Avtalsrörans hetaste fråga: Har alla lågavlönade fel lön?

DA-ANALYS.

Tillbaka till 1983? Till avtalsröra, huggsexor och en splittrad fackföreningsrörelse? Årets lönerörelse har inte börjat bra för facket. Allt handlar om svaret på frågan: Vem är felavlönad?

75 minuter skiljde två presskonferenser i centrala Stockholm i måndags.
Den ena arrangerades av Facken inom industrin. Den andra av LO.

Men det var mer än 75 minuter som skiljde. Den som bevittnade bägge presskonferenserna anade en djup spricka.

I medierna kom sprickan att handla om skillnaden mellan 60 kronor och en hundralapp i jämställdhetspott.

Ständigt dessa jämställdhetspotter. Nu sattes åter de mansdominerade industrifacken i skamvrån för att de inte hade ställt upp på LO:s jämställdhetssatsning.

Men bakom den förenklade mediedramaturgin finns ett komplicerat uträknande om vem som ska ha mer och vem som ska ännu lite mer.

Häng med nu.

Häng med tillbaka till 2007 års avtalsrörelse. Då enades LO-förbunden efter mycket om och men om en jämställdhetspott på 205 kronor som gick till kvinnodominerade avtalsområden. Ju fler kvinnor inom ett avtalsområde, desto större pott.

Den jämställdhetspotten fick en uppföljare med annorlunda utseende i 2010 års avtalsrörelse. 125 kronor extra till dem som fanns på avtalsområden med en snittlön under 21 300 kronor. I praktiken en låglönesatsning.

Så långt har LO-förbunden kunnat komma överens.

Men nu, den tredje gången, är vi tillbaka till ett läge som liknar 1983.

Det var då dåvarande Metall hoppade av LO-samordningen. En avtalsbomb som förändrade spelplanen för första gången under efterkrigstiden.

Det kom att dröja åtta år innan såren läkte. Och vägen dit gick över en inflationsekonomi med höga företagsvinster, avtalsröra, allmän huggsexa, kompensationskrav och en lönebildning där den lokala löneglidningen betydde mer än de centrala avtalen.

Inramningen till 2011 års LO-sammanbrott är sannerligen annorlunda. Men klyftan är minst lika djup.

Tittar man på hur den nuvarande jämställdhetspotten diskuterats fram kan man fundera på förutsättningarna för en läkprocess överhuvudtaget.

De två tidigare jämställdhetspotterna accepterades av IF Metall utan entusiasm och något motvilligt. Förbundet har hellre talat om låglönesatsningar för att även IF Metalls lågavlönade skulle få ta del av extrapengarna.

Alla fack vill stötta sina lågavlönade.

Men är alla felavlönade? Har alla lågavlönade fel lön? Är alla lågavlönade diskriminerade? Är gymnasisten som hoppar in på Ica lika lönediskriminerad som den fast anställda kassörska i samma butik? Vem är mest felavlönad av vårdbiträdet eller den utbildade undersköterskan?

Just svaren på den typen av frågor har sysselsatt LO-förbunden när denna avtalsrörelses variant av jämställdhetspott skulle utformas.

Hur var det nu? Högkonjunkturåret 2007 uppgick den alltså till 205 kronor. Det knackiga 2010 var den nere i 125 kronor.

2011 är varken högkonjunktur eller knackigt. Kanske pottens storlek skulle hamna i närheten av kravet från högkonjunkturåret 2007? Kanske 180 kronor?

Det fanns en enighet om en ”insamlingsmodell” som skulle stötta medlemmarna på kvinnodominerade avtalsområden med en snittlön under 22 400 kronor i månaden.

Potten skulle beräknas på en tredjedel av dem som jobbar inom avtalsområdet.

Så här skulle man alltså kunna räkna ut potten på ett lågavlönat avtalsområde där 30 000 personer jobbar. Ett räkneexempel: Om potten uppgick till 180 kronor skulle den enligt modellen multipliceras på den tredjedel – 10 000 personer – som ingår i insamlingsmodellen.

Summa: 1,8 miljoner kronor. Det skulle bli pottens storlek på just det avtalsområdet

Hur de pengarna sedan fördelas inom avtalsområdet avgör det enskilda förbundet.

Tanken var att man inom förbunden skulle identifiera de felavlönade grupper som skulle ha extraslanten.

Så långt frid och fröjd.

När det var dags för LO att slutgiltigt formulera och sätta siffror på kraven – då komplicerades bilden.

Nu skulle alla på hela det lågavlönade avtalsområdet ingå i insamlingsmodellen. Alla, inte bara en tredjedel, skulle bidra till potten.

Om potten skulle vara 180 kronor för en tredjedel av de anställda så innebär det att var och en inom avtalet bidrar med 60 kronor, resonerade IF Metall, GS och Livs.

Mer, tyckte andra förbund som ansåg att potten skulle vara summan av 2007 och 2010 års pott plus lite till. Summa 354 kronor. Dividerat med tre och avrundat till 100 kronor.

Då small det.

Och där är vi nu.

Alla fack vill som sagt stötta sina lågavlönade.

Men hur tänker ett förbund som IF Metall? Problemet är att det inom förbundet finns en stor spännvidd på lönerna. Gapet mellan högsta och lägsta lön är stort. Till viss del beror detta på lönesystem som gör att utveckling i jobbet ger högre lön. Man börjar på en lägre lön, lär sig mer, utvecklas, tar sig an svårare arbetsuppgifter och kvalificerar sig sedan till en något högre lön.

Inom det största av IF Metalls 41 avtalsområden, det mansdominerade teknikavtalet, uppgår snittet till 23 600 kronor i månaden.

En del ligger över, andra under. Vissa betydligt under. Ungefär var tredje arbetare av cirka 110 000 personer på teknikavtalet ligger under LO:s låglönegräns på 22 400 kronor.

Inom det allokemiska avtalet – ett av de största avtalsområdena inom industrin – tjänar var tredje ännu mindre, under 21 000 kronor. Till och med inom bilverkstäderna finns en stor grupp lågavlönade – var fjärde bilmekaniker har en lön som understiger 21 000 kronor.

Alla dessa områden skulle inte ha fått något extra ur LO:s jämställdhetspott eftersom snittlönen på alla dessa avtalsområden ligger över brytpunkten på 22 400 kronor. Snittlönen för tekoavtalet ligger exempelvis en hundralapp över LO:s brytgräns.

Därmed hamnade IF Metall – i likhet med Livs och GS – i ett dilemma. ”Hur mycket avstå till andra om våra egna inte kan få lika mycket?”

Nu har Facken inom industrin bestämt sig för att kräva 3,7 procent eller lägst 910 kronor. Rest-LO har enats kring 3,5 procent, eller lägst 860 kronor plus 100 kronor extra i jämställdhetspott.

Den ordningen gäller tillsvidare, fram till den 23 september. Då ska alla förbunden efter interna diskussioner och beslutsprocesser säga slutgiltigt ja eller nej till LO-samordningen.

Måndagens nej från IF Metall, GS och Livs är alltså ännu preliminärt.

Men visst börjar det likna 1983. Då dröjde det alltså åtta långa år innan LO-samarbetet nödtorftigt hade lappats ihop. Och det krävdes både en politisk och statsfinansiell kris spetsad med massarbetslöshet innan man hittat hem igen.

I dag sker söndringen inför en borgerlig regering, en högst oviss omvärld och en motpart som nyligen föreslog att de centrala avtalen skulle avlövas.

Harald Gatu