Få skulle komma på tanken att springa i åtta eller tio timmar i sträck. För den inbitne ultralöparen är det en baggis.

Vid stålverket Outokumpu i Avesta anordnas loppet där deltagarna pressar sig själva att springa så långt – och så långsamt – som möjligt.

33 löpare trängs på en grusväg utanför stålverket i Avesta. Här, i tät lövskog och med fabriksbyggnaden som fond, ska de tävla i ultralöpningsgrenen Backyard Ultra.

Det är nervöst. Jesper Janis, anställd på Outokumpu sedan 14 år, har ont i ett knä. Han har inte tränat så mycket som han hade tänkt.

Med sig har han kollegan Jyrki Pitkälä, en van löpare. Under åren 1996-2011 sprang han 15 maraton i rad. Nuförtiden blir det mest joggingpass i skogen.

– Jag kan inte springa särskilt fort längre men jag är ganska uthållig. Jag tror den här typen av löpning passar mig ganska bra, säger han.

”Vad har jag gett mig in på?”

Kollegorna har satt upp ett mål: Tillsammans ska de springa minst åtta varv, motsvarande 5,4 mil. Det blir åtta timmar, eller en hel arbetsdag, av löpning.

Jesper Janis rättar till nummerlappen. Det är för sent att backa nu.

– Ärligt talat har jag funderat många gånger på vad jag gett mig in på. Men nu har jag bestämt mig, det får gå som det går.

Om bara några minuter startar loppet. Om 13 timmar kommer det vara över.

Ett varv i timmen

Reglerna för ett så kallat Backyard Ultra-lopp är enkla. Här är det inte den som springer snabbast som vinner, utan den som håller ut längst.

Banan, som är lika lång i hela världen, mäter 6,7 kilometer och ska rundas varje heltimme. Den som ger upp eller missar målgången på utsatt tid diskvalificeras. De andra fortsätter runt – i timme efter timme – tills bara en löpare kvarstår.

Rekordet i Avesta ligger på 17 varv, motsvarande 11 mil, och hålls av Outokumpu-anställde Jerker Sterneland.

– Det är en härlig känsla när man är sist kvar. Sista varvet blir lite som ett ärevarv, även om det är 6,7 kilometer långt, säger han.

Utmaningen: Springa långsamt

Så vad är då vitsen med att stanna upp en gång i timmen? Enligt den amerikanske Backyard Ultra-grundaren Gary ”Lazarus Lake” Cantrell handlar det om att hjälpa psyket och kroppen på traven.

– En av svårigheterna med att springa långt är att man inte springer tillräckligt långsamt. Då blir man trött och kan inte springa så långt som man hade tänkt. I ett Backyard Ultra har alla samma tid på sig och då blir det lättare att hålla tempot, säger Jerker Sterneland.

Viktigt att äta

I år är han arrangör för loppet som är inne på sitt sjätte år. Förutom att dokumentera ska han se till att deltagarna får i sig ordentligt med mat och dryck mellan varven.

Vid målgången har han dukat upp med diverse proviant. Saltgurka, köttbullar, chips, kaffe, vatten och choklad. Allt för den som vill springa riktigt långt.

– Utmaningen är att äta ofta och mycket – men inte för mycket. Man måste se till att hålla saltnivåerna uppe, säger han.

Jerker Sterneland tror att fler skulle uppskatta långdistanslöpning om de bara testade.

– Fördelen är att man inte blir lika sliten i kroppen som när man springer fort. I ett Backyard Ultra-lopp får man dessutom tid att umgås lite med de andra deltagarna. Det är en väldigt social träningsform.

”Pannbenet tar över”

Varv fem. Det har börjat hagla. Vaderna krampar. Jesper Janis minns vad kollegan sa inför loppet: Så länge smärtan flyttar på sig i kroppen är det inget som är sönder.

Men ont gör det.

– Efter ett tag börjar kroppen säga ifrån. Då är det pannbenet som tar över, säger Jyrki Pitkälä.

De får i sig några köttbullar innan de drar i väg på nästa varv.

Längsta ultraloppet: 500 mil runt ett kvarter

Ultralöpningstrenden har exploderat på senare år. Rörelsen, som sägs ha sitt ursprung i bland annat antikens olympiska spel, samlar löpare världen över. Som längst pågår loppen i flera veckor.

Förespråkarna lyfter fram fördelarna: god kondition, psykisk uthållighet och – för de som når den högsta nivån – en känsla av oövervinnlighet.

För andra, som nöjer sig med sporadiska joggingturer, kan det hela uppfattas som smått obegripligt.

– Våra kollegor tycker att vi är galna, så är det, säger Jyrki Pitkälä.

Tillbaka nästa år

Han har aldrig sett på löpningen som en meditationsform. Däremot är han intresserad av att testa kroppens gränser.

– Det handlar inte om att vara bäst, utan om att utmana sig själv.

Varv sju. Nu börjar benen ge vika. Jesper Janis och Jyrki Pitkälä kämpar sig igenom det sista varvet tillsammans och går i mål med flaggan i topp.

Kör ni igen nästa år?

– Absolut. Då blir det tio varv.