Om två hjärtan som slutade slå

Den här berättelsen handlar om hur det är att leva, och om hur det är att vakna morgonen efter att döden har knackat på. Men mest handlar den om Marita. Kontoristen som vågade ringa ett samtal för att försöka rädda livet på sin chef.

Marita:

Marita Lax, kontorist på Ortvikens pappersbruk sitter framför datorn på sitt arbetsrum på fackexpeditionen. Hon har svårt att minnas och svårt att tänka.
Dagarna, samtalen – allt flyter ihop.

De jobbar fackligt. Och de brukar förklara arbetet för andra genom att säga att de bygger den lilla kanten före stupet. ”Vi är den lilla, lilla kanten.” ”Medlemmarna räknar med oss. Vi kan inte bara gå hem.”

Nu är det de själva som närmar sig ett stup. Deras egen kant håller på att rämna.

Hon måste göra något åt oron som svider i magen. Men vad? Våga ringa det där samtalet? Till att börja med få iväg det här brevet. Hon sätter fingrarna mot tangenterna och fortsätter:

Hej Anna!

Tack för ditt senaste besök hos oss. Du påminde mig om det, som jag först tänkte, när Andy fick hjärtinfarkt.
Jag tänkte, att bara inte Tomas drabbas.
Nu har det hänt.
Tomas fick hjärtinfarkt i torsdags, när han var på ett möte i Härnösand.
Andy är väldigt stressad, hoppas att han klarar sig, tills han ska åka på rehabilitering.
Jag ville bara meddela Dig, att det som jag var oroligast för, har hänt.
Med vänliga hälsningar

Marita Lax från Pappers avd 16 Ortviken

När hon trycker på sänd har hon arbetat 33 år som kontorist på expeditionen, under sex fackliga ordföranden, och det har gått tio månader sedan den nuvarande, Andy Parment, kommit tillbaka från sin sjukskrivning.

Den första tiden var hon hoppfull. Han verkade beslutsam. Lika slängd i käften som förut (och hon gav igen som vanligt). Han tycktes vara lite skakad och det var bra. Hon tänkte att han insåg läget: Att han inte kunde fortsätta som förut.

Andy:

Andy Parment klev efter många år på bruket in i rollen som fackordförande med stor respekt. Han visste vad som väntade. Niohundra medlemmar vars kroppar blir niohundra år äldre för varje år. Som slits av att ha ständiga omorganisationer och nedskärningar i hasorna. De ska ställa upp på ett effektivare arbetsliv innanför grindarna, och på en hårdare sjukförsäkring och a-kassa utanför.

Allt sammanlagt bygger en rå och malande känsla, den mest trolösa vän var människa äger: Oro. Oro som ringer, oro som knackar på, oro som söker lindring och vill tala med någon.

Ofta blev någon Andy Parment.

Det ska också sägas att han insåg att sinnesfriden skulle ta stryk.

– Jag är konstant förbannad! sa han och borrade ögonen i mig vid vårt första möte.

– Missnöjd så in i helvete är jag! När jag kommer hem på kvällen och tittar på Debatt, Rapport, nyheter om Fas 3 och utförsäkrade, då vill jag skrika att jag lever med det här, mina nära och kära, det är dem ni pratar om! Hur kan vuxna människor missrikta sitt engagemang så kapitalt? Varenda deodorant ska marknadsföras och säljas som det bästa och viktigaste vi någonsin fått till världen och det köper vi med hull och hår, men att de sjuka är sjuka och inte klarar att jobba? ”Vi tillsätter en utredning.”

Men när han började jobba fackligt kunde han inte ana vidden av den nya mekanik som med tiden smugit sig in i maskineriet, den som hänger ihop med ”ökade krav på flexibilitet”.

Ju färre de blev i produktionen, desto mer övertid fick de jobba. Övertiden betalade sig med extra slantar i plånboken. Och efter några månader hade folk anpassat sig. De började räkna med pengarna.

Andy såg det hända, för han satt själv och skrev på dispenserna. Han lärde sig hur förbannade folk kan bli om man frågar varför de ska jobba så mycket. ”Det ska du skita i!” ”Jävla facket lägger sig i allting!” Nej tack! Han må vara en rest av den gamla världen, men han vill helst inte skita i att kamrater jobbar ihjäl sig medan välfärden monteras ner som om den varit en parentes.

Så där kunde Andy resonera. Om samhället och om andra. Inte förrän på sjukhuset förstod han något om sig själv. Det var dottern Elinors ord vid sängen, de gjorde ont.

Den veckan skulle han jobba undan inför älgjaktsledigt. De hade den kommande reduktionen på bordet, 10 procent av de 900 skulle bort.

Många mådde dåligt. Särskilt oroliga var de som ”saknade marknadsvärde” och dem gällde det att ta hand om.

Väl i Älgskogen kom en stor trötthet över honom. Han ringde jaktledaren och sa att han kände sig ynklig. La sig och lät matväskan stå framme. Sov till morgonen. Gick ut en sväng för att komma i gång. Vandrade utan mobil på den lilla vägen, aningslös eftersom han varken kunde se eller känna den bedrägliga spricka som började dela beläggningen i ett av kranskärlen innanför jackans tyg, tröjan och huden, under revbenen och alldeles intill hans levande hjärta.

När blodet koagulerat till en klump där inne hade han hunnit ungefär 200 meter. Då nöp det till i bröstet. Smärtan sköt över huvudet, halsen, han kallsvettades, och så nöp det till igen. På något sätt tog han sig tillbaka, kröp upp vid bordet och ringde sjukvårdsupplysningen. ”Har du en till telefon? Lägg annars genast på luren och ring 112”, sa rösten på andra sidan. Kontrollera att dörren är öppen och sätt dig bekvämt.”

Kanske var det ett tecken på att han borde pränta in denna dag då avgrunden öppnade sig djupt i minnet, att den daterades 10/10 år 2010. Klockan tio över tio.

På sjukhuset några dagar senare, efter att en minimal ballong blåst proppen ur kärlets gångar kom orden som skar:

– Pappa. Du kan väl lova att åtminstone bara jobba heltid.

Det var fruktansvärt att se sin dotter be så. Och att inte kunna lova.

Tomas:

Tomas Kristoffersen har hört samma visa under tio års tid. Varje gång han gjort sitt besök hos diabetessköterskan och tagit de obligatoriska proverna har han lyssnat till tjatet om livsstil. Sluta röka börja motionera. Ja, ja har han sagt. Nickat, lovat, skrivit på kontrakt till och med. Sen har han åkt bil därifrån. Tagit en rök, lagt in en snus, ätit en pizza, slängt upp benen på soffbordet efter jobbet, druckit en öl framför tv:n och rört sig så lite som möjligt. Varför? För att det var belönande, bekvämt och avkopplande.

Han var själv fackordförande på bruket under flera år men till sist så nära att gå in i väggen att han hoppade av. Han har ganska lång stubin. Men när folk visar brist på empati för människor som han vet har det svårt, medlemmar som råkat illa ut. Då kan han bli rasande.

Värst var kanske ändå skräcken över att känna sig jagad. Att inte ens klara mötet med arbetskamraterna när han åkt ut för att ha en trevlig kväll på krogen med Ulla: ”Vi åker hem. Jag orkar inte med de här som bara ska prata jobb.”

Nu, i rollen som vice, försöker han avlasta Andy. De delar upp, Tomas tar driften, Andy underhåll, de är varandras bollplank.

Den här söndagen pep det till i fickan just när han och Ulla var på väg in på Clas Ohlson.

Tomas stannade till, läste meddelandet, och sen högg allt i magen på samma gång. Dåligt samvete, rädsla, oro. Ulla såg att han var blek och stirrig när han kom in. Han visade telefonen: ”Läs för fan!”

”Andra ringningen. Jag ligger på sjukhus. Har telefonförbud.” Inte förrän Tomas fick tag på Andys jänta fick de reda på vad som hänt.

Med ”andra ringningen” hintade Andy om en incident några månader tidigare. Han satt inne hos Marita då, kände sig plötsligt yr, reste sig och föll ihop. ”Högt blodtryck”, sa de på akuten, men han bara fortsatte. Saktade aldrig in.

Nu var det som det var. Nu måste Tomas samla sig och ta kommandot.

Marita:

När Marita Lax kom innanför dörren på måndagsmorgonen såg hon att Tomas ansikte var stängt och mörkt.

– Vad är det som hänt?

– Han har fått en hjärtinfarkt, sa Tomas med blicken i skrivbordet.

Så fort hon fått det hela klart för sig slog den uppenbara risken henne: ”Hur ska Tomas orka? Det kommer att hända honom med!”

Oron gnagde, men efter sex veckor kom Andy tillbaka utan incidenter.

Den första tiden dök infarkten upp i många av hans vilda associationskedjor, skämten han slängde sig med och de små spontana brandtalen han höll för skiftlagen på underhåll när den andan föll på.

”Titta på mig. 58 år, hjärtinfarkt! Jag kan dö i morrn! Mats. Tar du över efter mig? Vi behöver friställa någon för återväxten. Vi behöver ungdom.”

Marita föreslog att de skulle ta in en konsult för att se över sitt arbetssätt. Hon kände att de måste kunna jobba annorlunda i sin fyra-mannagrupp på expeditionen. Hon ville att de skulle sänka ribban ett tag, gå igenom vad som nödvändigt måste göras, lägga det andra åt sidan, och hon ville att både Tomas och Andy skulle bli bättre på att delegera. ”Konsultinnan” kallade de henne, kvinnan som kom från ”Alternativ utveckling AB”. Framför allt fick Konsultinnan dem att anstränga sig med tonen. Inte hugga på varandra slentrianmässigt, inte bita ifrån så där hårt som de i onödan kunde göra, inte brusa upp över småsaker. Hon fick dem att ta raster och hålla mötestider.  Men delegera. Det verkade svårt tyckte Andy.

– Kan man delegera förtroende?  Om du berättar något i förtroende för mig, hur ska jag kunna delegera det?

Tomas:

Den 15 september 2011 åkte Tomas till Härnösand för ett möte med LO-distriktet. Efter lunchen tände han en cigarett men fimpade fort eftersom den smakade som papper. Han kände sig så tung i benen och fick en sån olustkänsla i bröstet att han tog tag i en IF Metallare från Östersund. ”Tar du rygg på mig? Jag mår inget vidare.” De började gå från lunchrestaurangen och efter en stund kunde han inte andas längre. Smärta strålade över armen och han sjönk ner under ett träd. Kort därefter befann han sig i en ambulans på väg mot Sundsvalls sjukhus.

Efter den vanliga resan med röntgen och ballongsprängning låg Tomas där med tankarna. Han var skakis. Situationen blev så tydlig. Han hade struntat i det uppenbara. Trots alla varningar: Han hade chansat. De där tio riskfaktorerna de matat honom med: Diabetes, rökning, blodtryck, ärftlighet, ålder, stressfaktorer, ingen motion, och så vidare… Han kunde pricka in varenda en. Det hade bara varit en fråga om tid. Tid som försvann.

Följande tisdag kom han hem och såg som aldrig tidigare hur vacker hösten var att leva i.

Marita:

Efter ett tag märkte Marita att hon mindes mycket lite från tiden efter att Tomas försvann. Hela stämningen blev uppskruvad, obehaget gjorde att minuter, dagar och händelser flöt samman för henne.

Andy var ännu mera glömsk. Till och med den 10/10 2010 klockan tio över tio verkade ha tippats ur hans medvetande. Han talade inte längre om infarkten, verkade inte tänka på den, han ångade på som aldrig förr, tappade namn och ord och såg mer och mer gapande blank ut vid den enklaste fråga som bröt in i hans göromål. Ett otränat öga skulle kanske tycka att han verkade pigg och nyter. Marita såg bättre.

Andy blir inte som Tomas, inbunden och tyst av stressen, tvärtom. Han maler som tåget. Under tiden han pratade kunde hon leta i blicken och upptäcka att han inte fanns där. Om bara några veckor skulle Andy få åka på hjärtrehab till Kanarieöarna. Tre veckors träningsläger för att lära sig leva hållbart. I väntan därpå tycktes han anse att han måste krama ur varje droppe kraft som fanns kvar för att jobba undan. Hon kände att nu var det de själva som stod vid stupet. Deras egna lilla kant höll på att rämna.

Hon var nervös när hon lyfte telefonluren. Kanske skulle allt bli vansinnigt fel. Ändå såg hon inga andra alternativ.

Hon hörde signalerna gå fram och väntade tills en sköterska svarade på företagshälsan. Marita presenterade sig. Sen sa hon att de måste sjukskriva hennes chef, Andy Parment.

Efteråt visste hon att han skulle kunna bli arg, rejält arg. Hon var säker på att sköterskan inte skulle röja hennes namn, men ville stå för sitt beslut. Så hon tog stegen in till Andys rum och berättade. Han tittade på henne bara. Sa ingenting. Och hon gick igen.

Efter en timme eller två kom han ut till rummet där hon stod och kopierade. Hon såg att han var berörd.

– Jag har bestämt mig för att leva, sa han.

Marita, Tomas, Andy:

Fyra månader efter Maritas telefonsamtal den där förmiddagen är jag tillbaka på Ortvikens pappersbruk. Då har jag följt människorna på fackexpeditionen i över ett år.

Tomas kommer in direkt från ett besök på vårdhemmet. Hans mamma är svårt sjuk och han ser trött ut.

– Jag har mycket att tänka på just nu, säger han.

– Men visst har man ställt skorna åt ett annat håll. Så mycket som jag har tränat på de här månaderna, det har jag inte gjort sedan lumpen.

På andra sidan skrivbordet finns Andy. De är båda tillbaka i tjänst, med hjärtan som fortsätter slå sina årsmiljoner mot de ungefär 2,5 miljarderna som en livstid utspelar sig.

Tomas har inte tagit ett bloss sedan den där smaklösa ciggen i Härnösand. Och han tänker på infarkten varje dag, om inte annat vid fjorton piller till frukost.

Andy säger att han slutade snusa för länge sedan, och att det var det enda goda den där jäveln Anders Borg förde med sig.

– Inte fan ska jag göda honom med hög snusskatt! så tänker jag.

Han talar fortfarande mer om sina meningsmotståndare än om sitt hjärta. Han tror att det är bra, vill inte vara gift med sjukdomen, säger han.

– Samtidigt måste det finnas i bakhuvudet så att man håller i livsstilen. Och det tycker jag att jag gör, någorlunda.

För Tomas väntar så småningom hjärtrehabiliteringen som företaget erbjuder, och den kan Andy rekommendera. Han gick ner många kilo, han kände vila och fick hjälp att tänka till.

– Har du tagit några nitroglycerintabletter mot kärlkramp sen din infarkt? frågar Tomas

– Ja, några gånger, tio kanske, säger Andy. Jag har några flaskor utplacerade på strategiska ställen.

– Det är märkligt för jag kan ta i och motionera utan att känna någonting alls i bröstet. Men när jag blir förbannad. Eller stressad. Då måste jag ta.

– Samma för mig, säger Andy.

– Helgen efter jag kom från sjukhuset kom barnbarnen och hälsade på. När jag såg dem tänkte jag att nu gäller bara en sak. Det är att se de här växa upp.

De vet båda vilka förändringar som väntar. Tomas är lite yngre, men Marita som knappar vid sin dator på kontoret intill försöker övertala honom att gå ner i arbetstid. Själv ska hon bara jobba ett år till.

De rycker i medarbetare och ersättare men har ingen färdig lösning, måste få arbetsgivaren att bjuda till, måste sätta sig och fundera. Planera för nästa generation som ska basa över Ortvikens fackexpedition.

– Ibland undrar jag om jag och Tomas blev valda till det här, eller om vi bara inte hann undan, säger Andy.

En tanke har väckts i honom. Kanske ska han gå hem i förtid. Pensionera sig. Den som får för sig att fråga honom får en fullständig redogörelse för barnbarnens åldrar, intressen och tankevärldar. Han har sju stycken och förstår hur Tomas kände den där helgen. Så kanske.

Samtidigt måste andra vara beredda att ta över. Och Andy faller in i samma formuleringar, de jag har hört många gånger förut.

– Vi är slasktratten längst ner som fångar upp från de samhällsfilter som blivit för grovmaskiga.

– Vi bygger den lilla kanten före stupet. Den lilla, lilla kanten.