Läs en bok, kolla film eller gå på industrimuseum – här är 10 tips till sommaren!
DA listar några av våra bästa tips från papperstidningen
”Sociala problem – går de att fixa?”
Publicerad 2012-10-17, 11:27 Uppdaterad 2022-10-11, 13:37
Efter flera skildringar av fattigdom ger författaren och krönikören Susanna Alakoski ut en bok om sin egen uppväxt. ”Alla måste få frågor om sina liv och livssituationer. Och man måste lyssna på berättelserna”, säger hon.
”Böcker bör ha ett ärende” skriver du på din hemsida. Vad har Oktober i fattigsverige för ärende?
– Jag vill förstå fattigdomen i ett historiskt perspektiv. I min egen förhistoria. Fattigdom handlar väldigt mycket om ensamstående mammor. Jag utgår från mammans situation i början av 1900-talet, till vad jag själv upplevde under 1970-talet.
– Sedan har jagockså funderat väldigt mycket på själva formen. Går det verkligen att skriva en biografi? Det har jag varit tveksam till sen rad ett. Jag har samlat på mig 500–600 sidor om mig. Polisrapporter, läkarjournaler, utlåtanden från socialtjänsten. Det är också en sorts biografier. Jag skulle kunna ha publicerat dem rakt av. Men vilka var de här människorna som skrivit om mig? Från vilken situation skrev de de här sakerna?
– Slutligen undrar jag vad socialt arbete egentligen är. Psykisk sjukdom jämförs ofta med ett brutet ben. Det ”går att fixa”. Men vad är sociala problem? Om man är socialt sjuk – går det att fixa?
Det är första gången du skriver självbiografiskt. Vad skiljer Oktoberboken från Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset?
– Jag har använt mig av mina erfarenheter förut. Men ända sedan jag var liten har fiktionen kommit in för att försköna tillvaron. Inte många tror det kanske, att Svinalängorna är en försköning av erfarenheter. Men den innehåller exempelvis en tröst i tre flickors vänskap som aldrig existerat på riktigt.
– Jag har ett exempel. När jag var i tioårsåldern skrev jag en mycket noggrann och välskriven uppsats som hette Pers första fisk!. Den handlar om en pojke och hans pappa som tar ut båten för att fiska. I båten dyker Per ner och fäster en lapp på pappas krok. ”Vi nappar inte idag”. Men så får de plötsligt en jättestor torsk. Per blir glad och stolt. Och av torsken lagar mamma mat som räcker i flera dagar.
– I verkligheten var det så att jag hade hittat en fisk i hamnen, bland fiskebåtarna. Jag bar hem den till mamma men vågade inte säga att jag hittat den, utan sa att jag hade fått den av en fiskare. Hon blev jätteglad och lagade en fisksoppa som räckte i flera dagar. Men jag vågade inte äta av den eftersom jag inte sagt som det var, att jag hittat den på marken. Jag förstod ju att den kunde vara dålig och att vi kunde bli sjuka.
– Den berättelsen kunde jag inte skriva ner i uppsatsboken i skolan. Då skulle det komma fram att vi inte hade pengar till mat. Att vi åt hittad fisk och att jag hade ljugit för min mamma. Så berättelsen kom fram på det här sättet. Som fiktion i den lycklig berättelsen om Pers första fisk!.
– När jag i Oktoberboken skrivit biografiskt har mitt språk blivit knappare. Med färre bilder. Jag kan inte skriva att jag är en glödlampa som exploderar, för det är jag ju inte. Den har nog en stramare röst, och jag refererar till mycket annan litteratur, lite som en essä. Den ställer frågor snarare än svarar på dem. Det är en dagbok.
Du har upplevt fattigdom och arbetat med utsatta människor som socialarbetare. Hur tycker du att samhällets insatser har förändrats sedan 1970-talet?
– Vi verkar leva i en paradox. Lite förenklat kan man säga att det då fanns mer resurser men ofta saknades kunskapen. Polisen visste mycket väl att det förekom våld i vårt hem, men våra ärenden avskrevs hela tiden. På den tiden fanns inga kvinnojourer, inga jourhem. Det fanns ingen möjlighet för polisen att ingripa kanske?
– I dag vet vi väldigt mycket mer. Om beroendeproblematik, det finns social forskning och evidensbaserade arbetsmetoder. Konkreta förslag på vad som bör göras. Men pengarna räcker inte till. Visst, det finns pengar. Men inte tillräckligt.
I dag är du författare. Du har en röst i samhällsdebatten. Men det har inte alltid varit så. Hur ska de fattiga och utsatta själva få inflytande i samhället?
– Alla måste få frågor om sina liv och livssituationer. Och man måste lyssna på berättelserna. Jag kommer från en enkel miljö, men diskussionerna hemma var superavancerade. Människor är ofta både väl insatta och intresserade av den politik som rör deras egen situation.
Slutligen. I ett absolut jämlikt samhälle. Vad skulle du skriva om?
– Då skulle jag kritisera de brister som uppstår i ett jämlikt samhälle. Jag tror inte vi måste vara lika. Vad är ett bra liv, liksom. Olika är bra. Men trygghet är nödvändigt.
