”Jag läser på om dinosaurierna igen. Hur blev det så fel?”

Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson om hur blixtsnabbt vi människor lyckats förstöra så mycket omkring oss.

”Ett ohållbart arbetsliv visar sig vara samhällsfarligt”

Helle Klein, chefredaktör Dagens Arbete.

Sjuka lagar gör oss sjuka

GästkrönikaHärom dagen skrev jag ett brev till en av landets ledarskribenter. Jag skrev alls inte ovänligt, även om jag tyckte att skribenten hade åt helvete fel. Dock protesterade jag mot somligt.

På ledarplats hade läsekretsen nämligen delgivits tanken att vi blir sjuka på grund av allt för lättvindiga bestämmelser kring ersättningen. Ty sådana är vi människor, enligt skribenten, att vi drar oss för att vara hederliga ifall lagarna är generösa och möter oss i vår sjukdom. Ja, om lagarna ger oss rätten att vara sjuka, då blir vi liksom per automatik mera sjuka.

Det anser inte jag.

Det är dags att vända på resonemanget. Dags att se en annan sanning. Den att sjuka lagar gör oss sjuka. 

En gång var det för arbetarrörelsen en självklarhet att tala om rätten att vara sjuk. Att den rättigheten gick före skyldigheten att vara friska. Någonstans på vägen glömdes detta bort. 

I min omgivning har jag senaste decennierna allt oftare sett hur människor i svåra situationer blivit trängda. De har gjort exakt som krävts av dem: givit sitt liv och gjort sina insatser för det gemensamma, i arbetslivet, i hemmet med barnen som skall fostras i vettig miljö, kämpat för att få räkenskaperna att gå ihop.

På vägen har det brustit. Luften har sipprat ut och andnöden har blivit en bundsförvant. Det kunde räcka där, räcka vid att kravbilderna växt så många över huvudet och att orken, lusten och energin gått förlorad hos så många i vårt moderna folkhem.

Men det har inte stannat där. 

I denna min omgivning har jag senaste åren sett en tilltagande oro för att inte klara av att leva upp till själva regelsystemet. Jakten på svikarna, på dem som sviktar, på påstådda fuskare har drivits till en nivå där arbetarrörelsens fundamentala linje om rätten att vara sjuk utan att bli sedd över axeln har svikits.

Jag lovar, det jag nu skriver i de närmaste meningarna, kommer tiotusentals, förmodligen hundratusentals medborgare i vårt land att kunna skriva under på. Bakåt i tiden var myndighetsbevakningen och övervakningen förfärande. Och ersättningsnivåerna närmast groteskt små. Men i takt med demokratins utveckling formades en annan värld som till större delar och i djupare mening ställdes i medborgarnas tjänst. Det blev så att säga meningen att försäkringskassan, arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen skulle bli serviceorgan åt människor som av skilda anledningar hamnat i svårigheter. Inrättningarna skulle serva medborgarna. 

Kontrollerande myndighetsutövning sköts en smula åt sidan som främsta uppgift, om än delar av detta ännu givetvis fanns kvar.

Men på kort tid, de senaste två decennierna har klockan vridits osannolikt mycket tillbaka. 

Fråga en sjuk, fråga en arbetslös, fråga en fattig om hur de blir bemötta. Fråga dem om alla blanketter, allt kontrollraseri, allt översitteri de måste utstå från organ som är menade att tjäna just de utsatta.

Stora skuggor måste falla över ansvariga inom myndigheterna som svalt dessa nya attityder, färre skuggor må falla över enskilda handläggare som nog gör vad de kan för att mildra direktivens avsikter. Men jag har mött fler än en som arbetat för försäkringskassan som valt att stiga av. ”Snacka inte en massa förstående prat med den potentiella bidragstagaren, utan var kort och precis i umgänget med kunden och ödsla ingen onödig tid på känslomässigt pladder” har varit det brutala arbetsbudskapet till handläggare.

Fler än en arbetsförmedlare har nog undrat över vart deras uppdrag i grunden tog vägen, när det i första hand numera kommit att handla om att hjälpa arbetslösa att fylla i papper och formulär så att allmosan från a-kassan blir åtminstone så stor som det möjligt är. Individen slängs mellan olika instanser vars reglementen är svårtydda. Och som i stunder kolliderar med varandra. Är du sjuk och dessutom utan jobb, då har du det riktigt svårt. Fylls papperen i fel, så kan hela ekonomin kollapsa. Och se för fan till att din läkare fyller i dokumenten så att försäkringskassans överdomstol av anonyma läkare och bedömare blir nöjda – annars hamnar du på socialbyrån. 

Läste härom dagen att finansinspektionen helt korrekt kommit fram till att bankerna måste bli tydligare med att förklara för kunderna vad lånekostnader med mera egentligen är. Det behövs ett mera transparant regelverk, som gynnar bankkunderna och som ställer krav på bankerna att bättre förklara vad de egentligen tar betalt för och varför räntan är den den är och så vidare.

Det borde finnas objektiva och utomstående stödpersoner att tillgå för människor som befinner sig i svåra utsatta psykosociala och ekonomiska lägen.

Inför valet nästa år, 2014, borde det vara ett oavvisligt krav att arbetarrörelsen driver en stenhård linje i samma riktning. Men då med fokus på sjuka, arbetslösa och fattiga. De har en absolut rätt att få en exakt insyn i hur saker och ting fungerar kring a-kassa, sjukkassa och bidragssystem. Det borde finnas objektiva och utomstående stödpersoner att tillgå för människor som befinner sig i svåra utsatta psykosociala och ekonomiska lägen. I dag är de alltför ofta utlämnade till sig själva.

Det är ju till exempel inte klokt att människor i psykisk nöd förväntas klara av att tillmötesgå alla krav som myndigheterna ställer för att de skall betala ut de ynkliga kronor i ersättning som det handlar om. Den som inte orkar öppna posten överhuvudtaget på grund av psykiskt och socialt nedsatt hälsa kan orimligen förväntas klara av att jagas av myndigheter som önskar få sina blanketter rätt ifyllda.

Det förfärliga är dessutom att det på något vis inte handlar om hur saker och ting egentligen är, utan hur de ser ut att vara. En sjuk, en arbetslös som gjort något formellt fel förföljs av detta in absurdum i stunder.

Det uppstår en Kafka-situation. Det går inte att avvärja anklagelsen om att ett byråkratiskt fel är begånget. Hur det sedan egentligen är saknar helt betydelse. Hur många orkar att föra sin sak vidare, mitt i mer eller mindre akut livssituation. Ett arbete är avlägset, hälsan nedsatt och kronofogden kommer allt närmare.

Jag retar mig emellanåt svårt på medierna som lyckas hitta ligor som lurat försäkringskassan, eller någon rullstolsbunden som rest sig upp och plockat ut feta sjukfuskpengar ur en bankomat. Som om detta vore det jättestora problemet. I själva verket är ett av de mycket stora problemen att en lång, lång rad människor blir snuvade av samhället på rättmätiga pengar. Precis i varenda sekund, i varenda landsända, hela tiden. För att deras sjukdomar, andra svårigheter och knappa omständigheter får felaktig hantering hos myndigheterna. 

Det är upp till indi-
viden att visa sin oskuld, föra fram sina rättmätiga krav, sina lagliga rättigheter. Myndigheter ställs nästan aldrig till svars.

Det är direkt smaklöst att vi i praktiken vad gäller stöd till sjuka och arbetslösa och fattiga tillämpar en omvänd bevisföring. Det är upp till individen att visa sin oskuld, föra fram sina rättmätiga krav, sina lagliga rättigheter. Myndigheter ställs nästan aldrig till svars. För att till exempel ha lurat landets fattigpensionärer på miljontals kronor i bostadstillägg. Tekniken är enkel: pensionärerna informeras helt enkelt inte om sina rättigheter. Och samma mönster finns i övriga bidragssystem: massor av människor får inte det stöd de behöver och har rätt till. Det behövs kraftiga förbättringar, grundläggande förändringar och inte enbart kosmetiska.

Det är dags för arbetarrörelsen att vända tillbaka till ett avsevärt mera humant tänkesätt och sluta jamsa med i den förljugna smutskastningen av sjuka och arbetslösa och fattiga. Givetvis sköter sig det absoluta flertalet av medborgarna. Så är det, och det vet egentligen alla. Därför är det dags för arbetarrörelsen att öppet och tydligt berätta hur hederliga människor kläms åt av felaktigheter och direkt misshandlande regler i nuvarande system. Det handlar om människor som på grund av livets olika omständigheter hamnat svårt bredvid vår tänkta gemensamma välfärd. Utan att i akt och mening ha menat att hamna där. Det rör sig i grunden långt ifrån om att majoriteten är oansvariga, opålitliga parasiter, vilket somliga försöker göra gällande.

Fan ta politiker som svär sig fria från ansvar i dessa frågor. Det är en självklar uppgift för politiker att inte pressa redan utsatta än värre. Det är en given uppgift för en modern arbetarrörelse att hålla fast vid att värna människor som har det svårt, eftersom inget samhälle är bättre än de sämst ställda har det.

Det är en given uppgift för en modern arbetarrörelse att hålla fast vid att värna människor som har det svårt, eftersom inget samhälle är bättre än de sämst ställda har det

Arbetarrörelsen måste bryta med talet om arbetslinje och istället tala om den humana, den likvärdiga, den jämlika och värdiga gemensamma linjen, den som inte skapar ett vi och dom, den som inte talar om tärande och bärande, den som slåss för allas rättigheter. Sjuk som frisk, arbetande som arbetslös. 

Och det är hög tid att vi inför andra ord, andra begrepp än bidragstagare och liknande. Medborgarlön, ja kanske skall det så heta. Det är dags att sopa bort skammen kring att vara sjuk och vara i behov av sjukersättning, skammen att vara arbetslös och behöva a-kassa, skammen att vara fattig och behöva socialbidrag, eller försörjningsstöd som det väl numera heter. 

 Tillbaka till ledarskribenten jag nämnde inledningsvis, han som tror att Sverige består av ett land av fuskare.

 En sak, bland flera, han absolut inte hade förstått: att det faktiskt är vanligare att sjuka går och jobbar, än friska som stannar hemma. Denna ekvation kostar samhället oändligt mycket över tid. I form av utbrändhet, överbelastningar och psykisk ohälsa. Ja, den ökande vi ser i dag – som en direkt följd av de hårdare reglerna kring sjukskrivningarna som började införas för ett par årtionden sedan. För ett samhälle blir inte friskare av att inte acceptera sjukdomar. 

 Jag hörde i televisionen Stefan Löfven tala från Almedalen i somras. Han talte riktigt bra. Nästan som man gjorde förr från arbetarrörelsens talarstolar. Han talade om att vända skutan i rätt riktning och rusta upp samhället igen. Och han nämnde faktiskt ordet solidaritet en gång.

Det är så klart det är det det handlar om. Solidaritet med varandra och i detta varandra ingår också de många som har det svårast. Jag plockade i kväll ned ett litet dikthäfte jag själv skrev för sådär 20 år sedan. Läste några rader som sammanfattar det som borde vara själva grundinställningen för vår gemensamma kamp för en bättre värld. Och som går in i strid mot hjärtlöshet, egoism och girighet. Detta humanistiska manifest får avsluta:

Låt oss rena alla floder
resa alla fällda trän
sjunga hjärnan fri från alla skuggor
ropa våra namn så att öknen krymper
springa alla hjälplösa till mötes
skrika för att hjälpa livet att leva

/Kurt Nurmi
chefredaktör Pockettidningen R

Läs mer: Krönikor

Läs mer från Dagens Arbete:

Vi kan inte bara äta hamburgare

KrönikaSågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson läser på om dinosaurierna, igen och frågar sig hur det kunde bli så fel.

Gamla dängor ger oss trygghet

KRÖNIKAMat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

KrönikaEftersom syrrorna ofta förblir namnlösa tänkte jag lyfta fram en av dem, vardagshjältarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Arbetsrätten

”Inte ens i Grönköping skulle arbetsrätten behandlas så här”

KRÖNIKAI överenskommelsen med MP, C och L heter det att ”Arbetsrätten moderniseras.” Fel! Det är tvärtom – en föråldring till när demokratin motarbetades, skriver journalisten Jan Scherman.

5

Vi måste få slut på otryggheten

KrönikaI praktiken omfattas många industrianställda inte av turordningsreglerna. Därför måste vi förhandla om trygghet och omställning, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”I stället för c-ordet – låt oss prata om sexkurvan”

KRÖNIKAVarje gång jag hör c-ordet nämnas på nyheterna tänker jag säga klitorisollon högt, skriver författare Anneli Jordahl.

Efter coronan

Hej då Hopp-Jerka, och hej på dig Corona-Carolina

KRÖNIKAKommer Coronakrisen att lära oss att uppslukas mindre och engagera oss mer i arbetet? Författaren Jan-Ewert Strömbäck funderar på framtidens arbetsliv med hjälp av Folke Fridell.

”Vi måste lära oss att hoppas på framtiden igen”

KrönikaUtan att förminska döden kan vi lära oss något viktigt av 1900-talets sjukdomshistoria: Att optimism – som politisk ideologi – är viktigt för att bygga framtiden, skriver historikern Henrik Arnstad.

”Det är bara att börja röjningsarbetet”

GÄSTKRÖNIKA”Löntagarmakt, demokratisk planering och jämlikhet. Det som nu behövs, akut och för framtiden, är varken nya eller märkvärdiga idéer.” Volvoarbetaren Lars Henriksson skriver om vägen framåt efter coronakrisen.

Krisstöd

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

KRÖNIKAOm du skickar in en ansökan om a-kassa måste du på heder och samvete intyga att du verkligen är arbetslös. Precis som företag som söker krisstöd intygar att de är i en djup ekonomisk kris, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

1

”Vi måste kunna saker – på riktigt”

KRÖNIKADigitalisering för framtiden är viktigt, men det är inte allt, skriver Peter Larsson.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

KrönikaDet finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Vad är prislappen för folkhälsa?

KRÖNIKAMarknaden står handfallen inför den kris som coronaviruset skapat. De marknadsekonomiska instrumenten fungerar inte när det är andra värden än rent ekonomiska som ska in i ekvationen, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Coronakrisen

Ensamheten är inte jämlik 

KRÖNIKACoronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

Dagarna då livet förändrades

KRÖNIKA”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

När radion slutar funka

KRÖNIKADom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Vi som fortfarande tror på demokratin

KRÖNIKAMahmoud från Marocko och Håkan från ­Vällingby. Tillsammans räddar de liv, skriver journalisten och författaren Alexandra Pascalidou. 

Avtal 2020

Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

KRÖNIKAJag hoppas innerligt att arbetsgivarnas tokiga semesterkrav beror på otur i tänkandet, för vad blir annars nästa steg? Tvingad julledighet i mars eller påskledigt i december, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

2

Pengarna både finns – och inte

GÄSTKRÖNIKAKlart det är trevligt att få utdelning på en aktie. Men hur var det nu med att det inte finns pengar, alltså till löneökningarna, frågar sig Marcus Raihle.

1

Konserten var som ett väckelsemöte

KrönikaKrönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

1

Det här borde väl alla chefer fatta

KrönikaAtt ha lite kul på jobbet gynnar inte bara tjänstemän, skriver Anneli Jordahl.

1

Tacka facket för 5 000 mer i månaden

KrönikaAtt välja bort facket för att det är för dyrt är ett vanligt argument. Och samtidigt så fel – det skulle kosta oss så mycket mer om facket inte fanns, skriver GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

1

Nu bygger vi ett ännu starkare fack

KRÖNIKADet är många som redan är med i Pappers ute på bruken. Men för att säkra vår styrka i framtiden ska vi bli ännu fler. Är du med, skriver Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

Amazon är arbetslivets skräckexempel

KrönikaNär allt fler delar av arbetslivet digitaliseras måste de som använder tekniken i jobbet få vara delaktiga i att utveckla den, skriver civilingenjören Peter Larsson.

Replokalen är en magisk plats

KRÖNIKAHur mycket får drömmar kosta?, undrar Carl-Einar Häckner.

Årtiondets första utmaningar är här

KRÖNIKADet är inte lätt att sia om framtiden. Men klart är att två stora fackliga utmaningar väntar oss redan i närtid. Ett nytt kollektivavtal och förhandlingarna om arbetsrätten, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Skyddsom­buden är livsviktiga

KRÖNIKASedan några månader tillbaka pågår en het debatt om de regionala skyddsombuden. För IF Metall råder det ingen tvekan om att regionala skyddsombud är ovärderliga, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Smörgåsbordet är dukat, varsågoda!

KRÖNIKAArbetsgivarna vill minska fackets inflytande över lönen, tiden och arbetsmiljön. Nu är det viktigt att vi håller ihop så vi får tyngd bakom våra krav, skriver Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

”Det är en jävla tur att det finns händiga människor”

KRÖNIKATill alla er händiga, som jobbar så att vi andra har en fungerande maskin att köra eller en travers att åka i: I salute you, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Knarket i industrin

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

GÄSTKRÖNIKADet är ingen lätt sak att förhålla sig till när arbetskamrater är en del av en organiserad kriminalitet – som bryter ner andra människor på jobbet, skriver Volvoarbetaren  Lars Henriksson.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.