Industriarbetarnas tidning

Han kan lita på att det bär

4 oktober, 2012

Skrivet av

Kanske han kom ihåg det ändå. Den där gången för länge sedan. Men först pratade vi med Tomas Ledin om Ådalen 31, folkhemmet och James Brown.

Så här var det: Torget låg i det närmaste tomt och tråkigt och just så asfaltshett som det kan bli i Sverige efter en riktigt varm sommardag. Tittade man ut över torget så kunde man se en typiskt sextiotalistisk ångvältsskapelse på några tusen kvadrat planlöst utplattad asfalt.

I bortre änden fanns en liten träbyggnad med bokstäverna Busscentralen på taket och så länge som den tjänade som busstation fungerade den också som Systembolagets utlämningsställe. I en annan ände av torget låg fiket med de omtalade vaniljgifflarna, fotoaffären, jordbrukskassan, herrekiperingen och en av slakteriets fem charkbutiker i samhället.

Allt det där var stängt och bommat och vi led av en sådan där sömnig somrig söndagsdåsighet som kan plåga själen ur den som är ung, rastlös och inte riktigt accepterat att lördagen hade gått över i söndag.
Då såg vi honom. En långhårig kille med gitarrfodral i handen. Han kom emot oss.

– Är det nån av er som har en bandspelare hemma? Jag har just kommit på en låt som jag måste spela in, annars kanske jag glömmer bort den.

Vi gick hem till Mats, min kompis som bodde i HSB alldeles bakom affärerna.
I vardagsrummet fanns en kassettbandspelare. Killen med gitarren räckte över en kassett och vi tryckte in den röda rec-knappen. Bandet gick.
Det kändes lite högtidligt.

Han lät bra. Riktigt bra. Och den som just då lyssnade mest till Neil Young, James Taylor och Tom Rush kunde lätt identifiera vår jämnårige nya bekantskap med den våg av vad som senare kallats singer-songwriters och som då sköljde över tonårsvärlden.
Han kunde verkligen sjunga. Och gitarren lät fenomenal. Jag och Mats nickade instämmande. Fan, vad bra det lät.

Efteråt tog vi en fika för vi ville snacka musik med den främmande men han var lite blyg och inte särskilt pratsugen. Efter en stund reste han sig, tackade och gick mot dörren. Jag sa nånting i stil med öh, utifall du blir känd nån gång … Vad heter du?
– Tomas. Tomas Ledin.

41 år och 2,7 miljoner sålda skivor senare ses vi igen och jag berättar om att vi spelade in honom i vardagsrummet en julisöndag 1971.

Jag berättar episoden för honom på ett av Stockholms större skivbolag där en armé av tjugofem-trettioåringar smyger omkring i Converseskor med skjortorna utanpå brallorna och med klädsamt tillrufsade frisyrer.

– Menar du det? Är det sant?

Han funderar en stund tyst.

– Det ringer nån klocka långt långt bak. När du säger det här så … nånting … ja, kanske.

Ja jävlar.

Brukade du kuska runt med din gitarr och när du kom på en låt så frågade du folk om det fanns en bandspelare i närheten?

– Nä inte direkt … jag börjar fundera … jag var på ett musikläger där, nånstans runt Siljan.  Var nog där en vecka, liftade dit och liftade hem kom jag ihåg. Vilken grej!

Tillbaka till det där vardagsrummet i Rättvik. Han lät som sagt riktigt bra. Hade en röst som bar, fylld av ett slags självklar säkerhet. Gitarrspelet präglat av samma självförtroende.

Vad vi inte visste då var att han hade spelat på amerikanska coffee houses. Det var ju bara sånt där som man hade läst om, att Dylan gjorde när han kom till New York. Vad vi inte visste då var att han som naiv tonåring traskat omkring på Chicagos slummiga sydsida i natten för att hämta in bluesen i den typen av omgivningar som de flesta svarta själva undvek.

Han hade kunnat berätta om upplevelsen att stå i den bistra slummiga Chicagonatten och inte släppas in nånstans. Från gatan kunde han ändå höra sången av Nina Simone så snart en ytterdörr öppnades.

Vad vi heller inte visste då var att han som medlem i längdåkningsklubben Högbo GIF var med och arrangerade konserten med Jimi Hendrix Experience i Högbo bruk 1967.
Hendrix kom dit uppburen av Montereyfestivalen några veckor innan då han eldade upp sin gitarr, en Fender Strata mitt i Wild Thing.

Hendrix dök upp i taxi och Ledin, för ung för att köra moped, fick ta emot världsstjärnan. Ledin bar in tre av Hendrix strator och fick sitta en timme hos Hendrix och småsnacka medan han strängade om gitarrerna.

Det där hade han kunnat berätta när vi satt i köket. Då när han satt där och fikade med oss hade han ett år i USA bakom sig. Skoltrött och less och med drömmar om att bli bildkonstnär (han hade sin första separatutställning som sextonåring i Gävle) hade han sökt ett stipendium som tog honom ända in i amerikanska mellanvästern, till Omaha i Nebraska.

Han kom från sitt Sandviken med dess sjudande musikliv. Folkmusiken, symfoniorkestern, storbandsjazzen, popbanden the Pools från Hedesunda och the Diamonds från Sandviken. Dansband som Bosse Heeds och Arne Källs som inte grät några tårar för din skull utan spelade Wilson Pickett och Ray Charles. Becksvart sotig soulmusik som rev i själen och fick fötter att dansa.

Han landade i USA veckan efter Woodstockfestivalen. Amerika kokade. Av protester mot Vietnamkriget. Av musik, politik, motsättningar, kreativitet.  Och av en musikvåg som sköljer över oss än i dag långt,  långt senare.

Tomas hamnade hemma hos en musikintresserad familj i ett, vilket han förstod senare, övre medelklassområde. Han berättar:

”Andra veckan jag var där hörde jag på radion att James Brown skulle spela på Civic Auditorium i Omaha tre fyra dagar senare. Då sa jag till familjen: Åh, James Brown kommer till Omaha! Det är inte klokt!

Tystnad, undran. Varken barnen eller de vuxna i familjen visste vem James Brown var.
Så kommer jag från andra sidan jorden och kan hela hans repertoar och vet precis vem det är.

För mig var det helt obegripligt. Han är ju amerikan! Det är ju eran artist! De visste inte vem det var.

Två killar åkte i alla fall med mig för att se den där konserten. Och vi kom dit. Den var annonserad till kl 19.00. Men det visste ju alla som var vana att det är då det öppnar men konserten börjar inte förrän några timmar senare.

Så vi kom dit till ett tomt Civic Auditorium och vi satte oss då nånstans i mitten, åttonde nionde raden, här kommer vi att se bra tänkte vi. Men inga människor, det var bara upplyst.

Så plötsligt kommer bandet in, the Blue Flames och repar. Och James Brown kommer in och repar och vi sitter där tre sjuttonåringar. Och sedan börjar det fyllas på och plötsligt är det femtontusen svarta och vi tre vita. Mina kompisar var ju livrädda. Men det fattade inte jag då.

Det här var ju mitt under James Browns Black power-period och för övrigt en av de allra största konsertupplevelserna jag haft, kanske Den Största. James Brown stod på toppen av sitt artisteri. Jag ryser. Jag ryser. Det var helt … helt enastående alltså.
Och när han som en gospelpastor körde Say it loud och hela publiken svarade, I’m Black and I’m Proud’, då svarade jag också med knuten näve i luften för jag var helt exalterad.  Och jag minns, en sån där minnesbild jag har är hur det sitter en svart äldre man, kanske en sjuttio år, han var så gammal att han inte kunde resa sig upp. Han satt och vände sig om och tittade på mig och log. I’m Black and I’m proud, liksom.”

– Då började man förstå sammanhangen, säger han i dag. Allt var så uppdelat, segregerat, efter ursprung, hudfärg, religion.

Det var där det drog i gång för Tomas Ledin. Stå på scen framför en publik. Små caféer. Det var den kulturen i USA då, vid alla universitet fanns coffe houses för ungdomarna på kvällarna. Där spelade man 2 gånger 45 minuter. Mest covers, Neil Young, Joni Mitchell, Dylan.

Grejen var bara att dessa coffee houses var uppdelade. En del var…

”…för irländare, vissa för judar, andra för whatever. Det där var inte uttalat så jag förstod inte det där. Jag minns en gång när jag spelade på ett coffee house och jag bjöd dit dem, så skulle vi gå på bio efteråt. Så kom de aldrig. Och jag frågade dem varför de inte kom? Vi blev inte insläppta sa de. Men varför det? undrade jag. ’Men vi är ju inte judar’. Ja men det är ju inte jag heller. Men då trodde man att jag var det, Ledin låg nära Levin … alla tog det för givet.

I samhället finns inbyggda koder och för en sjuttonåring är det där inte så lätt att förstå. Men då började jag förstå hur uppdelat det var. Jag hade ju aldrig reflekterat över om nån kom från Ungern eller om man var jude eller hade irländsk bakgrund. Men när jag började se det, förstå det under de första månaderna i USA … det var riktigt tufft. Särskilt rasismen.”

På den tiden talade man inte om segregation i Sverige. Inte om rasism heller för den delen.

– Där finns ju många reflektioner man kan göra. I och med invandringen vi har haft de senaste 10, 15, 20 åren så är det ju en mer laddad situation och det är självklart viktigt att integrera, att vara öppen. Det är självklart, vansinnigt viktigt.

Som demokrati, säger han.
– Varje dag måste man stå upp för den. Den är inte som syre, att den alltid finns, utan något man måste kämpa för. Och man måste vara tydlig.

Samma sak med fördomar.
– Alla måste ställa upp där. Det är inte okej att skämta om sånt som har med fördomar att göra.

Vi funderar en stund kring demokrati och det som händer i Europa där ekonomin knäar efter bankernas vidlyftigheter. Precis som Sverige gjorde för tjugo år sedan då ”vår” finanskris skickade ut ett par hundratusen i arbetslöshet. I den vevan steg Ledin fram med låten om att du kan lita på mig, ”jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör.”
Folk gillar den än. Och sjunger med.

Varje kväll sjunger han låten. I vintras var det tusen personer som sjöng den med honom vid 120 spelningar.
– Jag ser publiken. Glada har de varit och jag tycker fortfarande att som bankerna har agerat de senaste åren kan jag tänka mig att sjunga den där låten 120 gånger till. Det kan jag säga, absolut.

Tomas Ledin gjorde nyligen det ovanliga att skriva en låt om medelklassen. Han fick pisk för det eftersom han inte skrev om arbetarklassen.

– Jag konstaterar att det finns en fantastiskt stor grupp människor som arbetar i sin vardag, släpar ihop till sina amorteringar, skjutsar sina barn till fotbollsträningarna och liksom drar sitt strå till stacken. Det var bara det jag ville sätta ljuset på.

– De jag sjunger om kommer ju i nio fall av tio från arbetarbakgrund. Och det är ju det som är det fantastiska med folkhemmets utveckling under 1900-talet. Att vi faktiskt lyfte oss tillsammans.

– Se bara på mina föräldrar. Pappa var son till sågverksarbetare, mamma bonddotter. Att de fick möjligheten att utbilda sig till lärare! Gå på högskola. Få akademisk utbildning. Att bli lärare var ju ett kall – ut och bilda folket, bygga folkhemmet, ut och lyfta samhället, lyfta kunskapen. Fantastiskt.

Han berättar om de långa sommarloven hos farmor och farfar i Ådalen. Farfar, sågverksarbetaren gick med i demonstrationståget 1931 då fem arbetare sköts ihjäl av militär.

– Jag vet inte om det är sant men han sa alltid att han gick i ett av de främsta leden och att en av de skjutna gick precis framför honom.

Sann är däremot den berömda bild av demonstrationståget som på eftermiddagen Kristi himmelsfärdsdag 1931 ringlade fram mellan Frånö och Lunde.
Några barn tittar på. Ett av barnen med ryggen mot kameran är Tomas pappa som fanns på plats med sin syster.

Det där sa han heller ingenting om när vi satt i köket hemma hos min kompis och fikade efter den där inspelningen. Inte gjorde han nån affär av det på sjuttiotalet heller när folk verkligen letade efter det röda i sin bakgrund.

I stället gjorde han allt fel.
Sjöng på engelska när man skulle sjunga på svenska, spelade in skivor på kapitalistiska skivbolag när det fanns alternativa. Ställde upp i schlagerfestivalen och världsturnerade bakom Abba och gjorde låtar till lättölsreklam. Inget som gav särskilt många kreddpoäng. Dessutom förälskade han sig i skivbolagsdirektören Stikkan Andersons dotter.

Allt det där har han förväntats förklara under alla år så till den grad att vi lovar att inte ta upp det än en gång.

Han ler lite när jag för det på tal. Som om det inte bekommer honom.
Däremot undrar jag om han har kvar kassetten från den session i en HSB-lägenhet som inte en enda Ledin-nörd hittills känt till.
Men tyvärr.

Du kanske också vill läsa…

Ny snurr på vinylskivan

Ny snurr på vinylskivan

Den var dödförklarad för bara lite drygt 10 år sedan, men sedan har försäljningen av vinylskivor exploderat. DA:s Ricardo Burrows har skrivit och läst in ett reportage om diskjockeys, kultförklarade skivbutiker och vinylpressfabrikanter.

Carol är såld på slagverk

Carol är såld på slagverk

Onsdagarna är heliga för Scaniamontören Carol Dahlberg. Då ställer hon upp sina basoljefat för repetition med The Panoply Steelband, vars västindiska rytmer omfamnar såväl Rihanna som Ack värmeland, du sköna.

Med uppdrag att roa

Med uppdrag att roa

Carina Engman skiftar mellan pappersbruket och scenen och får hela bygden på gott humör.

”Du måste passa på att leva”

”Du måste passa på att leva”

I Fagersta finns en lagerarbetare, Jimmy Koivisto. En man med gitarr, egna låtar och en vilja att säga något. ”Man får inte bli en bitterkuk som bara gnäller.”

Hemliga duon Hooja hyllar glesbygden

Hemliga duon Hooja hyllar glesbygden

Gällivarefenomenet Hooja gör succé med musik om livet i glesbygd. ­Dagens Arbete luskar i vad som finns bakom skoter­maskerna.

När Jimi mötte Joni

När Jimi mötte Joni

Egentligen stod de långt ifrån varandra. Men en kväll korsades Joni Mitchells och Jimi Hendrix vägar. Nu vet vi hur mötet lät.

”Du får glömma allt, men inte mig”

”Du får glömma allt, men inte mig”

Boken om folkmusiklegenden Izzy Young och hans väg in i demensen är en rörande skildring av hur barn blir föräldrar.

Morden börjar på en lapp i bilen

Morden börjar på en lapp i bilen

I sommar släpps deckarförfattaren Elinor Kapps andra bok, men jobbet som processoperatör lämnar hon inte.

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg har gjort kompromisslös pop, skrivit dikter om att önska sina barn döda, kallat Moderaterna för skadedjur och bett grammisjuryn behålla sin skit. Inget var särskilt lönsamt.

Här sköljs oron bort

Här sköljs oron bort

Rädslan för att bli uppsagd. Coronapandemin. Den grå vardagen. Alla tankar på sådant löses upp och försvinner så fort Roger Broman kliver ner i det iskalla vattnet.

DA granskar skuggsamhället i en smutsig bransch

Vi städar Sverige – utanför lagen

Vi städar Sverige – utanför lagen

Dagens Arbete fortsätter granskningen av Sveriges laglösa arbetsliv där kriminella bolag mjölkar staten på miljarder. Det är valår och vi lyfter människorna som städar vårt land, från verkstadsgolv till statsministerns villa.

Chilo städade hos stats­ministern fyra gånger

Chilo städade hos stats­ministern fyra gånger

Chilo blev rikskänd för att ha städat svart hos statsminister Magdalena Andersson. Här är hennes ord från tiden i Migrationsverkets förvar.

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Bland underentreprenörerna i Projekt Rosenbad finns ett stort städbolag som bryter mot lag och avtal. Anställda vittnar om hemska arbetsförhållanden.

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

”När vi följer pengarna så ser vi att ersättning betalas ut, men sen går tillbaka igen. Arbetarna har alltså inte fått behålla pengarna”, säger Skatteverkets samordnare Nina Blomkvist.

De jobbade med syra utan skyddskläder

De jobbade med syra utan skyddskläder

Städarnas berättelser: Monika, Milan och Boris städar livsmedelsindustrin och vittnar om en vardag fylld av rädsla i arbetet hos kriminella bolag.

Shakhzoda bröt högerarmen, fick städa med vänster

Shakhzoda bröt högerarmen, fick städa med vänster

Städarnas berättelser: Shakhzoda, Uzbekistan. ”Arbetsgivaren tvingade mig att jobba trots att jag var sjukskriven. Jag fick städa med vänsterarmen.”

Aziza blev sjuk under pandemin – tvingades jobba ändå

Aziza blev sjuk under pandemin – tvingades jobba ändå

Städarnas berättelser: Aziza, Uzbekistan. ”Jag blev inte behandlad som en människa.”

Rebecca terroriserades av chefen

Rebecca terroriserades av chefen

Städarnas berättelser: Rebecca, Venezuela. ”’Jag sparkar skiten ur dig och skickar dig till helvetet’, sa min chef om vi protesterade.”

Städ­branschen Sverige: Vi uppskattar Magdalena Anderssons fadäs

Städ­branschen Sverige: Vi uppskattar Magdalena Anderssons fadäs

För att stoppa bolag som inte gör rätt för sig måste upphandlare bli bättre på att upptäcka fifflet, anser Städbranschen Sveriges ordförande Matthias Lindholm.

Tio råd till upphandlare för att ta ansvar

Tio råd till upphandlare för att ta ansvar

Svartarbete i offentlig verksamhet är vanligt. Med hjälp av den här checklistan kan upphandlare få bättre koll.

Så har skugg­samhället vuxit fram

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.