Med ny blick på nostalgiskt landskap

Indianer och cowboys. Vildhästar och poesi. Tre svenska gringos guidar dig till dagens vilda västern.

År 1960 sjöng den svenske rockaren Little Gerhard sin landsplåga ”… Då sa den tappre siste mohikanen: vilda västern är ej som förut.”

Låten, översatt från tyskans ”Da sprach der alte häuptling der Indianer”, handlade om prärien och järnvägsbygget västerut.

Där var mohikaner helt fel, de var New York-bor.

Annars är det just musiken, böckerna och alla filmerna som hållit myten om vilda västern vid liv.

Nu ger journalisten, författaren Lars Åberg sitt bidrag. Med Lars Strandberg (foto) och Ronnie Nilsson (layout), har han lyckats få ut boken West (Gibbs/Smith) utgiven direkt på engelska.

Åberg har talang för ämnet. 1977 kom boken Kluven tunga om American Indian Movement. Senare en lärobok om USA och 2002 lovordade Cowboy, återutgiven i fjol.

I West rör han sig genom landskapet och myterna, pratar med människor och skildrar dagens samhälle lutad mot gårdagens nostalgi.

Efter genomläsningen känns det som om man måste sadla av hästen, slå dammet av jeansen och uppsöka närmaste saloon för att fukta strupen.

Eller åtminstone dra en coca-cola och tanka bilen.

Den som förr sökte sig västerut gjorde det av flera skäl. I många fall lämnade man sitt gamla liv för ett nytt, kanske under nytt namn.

Självbilden hos många av dem som i dag befolkar västern, är att de genom sitt levnadsval – att inte flockas i städerna – är lite speciella.

”Vi ville komma iväg från allt”, säger en kvinna i boken, boende på en farm utefter den led där en gång Ponnyexpressens legendariska postryttare sprängde fram.

”Vi kom hit för att få vara i fred. Det är hela meningen med Amerika”, fortsätter kvinnan och pekar på den kluvenhet som präglar USA.

För är det något som amerikaner är duktiga på, är det att lägga sig i. Se bara på Irak och Afghanistan och den långa listan av tidigare historisk klåfingrighet.

Men för just de amerikaner som valt västern före östern, handlar det om ett arv av självvalt utanförskap med både självkänsla och stolthet.

Och trots allt en dröm om gemenskap. Drömmen om den tidlösa småstaden.

Lars Åberg skrapar på den kommersialiserade ytan, visar att västerns själ fortfarande finns där under präriemånens bleka sken eller i skuggan av en bergsplatå.

Och konstaterar att den som rör sig västerut inte bara flyr gryningen, reser du tillräckligt fort står tiden inte bara still utan rör sig i motsatt riktning.