Oviss höst för plågat Outokumpu

Krisen ser ut att ha bottnat för Europas stålindustri. Men det är fortsatt tufft för det svenska stålet. Inte minst för Outokumpu som går mot en tuff höst.

Europas stålindustri blöder fortfarande, men få företag blöder mer än Outokumpu.

Outokumpu har satsat på att bli störst i världen på rostfritt. Men marknaden för rostfritt har rasat ihop och priserna sjunker.

Outokumpus fall är större än fallet både i efterfrågan och priser. Alla siffror pekar fel.

Markanden för rostfritt har under första halvåret i år minskat med 2 procent, priserna fallit med 4 procent och Outokumpus leveranser med 7 procent.

Outokumpu blöder. Förlusterna ökar. I år kommer koncernen att förlora ett par miljarder kronor. Samtidigt plågas man av ett växande skuldberg som gör att en allt större del av de krympande inkomsterna går till räntebetalningar.  Därtill har börsvärdet halverats på ett år.

De kommande veckorna väntas blir avgörande för vilken väg koncernen ska ta för att komma ur krisen. Och frågan är vad det kommer att innebära för de svenska bruken inom koncernen.

Outokumpu köpte i början av 2000-talet de svenska bruken i Avesta, Degerfors, Långshyttan och Torshälla för att bredda sitt sortiment.

Själva hade Outokumpu uteslutande sysslat med standardkvalitéer. Men med de svenska bruken fick man ett nischat specialsortiment som både var lönsamt och mycket konkurrenskraftigt på den tuffa stålmarknaden.  

Det var ungefär som om Fiat hade köpt in BMW för komplettera sortimentet.

Med krisen har de svenska bruken levt med kniven på strupen. Personalnerdragningar, omorganisationer, sparpaket.  

Idag är de fyra svenska stålorterna om möjligt några av de få ljusglimtarna inom Outokumpu. De går bättre än resten av koncernen som sysslar med massproducerat standardstål och som ska konkurrera med billigt asiatiskt.

Under Outokumpus styre har de svenska enheterna vingklippts. Förr hade de svenska bruken exempelvis egna försäljare ute i världen, nära av kunderna.  En närhet som gav konkurrensfördelar.

Idag är säljorganisationen centraliserad till Finland och de svenska nischproducenterna har därmed förlorat viktiga känselspröt ute på marknaden.

Dessutom har Outokumpu försökt tvinga på de svenska bruken att tänka mer av volym och lågpriskonkurrens och mindre av specialinriktad nischproduktion. Som att tvinga på BMW motorer från Fiat.

Det finns en utbredd oro för att de svenska enheterna ska dras med i Outokumpus ras. Kommunalråden på de berörda orterna har kontaktat den finska ledningen och sagt att de vill ”bidra till att skapa möjligheter att öka de svenska enheternas lönsamhet och därmed skapa förutsättningar för långsiktig överlevnad”.

Om svenska politiker håller sig framme är det inget emot vad de finska gör. Outokumpu har den finska staten som största ägare iform av pensionsstiftelser. 

Outokumpu svarade de svenska kommunalråden med att ovisshet råder. Och att man gör en ”strategisk utvärdering” av bland annat Torhälla och Långshyttan.

De svenska brukens öde kompliceras av att Outokumpu köpt tyska Thyssen Krupps rostfria division, Inoxum.  Men för att EU-kommissionen ska ge sitt ja till affären måste Outokumpu göra sig av med fabriker. Annars blir man för dominerande på den rostfria marknaden.

Först var det svenska bruk som man ville bli av med. Men det räckte inte, enligt EU som istället krävde att Outokumpuskulle göra sig av med den välinvesterade och ytterst moderna anläggningen i italienska Terni.

Men vem köper en stålindustri idag? Idag när priserna faller och de europeiska verken idag kan tillverka 30 procent av vad som efterfrågas.

Outokumpu kommer att skära bort produktion genom att lägga ner stålverken i tyska Krefeld och Bochum. Men först om några år, enligt uppgörelserna med de tyska facken.

Stålindustrin är i kris. Mest för att Europa har kollapsat. Stålets två största kunder – byggindustrin och fordonsindustrin – har några svåra år bakom sig.  I synnerhet i Europa där bankernas utlåning till Bostadsbyggandet, som bankerna tidigare frikostigt lånade ut pengar till, har upphört.  Och medborgarna, plågade av åtstramningspolitiken, har inte råd att köpa nya bilar i samma takt som förr. Den europeiska bilförsäljningen i fjol var den lägsta sedan 1995.

Den inbromsningen märks i de europeiska bruksorterna. Ståljätten Arcelor Mittal har redan stängt verk i Belgien, Frankrike och Spanien. Nu hotas till och med verksamheten i belgiska Liège som har ett Europas största och äldsta stålverk.

Men det finns ändå tecken på att krisen har bedarrat. Produktionen minskar visserligen, men inte lika snabbt som förra året. Mattias Ternell, handelspolitisk chef på Jernkontoret:

– Produktionsnivån är fortfarande låg, men mycket tyder på att vi har bottnat. Långsamt rör vi oss i rätt riktning.

Bedömningen styrks av dagens uppgifter från stålanalysföretaget Meps: stålpriserna kommer att stiga nästa år efter två års prisfall.

Nyckeln heter Europa. Europa är viktigt för Sverige eftersom två tredjedelar av den svenska stålexporten går dit. Men Europa är fortfarande i dåligt skick efter finanskris och skuldsanering. Undantaget finns i Tyskland där små tecken på vändning kan skönjas – om än skakig och svårbedömd.

Harald Gatu