Industriarbetarnas tidning

Ledarsidan i Dagens Arbete bildar opinion utifrån arbetarrörelsens värderingar.

Anna Lindhs optimism behövs idag

11 september, 2013

Skrivet av

Varje gång jag hör Eva Dahlgren sjunga ”Ängeln i rummet” kommer tårarna. Det är en låt så starkt förknippad med mordet på utrikesminister Anna Lindh. Vi stod där tusentals människor tätt bredvid varandra på Sergels torg den där septemberkvällen ett dygn efter mordet och kunde inte förstå det ofattbara. Eva Dahlgren sjöng. Sorgen var överväldigande.

Anna Lindh berörde oavsett politisk hemvist. Som utrikesminister var hon Sveriges röst i världen. Hon var ett framtidshopp som nu brutalt hade släckts av en ung man som hatade kvinnor, som hatade samhället och som hatade Lindh för hennes inställning i Balkan-krigen. Mordet var politiskt och fick stora politiska konsekvenser.

Jag läser nu, tio år efteråt, att Säpo känner skuld och misslyckande. Ingen händelse har betytt så mycket för att förändra säkerhetspolisens arbetsmetoder och hotbildsbedömningar, säger man nu.

Det var obegripligt att Anna Lindh mitt under brinnande EMU-valrörelse då hennes ansikte prydde alla Stockholms affischpelare kunde gå och handla utan livvakter. I mina kommentarer på ledarplats i Aftonbladet på den tiden pekade jag på att bara det faktum att hon var kvinna i offentligheten skulle varit nog i hotbildsbedömningen. Vi som är det vet nämligen vilket hat det finns mot kvinnor med starka åsikter.

Medialiseringens baksida är igenkännandets utsatthet. För tio år sedan var inte näthatet  lika starkt men det fanns där redan då och på Aftonbladets ledarredaktion talade vi ofta om vilken skillnad det var på de mejl som strömmade mot oss kvinnor på redaktionen och de mejl som männen fick. Kvinnohatet var något som Säpo uppenbarligen underskattade.

Det skrivs nu många fina minnesord om en enastående politiker. Det är bra att Anna Lindh bedöms för sin politiska gärning och inte bara som den ”unga tjejen med ryggsäck och vackert leende”. Hon var en utpräglad maktpolitiker och förstod politikens spel. Hon ville ha makt för att genomföra det hon trodde på. Hon ville bli partiledare och hade med all säkerhet blivit det.

Anna Lindh var formad i folkrörelsedemokratins kultur. För henne var politik både vision och vardag. Just förmågan att vara både principiell och pragmatisk hörde till hennes storhet. Hon förenade modet att ta strid med förmågan att uppnå resultat.

Kampen för människovärdet och de mänskliga rättigheterna yttrade sig på många sätt: i arbetet för kurdernas rättigheter, i kritiken mot Israels ockupation av palestinska områden, i stödet till oppositionen i Vitryssland och i kritiken av Rysslands krig i Tjetjenien.

Hon var en varm vän av den internationella rättsordningen och FN samtidigt som hon problematiserade gränsen mellan folkrätt och försvaret av de mänskliga rättigheterna. Anna Lindh slog vakt om den svenska alliansfriheten och var stark motståndare till Natomedlemskap. Hon trodde på det europeiska samarbetet som ett värn för freden och demokratin. Anna Lindh spelade en avgörande roll i EU:s insatser för att förhindra ett förödande inbördeskrig i Makedonien.

Jag höll inte alltid med henne inte minst i frågan om USA:s krig mot Afghanistan. Där hade Aftonbladets ledarsida en konflikt med utrikesministern som i vårt tycke alltför lättvindigt sa ja till amerikanska bomber och svensk medverkan utan FN-mandat. Däremot var vi på samma sida inför upptrappningen av Irak-kriget, där Anna Lindh tog en rejäl match med statsminister Göran Persson och avvärjde att svensk socialdemokrati skulle vara för detta lögnaktiga krig.

Det var Anna Lindh som tog det förödande beslutet om avvisningen av de båda egyptierna Agiza och Alzery. Huruvida hon också visste att det var CIA som skulle ta  över ute på Bromma eller om Säpo mörkade detta lär vi aldrig få veta. Hon lät sig dock övertalas om att männen skulle utvisas till Egypten mot att Egypten ställde ut garantier om att tortyr inte skulle förekomma. Det är obegripligt att hon kunde tro detta. Men det gäller att också minnas tidsandan efter 11 september och det pågående kriget mot terrorismen.

Anna Lindh ska ha berättigad kritik för denna politiska skandal men hon var inte ensam och under dessa tio år då affären har uppdagats av Kalla Faktas fantastiska grävande journalister har vi sett en pinsam uppvisning i politisk feghet där herrar inom polis och politik skyllt på Lindh som inte kan försvara sig. Nu läser jag att både Bodström och Persson säger att det var hela regeringens beslut. Jo jo. Så har det inte låtit tidigare.

Anna Lindh var inte bara utrikesminister utan också miljöminister. Som SSU-ordförande förde hon in det gröna tänkandet i svensk arbetarrörelse. Hennes kamp mot Öresundsbron och kärnkraften fick många unga att se socialdemokratin som en radikal kraft. Hon blev en brobyggare mellan miljörörelse och arbetarrörelse. Som miljöminister förnyade hon arbetet för hållbar utveckling, inte minst genom miljöbalken och kemikaliepolitiken.

Det känns paradoxalt att tioårsminnet av mordet på Anna Lindh hålls i en tid då statsminister Jens Stoltenberg röstas bort till förmån för högerpopulister i Norge. Lindh och Stoltenberg hörde till min ungdoms politiska förebilder. Jag minns den stora miljökonferensen på Bommersvik där de båda medverkade från sina respektive ungdomsförbund.  Det var startskottet på två fantastiska politiska karriärer. Både Norge och Sverige har sen fått vara med om det mest fasansfulla med mordet på Lindh och mördandet på Utöya.

Det är mörkare tider nu än för tio år sedan. Ekonomisk kris och massarbetslöshet råder i Europa. Framtidstron har krackelerat. Högerextremister och fascister marscherar återigen gatorna.
Anna Lindh var en stark optimist. Hon trodde på politikens möjlighet att förändra. Hon gav oss andra modet.

Jag saknar henne mycket.

Du kanske också vill läsa…

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Fortsätt förhandla

Fortsätt förhandla

Ingen vill att politiken ska rubba maktbalansen på svensk arbetsmarknad, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Första hundra åren i framtidens tjänst

Första hundra åren i framtidens tjänst

Vi har valt att visa människorna på bruken under de senaste decennierna, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Århundradets förhandling

Ge för guds skull inte politikerna möjlighet att skapa oreda på arbetsmarknaden för lång tid framöver, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Bra jobb­satsningar i höstbudgeten

Magdalena Anderssons spara i ladorna har bytts mot satsa järnet. Det är helt rätt, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Låt industrin bli det gröna navet

Med rätt satsningar kan återhämtningen efter coronakrisen bli språngbrädan som åstadkommer den nödvändiga klimatomställningen, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Vänd oron till framtidstro

Politiken, liksom parterna på arbetsmarknaden, måste nu se till att människor återfår hoppet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Gör inte upp med Moderaterna

Lagom till sommarsemestern verkar en regeringskris segla upp. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringssamarbetet på grund av flyktingpolitiken? Nu behöver det inte gå så illa. Men frågan om migrationen är onekligen svårlöst och har många dimensioner. Jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper Socialdemokraternas agerande just nu. I januariöverenskommelsen beslutade regeringsmajoriteten om att en parlamentarisk […]

Människovärdet står på spel

Kortsiktiga vinstintressen har skapat ett ohållbart och mänskligt ovärdigt arbetsliv som nu också visar sig vara samhällsfarligt i coronasmittans tid, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Ingenting är längre som förut

LO har just valt en ny ledning, ett på många sätt unikt val. Susanna Gideonsson från Handels blir ny ordförande. Det är första gången någon från Handels blir LO-ordförande och det hör verkligen till ovanligheterna att LO-ordföranden inte kommer från antingen IF Metall eller Skogs- och träfacket. Wanja Lundby Wedin kom från Kommunal men det är […]

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen