jättemycket tur” och så där, det lät som om hon upplevt något som skulle kunna drabba vem som helst. Eller snarare borde ha drabbat någon annan. Helen Sjöholm är fortfarande inte den självförhärligande typen.

– Det är något angeläget och lite jobbigt med mitt uttryck, säger hon plötsligt över koppen med grönt te.

– Åh gud, ”vad håller hon på med” liksom.

Det är väl ett berättande? Ditt sätt att sjunga. Vissa sjunger bara vackert, du sjunger så att texten får betydelse. Hur gör man det?

– Jag kan också hamna i det där, man vill att det ska låta fint. Men jag tror att det har med mitt intresse för teatern att göra. Och att det har med orden att göra, orden har alltid varit viktiga. Jag valde musik brådmoget, då i tonåren. Älskade skillingtryck och sorgliga sånger. Vistonen finns i botten, jag kan ta mig till jazz och musikal, men jag har inte någon klassisk röst och inte någon pop- eller soulröst.

Med tanke på hur lite hon säger sig kunna har hon avverkat rätt mycket. Efter utvandrareposet gjorde hon förstås andra stora musikaler, sjöng i Benny Anderssons orkester, artistsamarbeten, soloskivor och konsertturnéer. Men också revy, teater- och filmroller som Så som i himmelen.

Hon säger att hon har valt med magen. Vad kunde vara roligt, skulle det passa hennes förutsättningar, kunde det också vara en utmaning?

I sommar fyller hon 45 och kanske borde hon rent av vara lite kaxig och självsäker. Blicka ner över snömodden från sin plats på himlen. Men Helen Sjöholm säger att hon inte har något intresse av att vara stjärna på fritiden. Hon har inte brytt sig om kändisvärlden, ”och då bryr den sig inte om en”, och hon är ”inte intresserad av att signalera artisteriet annat än på scenen”.

När hon arbetar, då går hon in helt och fullt och på allvar, precis som inför falsmaskinerna på plåtslageriet i Sundsvall. Övrig tid är det skönt att ha reservdörrarna kvar.

– Jag hittar på något annat om det inte funkar. Det är ju bara musik liksom.


at@da.se

Läs mer från Dagens Arbete:

Verklighetens Science Fiction

När robotarna tar över

Tiden är på väg i kapp fantasin i science fictionklassikerna. Ska vi vara rädda eller bara fascinerade när vi ställs inför historiens kanske största tekniksprång – artificiell intelligens, AI.

”För mig började det med Star Wars”

Skälet till att science fiction-författare har rätt så ofta beror helt enkelt på att de gissar så mycket, enligt litteraturvetaren Jerry Määttä.

”En enorm kraft att förändra”

Framtidsforskaren Anders Sandberg tror att science fiction haft stort inflytande på vår faktiska teknikutveckling.

Ellinor Johansson och Sebastian Sedell följer med sin produkt hela vägen längs med banan. Foto: Ylva Bergman

Ökad vinst och ­minskad värk

ROTATIONMeritor har vässat sig till lönsam världsklass genom att effektivisera monteringen av hjulaxlar. Ständig förändring tryggar jobben – men flera anställda klagar på den ökande stressen.

Paul Hansen har arbetat på olika lager i över 20 år. Han trivs på Förlagssystem: ”Det flyter på ganska bra, inga problem.” Foto: David Lundmark

Så lyftes stämningen på boklagret

ARBETSMILJÖTrakasserier, orättvisa arbetsledare, en känsla av att vara utbytbar – stämningen på Förlagssystem var usel. Efter ett omfattande förändringsarbete är situationen mycket bättre, en viktig orsak är minskad inhyrning.

Välkommen till spelbunkern

GemenskapI ett överblivet skyddsrum i Södertälje värnar en tv-spelsförening om en försvinnande gemenskap: att krypa ihop i nedsuttna soffor och saccosäckar och spela tillsammans. Läs eller ladda ner och lyssna på reportaget.

”Jag var såld direkt” Carol Dahlberg ställer sina steelpans i rätt ordning inför en repetition med Panoply Steelband. Efter att en provapåkväll är hon helt såld på instrumentet och den västindiska musiken. Foto: David Lundmark

Carol är såld på slagverk

BAS PÅ FRITIDENOnsdagarna är heliga för Scaniamontören Carol Dahlberg. Då ställer hon upp sina basoljefat för repetition med The Panoply Steelband, vars västindiska rytmer omfamnar såväl Rihanna som Ack värmeland, du sköna.

”Gott om jobb finns det ju”

Massa- och pappersbranschen skriker efter ny arbetskraft. Därför har tre företag och Gävle kommun gått ihop om en skräddarsydd lärlingsutbildning. DA har besökt den första klassen på Polhemsskolan.

Arbetarfotografens arkiv

BILDREPORTAGEAlla människor är vackra när de arbetar menade fotografen Jean Hermanson, vars verk nu får nytt liv genom hans gamla medhjälpare. Du kan kolla in ett urval av hans bilder här, och på fredag visar SVT en nygjord dokumentär.

1

Sammanhållning på hög nivå

Arbetskompisarna från Lindbäcks husfabrik har planerat och tränat i månader. Nu har dagen kommit, nu ska Kebnekaise bestigas. Dagens Arbete följde med på en tur som bjöd på gnistrande sol men också en ogästvänlig vägg av snö. Läs eller lyssna på reportaget här.

Framtidslandet

Uppdrag: Rädda bygden!

ReportageAck Värmeland, du sköra. Nedlagda butiker, stängda bankkontor och ingen som tar över småföretagen när ägarna pensioneras. I Värmland har folkrörelserna bestämt sig för att vända den negativa trenden.

6

5 verk att rädda ur bokhyllan

SparasVad gör du med alla böcker som tillhört dina nära och kära? Böcker du kanske läst, men inte har hjärta att säga farväl till? DA:s Pontus Ohlin räddar fem verk ur sin mammas bokhylla, innan resten skickas vidare till Röda Korset.

Lyssna på DA

Nu kan du få några av våra bästa reportage rakt in i öronen. Lyssna direkt på vår sajt eller via en gratisapp för din mobil.

De ska ge Kebnekaise en match

Från pub-träffar till toppbestigning. Lagledaren på Lindbäcks Bygg i Piteå fick en ingivelse som har fått hela arbetslaget på fötter.

”Ju fler barn, desto mer kärlek”

Familjen annorlundaTycker du att det är svårt att få ihop semesterplaneringen? Skänk en tanke åt tiobarnsfamiljen Nikula, som Dagens Arbete följt. Hur får pappa Sami ihop vardagen med heltidsarbete, hur hinner mamma Matilda med sin lite speciella hobby?

En given plats på scenen

Hon har vunnit Dansbandskampen, Körslaget och Let’s Dance och drivit det populära dansbandet Elisa's - i höst gör hon sin första musikalroll. Mångsysslaren Elisa Lindström som triggas av att gå utanför sin bekväma zon – läs eller lyssna på DA:s reportage.

Här är framtidens fibrer

Den nya industrinEn gång var den svenska textilindustrin dödsdömd. Men nu kan det vara här som framtidens industriarbete finns, temat för årets IF Metall-kongress. Teknisk utveckling och långsiktiga ägare ger den gamla branschen en ny chans. DA har besökt Kinna, Borås och Östersund.

En folklig teaterapa

Han har varit tjuvjägare, pistvakt och hushållsmixer. Gett röst åt Pettson och Mulle Meck men också spelat i Romeo och Julia. Lennart Jähkel har rötter i skogsindustrin, han skulle bli ingenjör som brorsorna men blev istället en folkkär skådis.

På randen till inbördeskrig

Gnistan tändes i Västervik under dessa dagar för 100 år sedan, och hungerkravallerna och strejkerna spreds över landet. Men i stället för ett upptrappat våld och inbördeskrig föddes - demokratin.

2

Följa John – mitt i naturen

SKOGSTURMan behöver inte åka till Abisko, Fårö eller Ramsvikslandet för att uppleva naturen. I Sverige finns den ju överallt. DA hänger med John Holm, pappers­arbetaren som sadlat om till vildmarksguide.

När livet är en radiofest

RADIOKANALTre gubbar. Två frekvenser. Zingo, pepparkakor och ett gäng favoriter ur de egna gömmorna. Dags för sändning med Sunne Rock’n’roll Klubb – och det blir Elvis för hela slanten.

Fackligt arbete i Indien

Så tog kvinnorna makten över sina jobb

INDIENSex dagar i veckan, året runt, tampas indiska kvinnor med vildhundar, giftiga sopor och vedervärdig stank på sin arbetsplats. Men de trivs. För de har organiserat sig och tagit makten över sina liv. Läs eller ladda ner och lyssna på reportaget.

1

Agnes - den japanska skånskan

UPPKLÄDDAgnes Lindqvist jobbar med hydraulik under dagarna, men på fritiden gäller cosplay, där man klär ut sig till figurer kopplade till japansk populärkultur, typ mangaserier.

Han filmar med humor och ilska

Vid 80 års ålder gör den världsberömde filmregissören sin kanske argaste film – fast med värme och humor. Läs eller lyssna på reportaget om Ken Loach inför premiären i morgon.

1

En annorlunda pappersarbetare

KnivskarpHennes verktyg är bland annat skalpell, tång och limpistol. I papper viker hon till elefanter, krukväxter - och till med sig själv. Möt konstnären Fideli Sundqvist, och se DA:s film där hon visar hur du själv kan skapa ett löv.

Uppåt av att åka nerför

Att cykla utför är Jonna Carlssons passion. Inte ens en sprucken njure kan ändra på det. Läs eller lyssna på artikeln om Jonna, kolla in filmen tagen under ett av hennes träningsåk - om du vågar.

”Drömmen är ett eget plan”

Fastspänd i en leksak av plast en halv kilometer upp i luften med en surrande propeller framför ansiktet. Exakt där finner pappersarbetaren Rejhan Fejzovic lugnet och njutningen.

Industrin och integrationen

Den nya folkrörelsen

Välkomna hit! Nyfikna industriarbetare runt om i landet har tagit ordet integration och knådat det till praktisk handling. Till möten där alla vinner och lär sig nytt. DA har varit på gympa i Västerås, flugit drake i Skillingaryd och övningskört i Edsbyn.

"Det handlar om att överlista fisken"

PROFILEN Patrik Forslund lägger mycket tid och en hel del pengar på sin hobby. Men så är han också med i svenska landslaget i flugfiske och ska tävla i VM i USA.

”Jag kommer aldrig att släppa pennan”

Du ser hans bilder i varje nummer av DA, själv har han förblivit en av landets mest anonyma humorister. Möt tecknaren Robert Nyberg.

Hämta mer