Anna Lindhs optimism behövs idag

Varje gång jag hör Eva Dahlgren sjunga ”Ängeln i rummet” kommer tårarna. Det är en låt så starkt förknippad med mordet på utrikesminister Anna Lindh. Vi stod där tusentals människor tätt bredvid varandra på Sergels torg den där septemberkvällen ett dygn efter mordet och kunde inte förstå det ofattbara. Eva Dahlgren sjöng. Sorgen var överväldigande.

Anna Lindh berörde oavsett politisk hemvist. Som utrikesminister var hon Sveriges röst i världen. Hon var ett framtidshopp som nu brutalt hade släckts av en ung man som hatade kvinnor, som hatade samhället och som hatade Lindh för hennes inställning i Balkan-krigen. Mordet var politiskt och fick stora politiska konsekvenser.

Jag läser nu, tio år efteråt, att Säpo känner skuld och misslyckande. Ingen händelse har betytt så mycket för att förändra säkerhetspolisens arbetsmetoder och hotbildsbedömningar, säger man nu.

Det var obegripligt att Anna Lindh mitt under brinnande EMU-valrörelse då hennes ansikte prydde alla Stockholms affischpelare kunde gå och handla utan livvakter. I mina kommentarer på ledarplats i Aftonbladet på den tiden pekade jag på att bara det faktum att hon var kvinna i offentligheten skulle varit nog i hotbildsbedömningen. Vi som är det vet nämligen vilket hat det finns mot kvinnor med starka åsikter.

Medialiseringens baksida är igenkännandets utsatthet. För tio år sedan var inte näthatet  lika starkt men det fanns där redan då och på Aftonbladets ledarredaktion talade vi ofta om vilken skillnad det var på de mejl som strömmade mot oss kvinnor på redaktionen och de mejl som männen fick. Kvinnohatet var något som Säpo uppenbarligen underskattade.

Det skrivs nu många fina minnesord om en enastående politiker. Det är bra att Anna Lindh bedöms för sin politiska gärning och inte bara som den ”unga tjejen med ryggsäck och vackert leende”. Hon var en utpräglad maktpolitiker och förstod politikens spel. Hon ville ha makt för att genomföra det hon trodde på. Hon ville bli partiledare och hade med all säkerhet blivit det.

Anna Lindh var formad i folkrörelsedemokratins kultur. För henne var politik både vision och vardag. Just förmågan att vara både principiell och pragmatisk hörde till hennes storhet. Hon förenade modet att ta strid med förmågan att uppnå resultat.

Kampen för människovärdet och de mänskliga rättigheterna yttrade sig på många sätt: i arbetet för kurdernas rättigheter, i kritiken mot Israels ockupation av palestinska områden, i stödet till oppositionen i Vitryssland och i kritiken av Rysslands krig i Tjetjenien.

Hon var en varm vän av den internationella rättsordningen och FN samtidigt som hon problematiserade gränsen mellan folkrätt och försvaret av de mänskliga rättigheterna. Anna Lindh slog vakt om den svenska alliansfriheten och var stark motståndare till Natomedlemskap. Hon trodde på det europeiska samarbetet som ett värn för freden och demokratin. Anna Lindh spelade en avgörande roll i EU:s insatser för att förhindra ett förödande inbördeskrig i Makedonien.

Jag höll inte alltid med henne inte minst i frågan om USA:s krig mot Afghanistan. Där hade Aftonbladets ledarsida en konflikt med utrikesministern som i vårt tycke alltför lättvindigt sa ja till amerikanska bomber och svensk medverkan utan FN-mandat. Däremot var vi på samma sida inför upptrappningen av Irak-kriget, där Anna Lindh tog en rejäl match med statsminister Göran Persson och avvärjde att svensk socialdemokrati skulle vara för detta lögnaktiga krig.

Det var Anna Lindh som tog det förödande beslutet om avvisningen av de båda egyptierna Agiza och Alzery. Huruvida hon också visste att det var CIA som skulle ta  över ute på Bromma eller om Säpo mörkade detta lär vi aldrig få veta. Hon lät sig dock övertalas om att männen skulle utvisas till Egypten mot att Egypten ställde ut garantier om att tortyr inte skulle förekomma. Det är obegripligt att hon kunde tro detta. Men det gäller att också minnas tidsandan efter 11 september och det pågående kriget mot terrorismen.

Anna Lindh ska ha berättigad kritik för denna politiska skandal men hon var inte ensam och under dessa tio år då affären har uppdagats av Kalla Faktas fantastiska grävande journalister har vi sett en pinsam uppvisning i politisk feghet där herrar inom polis och politik skyllt på Lindh som inte kan försvara sig. Nu läser jag att både Bodström och Persson säger att det var hela regeringens beslut. Jo jo. Så har det inte låtit tidigare.

Anna Lindh var inte bara utrikesminister utan också miljöminister. Som SSU-ordförande förde hon in det gröna tänkandet i svensk arbetarrörelse. Hennes kamp mot Öresundsbron och kärnkraften fick många unga att se socialdemokratin som en radikal kraft. Hon blev en brobyggare mellan miljörörelse och arbetarrörelse. Som miljöminister förnyade hon arbetet för hållbar utveckling, inte minst genom miljöbalken och kemikaliepolitiken.

Det känns paradoxalt att tioårsminnet av mordet på Anna Lindh hålls i en tid då statsminister Jens Stoltenberg röstas bort till förmån för högerpopulister i Norge. Lindh och Stoltenberg hörde till min ungdoms politiska förebilder. Jag minns den stora miljökonferensen på Bommersvik där de båda medverkade från sina respektive ungdomsförbund.  Det var startskottet på två fantastiska politiska karriärer. Både Norge och Sverige har sen fått vara med om det mest fasansfulla med mordet på Lindh och mördandet på Utöya.

Det är mörkare tider nu än för tio år sedan. Ekonomisk kris och massarbetslöshet råder i Europa. Framtidstron har krackelerat. Högerextremister och fascister marscherar återigen gatorna.
Anna Lindh var en stark optimist. Hon trodde på politikens möjlighet att förändra. Hon gav oss andra modet.

Jag saknar henne mycket.

Helle Klein