Industriarbetarnas tidning

Nya möjligheter i rullstolsverkstaden

21 maj, 2012

Skrivet av Anders elghorn

För fem år sedan tog sig Fridoon fram hasande och kravlande, utan ögonkontakt med stående omkring honom. Som en hund. Hans händer bär än i dag spår efter den tiden, runda ärr i handflatorna. En dag tog hans liv en ny vändning.

Finansieras av svenska biståndspengar

  • Rullstolsverkstan i Jalalabad drivs av Svenska Afghanistankommittén, SAK.
  • SAK bildades på 1980-talet i protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan. När Sovjet drog sig ur 1989 stannade SAK kvar och blev en renodlad biståndsorganisation.
  • SAK driver skolor, sjukvård, landsbygdsutveckling och verkar för mänskliga rättigheter.
  • Pengarna kommer från svenska Sida, Forum Syd EU, Världsbanken och tusentals privatpersoner.
  • Läs mer på sak.se

Undrens tid är inte förbi. Jag tror Fridoon i Jalalabad håller med om det. Som god muslim lägger han sitt öde i Allahs händer.

När Fridoon var 18 år flög ett sovjetiskt bombplan över hans by, en prick mot en klar himmel. Några sekunder senare vräktes världen över ända. Han minns ingenting av bomben. När han vaknade på sjukhuset hade de amputerat hans båda ben, ena ögat var borta. En ung, stark kille förvandlades till ett paket. En värdefull familjemedlem blev till en börda, en skam att gömma undan. I 20 år levde han så. Då skedde undret.

En man besökte hans hem, pratade med familjen och tog med Fridoon till en verkstad där de tillverkar rullstolar. Där mättes han och vägdes och fick en rullstol tillverkad som passade hans speciella kropp.

Fridoon var duktig. Han fick jobb på verkstan, började tjäna pengar. Rätade på ryggen och blev försörjare i stället för att ligga till last. Fridoon blev någon.

– Det förändrade mitt liv, berättar han. Jag blev en lycklig människa.

När jag träffar Fridoon sitter han på en dyna på golvet i verkstan och svetsar så att gnistorna flyger. Han höjer blicken mot mig och ler. ”Vad har han att vara glad åt”, hinner jag tänka, innan jag hört hans historia.

Vägen hit har kallats en av världens farligaste. Den går från huvudstaden Kabul österut, utefter de utländska truppernas enorma anläggningar. Murar, murar, all denna taggtråd, bevakade bommar och beväpnade vakter är afghansk vardag.

Jalalabad Road är en viktig transportled mellan Afghanistan och Pakistan, genom det ökända Khyberpasset. Vägen leder in i trånga bergspass där talibanerna gärna förskansar sig och skjuter mot trafiken. Överlastade långtradare kryper fram, så långa att de knappt tar sig runt hårnålskurvorna. En har halkat ut över branten med bakhjulen. Föraren har änglavakt.

En utslagen stridsvagn, utbrända tankbilar, som träffats av talibanernas raketer och ”vanliga” bilolyckor kantar den 12 mil långa resan.Det är otroligt vackert, otroligt dramatiskt. Det tar två timmar eller fem, eller varför inte ett dygn, det beror på väder och trafik. Ibland är det tvärstopp, chaufförerna sover i sina hytter.

Efter några mil byter man Kabuls vinter mot Jalalabads vår, vägen sänker sig från 1 800 meters höjd till 500 meter till en grönskande dal.

Rullstolsverkstan i Jalalabad är ingen vanlig verkstad. Den drivs av Svenska Afghanistankommittén, en biståndsorganisation som helt koncentrerar sig på Afghanistan, landet som saknar allt. 16 anställda tillverkar rullstolar, kryckor, lösben och andra hjälpmedel åt handikappade. De är ovanligt många i Afghanistan. Krigen har lemlästat människorna i decennier och gör det fortfarande.

Fridoon arbetar med trehjulingarna, slipar och svetsar. Kryper på golvet, rullar runt i sin rullstol, snabbt och vant. Designen är deras egen. 140 dollar kostar en rullstol att tillverka. Man kan inte kliva in på verkstan och köpa en, de delas ut gratis till behövande. Materialet är lokalt, utom hjulen som importeras från Pakistan. Alla stolar anpassas efter den som ska ha dem, små och stora, smala och breda. Men också efter vilka förhållanden de ska användas i. Det finns till och med snökedjor till en del. En har rosa dyna i armstödet: ”For a girl, you know”.

Att stiga in i Afghanistankommitténs verkstad är som att ta steget tillbaka till tidigt 1900-tal. Det pyser och fräser, svetsröken hänger tung i luften. Metoderna är gamla, varje moment sker manuellt, maskinerna är robusta och enkla. Det är mer hantverk än industriverksamhet.

Det mesta av Afghanistans industri har slagits sönder av krig. Man ser sällan en fabriksskorsten resa sig i landskapet, tillverkningen är småskalig, landet är tungt beroende av import från länder som inte är vänskapligt sinnade.

Fem miljoner afghaner har flytt sitt land, många av dem var högutbildade, 1,5 miljoner afghaner miste livet när Sovjet försökte inta landet. När ryssarna stack 1989 följde en bitter maktkamp mellan olika grupper av mujahedin, den gerilla som slagits mot Sovjet. Sedan kom talibanerna 1996 och fortsatte slakten. Och efter dem föll USA:s bomber i jakten på Usama bin Ladin från 2001. Afghanerna har fått sin beskärda del av krig, svält och elände.

Fråga Fridoon. Han har fyra bröder och fyra systrar. En bror trampade på en mina och miste ett ben och en arm. En syster skadades så svårt av en amerikansk bomb 2001, att hon också sitter i rullstol, tillverkad i Afghanistankommitténs verkstad. Så har det internationella samfundet trasat sönder en fattig familj i östra Afghanistan. De är långt ifrån de enda.

Minorna skördar fortfarande offer. På åkrarna, i bergssluttningarna, utefter vägarna ligger tusentals små stenar i prydliga rader. Är de vita, så är området minröjt. Är de röda, ska du inte stiga av och sträcka på benen i onödan, där ligger minorna kvar, stenarna varnar.

Tio miljoner minor lär Sovjetarmén ha slängt ut. Det finns betydligt fler, om man räknar in de afghanska krigsherrarnas andelar. Den fiffigaste är en mina, som ser ut som en färgglad leksak. Det krävs bara en barnhand för att utlösa den.

Amerikanerna har gett sitt bidrag i form av klusterbomber. Drivor av dem, billiga, otäcka vapen. En enda klusterbomb kan innehålla tusen små bomber. Man räknar med att tio procent av dem inte utlöses direkt. De ligger kvar som blindgångare, år efter år, tills de träffas på av en nyfiken människa eller hans spade ute på åkern.

Så nog har Fridoon och de andra i rullstolsverkstan i Jalalabad arbete framöver.

22-årige Nazifullah kan utföra de flesta jobben i verkstan, men hans viktigaste uppgift är inte att svetsa och slipa till nya rullstolar, utan att åka till sjukhusen i Jalalabad och runt om staden för att ta mått på människor som ska få en rullstol. Sedan lär han dem att använda den. Ända in i hemmen får han komma, och träna de undangömda flickorna, en bedrift bara det av en man.

Nazifullah har en speciell egenskap som gör honom lämplig för det jobbet. Han är en av fyra handikappade på verkstan. Som ettåring drabbades han av polio och nu sitter han själv i rullstol. Innan han kom till Afghanistankommittén fick han krypa, som Fridoon, när han skulle ta sig fram. Nu är han självförsörjande. Han tar sitt arbete på fullaste allvar när han demonstrerar allt han kan, lyckligt medveten om att hans insats är viktig. Han backas upp av arbetskamraterna. Den goda stämningen bland de anställda går nästan att ta på.

För Fridoon och Nazifullah har livet fått ny mening. Jobbet på rullstolsverkstan löste deras ekonomiska problem och gav dem ett värdigt liv som inkomsttagare. Det öppnade nya möjligheter. Förra året gifte sig Fridoon med en ung släkting. Nu har han en son, strålar han. En son som han hoppas ska få ett bättre liv än det helvete han själv upplevde i 20 år.

”Allah är stor.” Ännu ett under har skett.

Du kanske också vill läsa…

När Roger blev Regina

När Roger blev Regina

I hela sitt liv har skogsarbetaren Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.

Två månader under jord

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.

I väntan på skygg gris

I väntan på skygg gris

Två fjolårsgrisar äter av bondens grödor och skyddsjägaren Rasmus Wedin höjer sin bössa. Ett skott går av.

Han var i gruvan när det rasade

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Jonny Kumpula var en av dem.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

”Kul att göra något tillsammans”

”Kul att göra något tillsammans”

På pappersbruket i Husum kan de anställda baka tunnbröd om de vill. En gammal bagarstuga står öppen för dem året om.

Tryggare med jobb hos bolagen

Tryggare med jobb hos bolagen

Länge har många maskinförare varit anställda av entreprenörer som kör för skogsbolagen. Nu startar bolagen återigen egna maskinlag. 

Ångesten tog över Tommys liv

Ångesten tog över Tommys liv

Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.

Skiftschemat delar Grycksbo

Skiftschemat delar Grycksbo

Nattarbete är tufft och tär på sömnen. Därför vill Pappers avdelning i Grycksbo dra ner på arbetstiden och ändra på skiftschemat. Men alla medlemmar tycker inte att det är en bra idé.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.