”I förhållande till vårt ansvar är lönerna för låga”

Vd:n höjde lönen med 43 procent. De anställda fick någon ynka. Men på Rottneros Vallvik verkar ingen särskilt upprörd – särskilt inte när det finns en förklaring.

Dagens Arbete har för andra året synat direktörslönerna inom pappers- och massaindustrin.

En av vinnarna i lönerallyt heter Robert Jensen och är vd för Rottneros anläggning i Vallvik, två mil söder om Söderhamn.

Taxeringsåren 2009–2010 höjde han sin lön från 954 489 kronor till 1 367 588 kronor. En ökning på 43 procent!

Men det är en sanning med modifikation. Under 2009 bytte han arbetsplats. Från Rockhammar, som köpts upp av Korsnäs, till det större Vallvik.

Robert Jensen fick dels en löneförhöjning, och framför allt dubbla löner under en tremånadersperiod hösten 2009 för att stå till Korsnäs förfogande.

– Min lön på Rockhammar i dag uppgår till drygt 90 000 kronor i månaden, säger han.

I fjol var det Rottneros koncernchef Ole Terland som med sina 11,2 miljoner hamnade i blickpunkten. På årets lista skattar han nu för mer ”normala” 4,1 miljoner.

Pappers ordförande på Vallvik, Thomas Wasberg, menar att Rottneros är ett ”fattigt” bolag. Och alltid har varit. De anställdas löner peakade på 70-talets mitt, då Vallvik tillhörde löneledarna i branschen.

Sedan har det bara gått utför och i dag huserar man i de lägre regionerna i den lönestatistik som Dagens Arbete tagit fram.

För koncernen har de senaste åren varit rejält turbulenta, men en lyckad nyemission har skapat nytändning.

– Ole Terland har gjort ett jävla bra jobb, säger Thomas Wasberg. Utan hans insats hade nog inte Rottneros funnits kvar.

Vad säger han om nye vd:n Robert Jensens lönehopp?

– Jag tänker faktiskt inte så mycket på det. Det är ingenting som stör mig.

Visst, även han inser att det är ”skitsummor” de anställda kan plocka ut i löneökningar och att direktörslöner stundom antar ”löjliga proportioner”.

Samtidigt erkänner Thomas Wasberg att han har noll koll på vad en vd egentligen ska tjäna.

– Tjänar han för lite är det inte heller bra – för organisationen.

Vallviksordföranden menar att en lågt satt vd-lön gör det svårt att göra någonting åt lönerna i nästa led, tjänstemannalönerna. Och är dessa låga, blir det ännu svårare att lyfta kollektivet.

Thomas Wasbergs ”katten på råttan, råttan på repet”-teori, kanske har sin poäng. Sant är att tjänstemannalönerna på företaget fått flera att söka mer lukrativa jobb.

Då ligger lönerna ändå, enligt Wasberg, cirka 10 000 kronor över kollektivets snittlöner, där grundlönerna ligger inom spannet 21 264 –22 014 kronor.

Själv har den 49-årige ordföranden jobbat trettioett år på bruket och uppenbarligen finns det flera saker som håller både honom och hans 124 medlemmar kvar på bruket.

En faktor är arbetslösheten i Gävleborgs län. Det är inte bara till att byta. Sen handlar det om trivseln och att lönerna – trots allt – med diverse tillägg och extra arbetsinsats i slutänden inte är så pjåkiga.

– I fjol gjorde vi 100 timmar övertid per gubbe och tant. Efter årets fyra första månader snittar vi på 27 timmar.

Vallvik kan se tillbaka på ett bra 2010. För tredje gången sedan 1995 fick man ut en bonus – 8 000 kronor extra – lika för alla.

– Men de läggs i en fond och kan tas ut först om fem år.

Dessutom investeras det friskt på bruket. Cirka 160 miljoner i fjol och ungefär lika mycket under 2011. Det handlar om både biorening, blekeri och många mindre investeringar.

Framtiden ser därmed ljusare ut än på länge. Men Thomas Wasberg höjer ändå ett varningens finger. Han pekar på den höga medelåldern, 50 år, där de egna medlemmarna har en genomsnittlig anställningstid på 21 år.

Vad händer framöver?

– Det gäller dels att vara rädd om den kunniga personal man redan har men också framöver se till att successivt slussa in nya medarbetare för att undvika problem när de stora pensionsavgångarna blir aktuella.

– Många nyanställda leder till fler stopp, konstaterar Thomas Wasberg. Och det tar minst ett till två år att lära upp en operatör i jobbet.

Mattias Andersson är 20 år och blivande operatör om det vill sig väl.

Han läste el-data i gymnasiet och går nu en CFL-utbildning på Vallvik som en av fyra ”trainees”.

Dagens Arbete hittar honom i kontrollrummet med de betydligt äldre och luttrade Peter Andersson, 53 år, som kör sodapannan och indunstningen och Ulf Krantz, 50 år, som styr mixeriet och barkpannan från sina dataskärmar.

Peter har varit på bruket sedan 1974. Ulf sedan 1977 och Mattias är inne på sina fyra första veckor.

Mattias har därför, av förståeliga skäl, inte så mycket att tillföra när brukets löner kommer på tal.

Men båda de äldre gossarna bär ett tungt ansvar för hemmaekonomin.

Peters fru förlorade jobbet på Ericsson i Söderhamn och Ulfs fru blir arbetslös i juli när hennes tid i Stenbergaskolans storkök går ut.

Ulf Krantz tycker att han har en bra månadsinkomst i förhållande till andra arbetsställen i kommunen.

– Men lägre i förhållande till andra bruk.

Ulf plockar ut runt 35 000 i månaden brutto, beroende på hur mycket han jobbar extra.

– I förhållande till det ansvar vi har känns dock lönerna för låga, säger Peter Andersson.

Han menar att det är mycket humhum om lönerna på företaget och när han får veta vad den egna vd:n taxerade för 2010 blir han först tyst.

– Jag trodde inte det var så mycket, å andra sidan vet jag inte vad vd:ar brukar tjäna.

Men som sagt; taxering är en sak – den reella inkomsten en annan.

Vad hade de trott att chefen tjänat?

– Jag hade gissat på 800 000–900 000, säger Peter Andersson. Vi är ett sånt litet bruk. Visst kan det reta en när någon får över 40 procent och man själv får en procent.

Och det är ingen dålig gissning.

Peter Andersson funderar.

– Hade jag skött skolan, kanske jag också tjänat mer, säger han med ett brett leende och lutar sig bakåt i operatörsstolen.

Men han erkänner villigt att när direktörslöner och vd-fallskärmar diskuteras i tv – ja då byter han kanal.

– Det är inte bra för blodtrycket, då växlar jag över till något naturprogram i stället. Animal Planet eller Discovery.

– Jag retar mig faktiskt ännu mer på elbolagsdirektörerna, säger Ulf Krantz, med fakturaerfarenheter från den egna, eluppvärmda villan, den gångna vintern.

Både Peter och Ulf ligger i den högsta lönegruppen på bruket. Det innebär en grundlön på 22 014 kronor i månaden.

Hur hög borde den vara om de skulle känna sig lite nöjdare med tillvaron?

– Minst 24 000 kronor, säger ordförande Thomas Wasberg som suttit och lyssnat.

– Netto? undrar Ulf.

–Jag tänkte hålla med Thomas, säger Peter. 23 000–24 000 vore bra.

Inne på labbet träffar vi Mari Mattsson, som just i dag fyller 51 år och den tre år äldre Mona Delin. Båda har varit länge på Vallvik. Mari sen 1978, Mona sedan 1974. Mona Delin har gått från jobbet som skiftlaborant till dagtid. På det tappade hon 6 000 kronor i månaden och den nuvarande lönen är nu 21 564 kronor i månaden.

– Jag tycker att vi är underbetalda. Nån tusenlapp mer borde vi alla ha som jobbar här på Vallvik.

Mari säger att hon har så att hon klarar sig. Ungarna är utflugna och huset snart betalt. Men ett par tusen till skulle sitta fint, menar hon.

Det är sällan som lönerna kommer upp som samtalsämne runt fikabordet. Men när tv-programmen handlar om vd-löner och fallskärmar, ja då blir reaktionen lika som hos grabbarna i operatörsrummet.

– Jag blir så irriterad att jag inte orkar lyssna och byter kanal, säger Mari.

Men att gå omkring och vara förbannad?

– Vad kan man göra åt det?

– Nä, man är glad för att ha ett jobb och nöjer sig med det, säger Mona.

Inte för att de skulle vilja byta jobb med direktörerna som flimrar förbi.

– Men man undrar många gånger vad de egentligen tjänar sina pengar på.

Vet ni vad Vallviks vd tjänar?

– Det vill vi inte veta, säger Mari, halvt på skämt.

Vd:ns lön är ingen kioskvältare på bruket.

Men de egna lönerna på labbet?

– Kunde varit värre, säger Mari Mattsson.

– Kunde varit bättre, säger Mona Delin.

Läs hela listan här.