Tusentals unga på väg in i fas 3

ÅtervändsgrändTom, 25, har aldrig haft ett jobb. Han drömmer om att bli industriarbetare men har fastnat på Arbetsförmedlingens slutstation. Tusentals unga står nu på tröskeln till fas 3.

Vi käkar ”burgarlunch” på Texas Longhorn i Linköping. Tom Lindvall är uppspelt och anledningen är killen som står och vänder hamburgare bakom disken. För första gången sedan gymnasiet kan Tom se ljuset i den tunnel som stundtals känts oändligt mörk och lång.

– Jag har drömt om det här i många år. Att flytta hemifrån kanske inte låter så märkvärdigt för andra, men för mig har det känts helt ouppnåeligt. Och nu vågar jag nästan inte tro att det är sant, säger han.

Killen bakom disken är Toms bästa kompis Karl. Han har hittat en lägenhet i Linköping och nu lovat att Tom ska få bli inneboende. Det är som skillnaden mellan natt och dag. Fortsatt stampande i fas 3 eller en chans att slutföra sin drömutbildning som CNC-operatör. Eller kanske han ska bli licenssvetsare i stället? Jobba på oljeriggar i Norge?
– Det känns helt overkligt att det plötsligt händer saker. Jag har levt med den där känslan av att inte komma någonstans så länge nu. Det har varit så förlamande, säger han.

Tom är 25 år och har aldrig haft ett jobb. Efter åratal i arbetsmarknadsprogram, först i ungdomsgarantin och sedan i vuxengarantin, är Tom sedan i somras placerad på slutstationen fas 3, även kallad sysselsättningsfasen. Efter fas 3 finns det inga fler åtgärder. Där kan man bli kvar till pensionen.

Tusentals ungdomar är nu på väg dit. Det handlar om unga i Arbetsförmedlingens ungdomsprogram som inte fått jobb och därför trillat över i vuxenprogrammet, Jobb- och utvecklingsgarantin. Där har antalet unga ökat dramatiskt och är i dag över 12 000 (se grafik). Efter nästan tre och ett halvt år på Arbetsförmedlingen når de slutligen fas 3. Slutstationen.
Då får de unga inte längre någon hjälp med kartläggning, jobbsökande, coachning eller praktik. Där återstår endast ”sysselsättning” på heltid och en ersättning motsvarande a-kassans lägsta eller pengar från socialen för den som står utanför, vilket de flesta ungdomar gör.

Att få gå en arbetsmarknadsutbildning är också mycket svårare. Kraven är hårdare. De unga måste bevisa att utbildningen leder till en anställning, vilket väldigt få kan.
Det tar knappt tre och ett halvt år för en ung arbetslös att obrutet vandra igenom hela systemet till fas 3. Backa den tiden och Sverige befinner sig i efterverkningarna av finanskrisen. Det är krisens arbetslösa ungdomar som nu står i tusental på tröskeln till fas 3.

Och samtidigt som antalet nyinskrivna ungdomar ökar månad för månad, så minskar de riktiga jobbchanserna nu åter. Nästa lågkonjunktur är här.
I oktober var 367 ungdomar under 25 år inskrivna i fas 3. Men Dagens Arbete har beställt en specialkörning från Arbetsförmedlingen som visar att de i själva verket var mångdubbelt fler. Samma månad hade ytterligare 689 ungdomar passerat alla dagar utan att ha registrerats i fas 3 av Arbetsförmedlingen.
Och nya ungdomar fylls hela tiden på. Om samtliga skrivs in kan programmet ha växt med tusen ungdomar före årsskiftet – trots att inga unga ska vara i fas 3.
Och utvecklingen blir än mer alarmerande om man lägger till dem som är mellan 25 och 30 år, liksom Tom Lindvall. Då har vi ytterligare cirka 1 500 redan inskrivna.

Toms historia börjar i grundskolan i Norrköping. Eller kanske ännu längre tillbaka. För när resultaten i skolan sjönk och ingen lärare fångade upp honom, då föll Tom handlöst.
Tom föddes i en familj utan ekonomiska marginaler. Även om både mamma, mormor och gammelmormor – tre generationers tidiga förstföderskor – gjorde sitt yttersta så försvann Tom alltmer in i en annan värld. En värld av monster och fantastiska karaktärer som slukade upp nätterna framför dataskärmen.
På föräldramötena upprepades alltid samma fras: ”Tom kan, bara han vill.” Men Tom ville inte.

Tom visste mycket lite – och brydde sig ännu mindre – när han skulle välja framtid i nian. Han såg sin mamma jobba sig allt närmare en sjukskrivning som undersköterska, så det var inget alternativ. Och när hans kompisar valde IT-gymnasiet följde Tom efter.
– Men jag förstod ganska snabbt att IT inte var min grej. Då försvann den sista motivationen. Jag ville jobba med händerna, se resultat av det jag gjorde. Men då visste jag ingenting om industrijobb eller byggjobb.

Tom blev allt oftare kvar hemma, framför datorn. När han tog studenten år 2006 hade han elva icke godkända betyg. Familjen flyttade från Norrköping till Kisa och Tom försökte läsa upp sina betyg på folkhögskolan i Rimforsa. Men han föll snabbt in i sitt tidigare skolbeteende.

Tom suckar och tar en klunk cola.
– Alltså, hade jag haft en tidsmaskin i dag hade jag åkt tillbaka och gett mig själv en rejäl omgång. Jag inser ju hur mycket jag skadade mig själv. Men gjort är gjort, säger han.
När han slutade folkhögskolan 2009 hade han fortfarande två icke godkända betyg. Tom berättar att det kändes som att slå i botten.
Han gick till Arbetsförmedlingen i Linköping dit familjen nu flyttat. Efter tre månaders arbetslöshet skrevs Tom in i ungdomsprogrammet, den så kallade Jobbgarantin för unga, och han fick nästan 3 000 kronor i ersättning i månaden.

Under totalt 15 månader i ungdomsprogrammet skickades Tom till tre olika privata coachningsföretag, eller ”vuxendagis” som han själv väljer att kalla det. På alla ställen lärde han sig samma sak:

Jag kunde ju bli coachad, söka jobb och skriva cv tills fingrarna blödde.

– Jag kunde ju bli coachad, söka jobb och skriva cv tills fingrarna blödde. Jag hade ju ändå inte betygen, kompetensen, erfarenheten, körkortet eller vad som nu krävdes, säger han.

Tom hade i stället siktet inställt på en arbetsmarknadsutbildning. Han googlade på industrijobb och byggjobb och fattade tycke. Men dessa utbildningar sträckte sig över minst ett år. Och i ungdomsgarantin fick man inte gå utbildningar längre än sex månader.
– De värdefulla utbildningarna fick man inte gå. Helt obegripligt, säger han.
På Arbetsförmedlingen i Linköping var det kaos, berättar Tom. Ett knappt år efter finanskrisen var arbetslösheten skyhög och handläggarna sönderstressade. Tom träffade bara sin egen arbetsförmedlare två gånger på drygt ett år. De tillfälliga handläggarna avlöste varandra.

I stället för de industriutbildningar han helst ville gå, nöjde sig Tom med ett halvårs lagerutbildning. Men precis när han skulle börja fick utbildningen rekryteringsstopp på grund av krisen.
I stället fick Tom besöka ”jobbrummet” en gång i veckan. Där skulle man plocka på sig jobbannonser som hängde längs väggarna. Ett par arbetsförmedlare cirkulerade i rummet och noterade närvaro och antal jobb man sökt under veckan och hur många nya annonser man tog med sig. Det informella kravet var tre–fyra jobb i veckan.

– Första lappen jag läste stod det: ”Erfaren jungman sökes”. Och så fortsatte det. Viking line sökte serveringspersonal med fem års erfarenhet. Det var ju inga jobb jag kunde få, ändå var jag tvungen att söka dem.

Under våren 2010 var Toms tid i ungdomsprogrammet över. I stället vandrade han automatiskt in i vuxenprogrammet, Jobb- och utvecklingsgarantin, som är uppdelat i tre faser. Han fortsatte att besöka ”jobbrummet”, men började genast söka till de långa arbetsmarknadsutbildningarna. Till sin stora lycka fick Tom till slut plats på en utbildning till installationselektriker i Katrineholm.

Problemet var bara att Katrineholm låg tio mil bort.
Med tre veckor kvar till utbildningsstart gjorde Tom allt vad han kunde för att hitta en lägenhet i Katrineholm. Men utan inkomst och med två–tre lediga ettor i hela staden var han chanslös i konkurrensen.
Utbildningen började utan honom. Och i stället för Katrineholm fick Tom åter flytta med sin mamma till Kisa.

Det enda positiva var att Arbetsförmedlingen i Kisa var betydligt lugnare än den i Linköping. Och Tom fick en handläggare som lyssnade på hans dröm om att jobba handfast. Det ledde så småningom till en plats på en CNC-utbildning i Mjölby.
– En riktig drömutbildning. Jag var riktigt glad och trivdes hur bra som helst.
Men återigen var det brist på boende och långa pendlingsavstånd som ställde till det. Tom gick upp 04.50 och kom hem 19.10 varje dag. Efter fem veckor slutade han vakna när väckarklockan ringde. Efter sex veckor gav han till slut upp.
– Det var en sorg. Utbildningen var hur bra som helst. Men det var fysiskt omöjligt. Jag klarade det inte, säger han.

Tom hade inget annat val än att börja i ett lokalt program för långtidsarbetslösa som fanns i Kisa. Det var trädgårdsskötsel och liknande sysslor under sex månader.
– Helt bortkastad tid. Inget som överhuvudtaget tog mig närmare arbetsmarknaden.
Sommaren 2012 flyttades Tom över i fas 3. Eftersom han aldrig jobbat, och därmed aldrig haft a-kassa, blev han av med sin ersättning. Tom blev tvungen att gå till socialkontoret.

I dag har han en fas 3-plats i Linköping. För det får han några tusenlappar, ett hyresbidrag och ett busskort i månaden från socialen för att kunna pendla från Kisa. I övrigt får han ingen hjälp av Arbetsförmedlingen att hitta ett jobb.
– Men jag lär mig en del Photoshop och programmering av de andra deltagarna. De flesta är högutbildade programmerare och nätverkstekniker.

Varför ska man skickas runt på vuxendagis när man skulle kunna lära sig saker?

Tiden på Arbetsförmedlingen känns som en lång onödig transportsträcka.
– Jag förstörde för mig själv i skolan. Det var där det började. Men sen då? Varför kan man inte få hjälp att flytta till olika utbildningar? Det hade kunnat spara flera år. Varför ska man skickas runt på vuxendagis när man skulle kunna lära sig saker? Jag får känslan av att de där uppe inte har en aning om vad som egentligen händer här nere, säger han.

Tom är besviken när han tänker tillbaka. Men det gör han alltmer sällan. Just nu är han uppfylld av framtiden och räknar dagar till flytten från Kisa. Från Linköping är det möjligt att pendla till Mjölby och fortsätta drömutbildningen. Och även om han inte fått några löften så hoppas han att Arbetsförmedlingen ska bevilja det.
– Oljerigg, alltså. Ligga ute på havet i tre månader i sträck. Jag tror det skulle passa mig, säger han mellan hamburgertuggorna.

Generaldirektören svarar: ”Har du någon bättre idé?”

Mikael Färnbo