”Fackföreningar är en del i människovärdets självförsvar”Helle Klein om civilsamhällets roll i motståndet mot nazismen.

”Demokratin styrs av det som klickar bra”Jan Scherman efterlyser fler tråkiga och seriösa politiker och mindre yta. Men då måste vi väljare också ta vårt ansvar och lyssna, skriver han.

Sjuka lagar gör oss sjuka

GästkrönikaHärom dagen skrev jag ett brev till en av landets ledarskribenter. Jag skrev alls inte ovänligt, även om jag tyckte att skribenten hade åt helvete fel. Dock protesterade jag mot somligt.

På ledarplats hade läsekretsen nämligen delgivits tanken att vi blir sjuka på grund av allt för lättvindiga bestämmelser kring ersättningen. Ty sådana är vi människor, enligt skribenten, att vi drar oss för att vara hederliga ifall lagarna är generösa och möter oss i vår sjukdom. Ja, om lagarna ger oss rätten att vara sjuka, då blir vi liksom per automatik mera sjuka.

Det anser inte jag.

Det är dags att vända på resonemanget. Dags att se en annan sanning. Den att sjuka lagar gör oss sjuka. 

En gång var det för arbetarrörelsen en självklarhet att tala om rätten att vara sjuk. Att den rättigheten gick före skyldigheten att vara friska. Någonstans på vägen glömdes detta bort. 

I min omgivning har jag senaste decennierna allt oftare sett hur människor i svåra situationer blivit trängda. De har gjort exakt som krävts av dem: givit sitt liv och gjort sina insatser för det gemensamma, i arbetslivet, i hemmet med barnen som skall fostras i vettig miljö, kämpat för att få räkenskaperna att gå ihop.

På vägen har det brustit. Luften har sipprat ut och andnöden har blivit en bundsförvant. Det kunde räcka där, räcka vid att kravbilderna växt så många över huvudet och att orken, lusten och energin gått förlorad hos så många i vårt moderna folkhem.

Men det har inte stannat där. 

I denna min omgivning har jag senaste åren sett en tilltagande oro för att inte klara av att leva upp till själva regelsystemet. Jakten på svikarna, på dem som sviktar, på påstådda fuskare har drivits till en nivå där arbetarrörelsens fundamentala linje om rätten att vara sjuk utan att bli sedd över axeln har svikits.

Jag lovar, det jag nu skriver i de närmaste meningarna, kommer tiotusentals, förmodligen hundratusentals medborgare i vårt land att kunna skriva under på. Bakåt i tiden var myndighetsbevakningen och övervakningen förfärande. Och ersättningsnivåerna närmast groteskt små. Men i takt med demokratins utveckling formades en annan värld som till större delar och i djupare mening ställdes i medborgarnas tjänst. Det blev så att säga meningen att försäkringskassan, arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen skulle bli serviceorgan åt människor som av skilda anledningar hamnat i svårigheter. Inrättningarna skulle serva medborgarna. 

Kontrollerande myndighetsutövning sköts en smula åt sidan som främsta uppgift, om än delar av detta ännu givetvis fanns kvar.

Men på kort tid, de senaste två decennierna har klockan vridits osannolikt mycket tillbaka. 

Fråga en sjuk, fråga en arbetslös, fråga en fattig om hur de blir bemötta. Fråga dem om alla blanketter, allt kontrollraseri, allt översitteri de måste utstå från organ som är menade att tjäna just de utsatta.

Stora skuggor måste falla över ansvariga inom myndigheterna som svalt dessa nya attityder, färre skuggor må falla över enskilda handläggare som nog gör vad de kan för att mildra direktivens avsikter. Men jag har mött fler än en som arbetat för försäkringskassan som valt att stiga av. ”Snacka inte en massa förstående prat med den potentiella bidragstagaren, utan var kort och precis i umgänget med kunden och ödsla ingen onödig tid på känslomässigt pladder” har varit det brutala arbetsbudskapet till handläggare.

Fler än en arbetsförmedlare har nog undrat över vart deras uppdrag i grunden tog vägen, när det i första hand numera kommit att handla om att hjälpa arbetslösa att fylla i papper och formulär så att allmosan från a-kassan blir åtminstone så stor som det möjligt är. Individen slängs mellan olika instanser vars reglementen är svårtydda. Och som i stunder kolliderar med varandra. Är du sjuk och dessutom utan jobb, då har du det riktigt svårt. Fylls papperen i fel, så kan hela ekonomin kollapsa. Och se för fan till att din läkare fyller i dokumenten så att försäkringskassans överdomstol av anonyma läkare och bedömare blir nöjda – annars hamnar du på socialbyrån. 

Läste härom dagen att finansinspektionen helt korrekt kommit fram till att bankerna måste bli tydligare med att förklara för kunderna vad lånekostnader med mera egentligen är. Det behövs ett mera transparant regelverk, som gynnar bankkunderna och som ställer krav på bankerna att bättre förklara vad de egentligen tar betalt för och varför räntan är den den är och så vidare.

Det borde finnas objektiva och utomstående stödpersoner att tillgå för människor som befinner sig i svåra utsatta psykosociala och ekonomiska lägen.

Inför valet nästa år, 2014, borde det vara ett oavvisligt krav att arbetarrörelsen driver en stenhård linje i samma riktning. Men då med fokus på sjuka, arbetslösa och fattiga. De har en absolut rätt att få en exakt insyn i hur saker och ting fungerar kring a-kassa, sjukkassa och bidragssystem. Det borde finnas objektiva och utomstående stödpersoner att tillgå för människor som befinner sig i svåra utsatta psykosociala och ekonomiska lägen. I dag är de alltför ofta utlämnade till sig själva.

Det är ju till exempel inte klokt att människor i psykisk nöd förväntas klara av att tillmötesgå alla krav som myndigheterna ställer för att de skall betala ut de ynkliga kronor i ersättning som det handlar om. Den som inte orkar öppna posten överhuvudtaget på grund av psykiskt och socialt nedsatt hälsa kan orimligen förväntas klara av att jagas av myndigheter som önskar få sina blanketter rätt ifyllda.

Det förfärliga är dessutom att det på något vis inte handlar om hur saker och ting egentligen är, utan hur de ser ut att vara. En sjuk, en arbetslös som gjort något formellt fel förföljs av detta in absurdum i stunder.

Det uppstår en Kafka-situation. Det går inte att avvärja anklagelsen om att ett byråkratiskt fel är begånget. Hur det sedan egentligen är saknar helt betydelse. Hur många orkar att föra sin sak vidare, mitt i mer eller mindre akut livssituation. Ett arbete är avlägset, hälsan nedsatt och kronofogden kommer allt närmare.

Jag retar mig emellanåt svårt på medierna som lyckas hitta ligor som lurat försäkringskassan, eller någon rullstolsbunden som rest sig upp och plockat ut feta sjukfuskpengar ur en bankomat. Som om detta vore det jättestora problemet. I själva verket är ett av de mycket stora problemen att en lång, lång rad människor blir snuvade av samhället på rättmätiga pengar. Precis i varenda sekund, i varenda landsända, hela tiden. För att deras sjukdomar, andra svårigheter och knappa omständigheter får felaktig hantering hos myndigheterna. 

Det är upp till indi-
viden att visa sin oskuld, föra fram sina rättmätiga krav, sina lagliga rättigheter. Myndigheter ställs nästan aldrig till svars.

Det är direkt smaklöst att vi i praktiken vad gäller stöd till sjuka och arbetslösa och fattiga tillämpar en omvänd bevisföring. Det är upp till individen att visa sin oskuld, föra fram sina rättmätiga krav, sina lagliga rättigheter. Myndigheter ställs nästan aldrig till svars. För att till exempel ha lurat landets fattigpensionärer på miljontals kronor i bostadstillägg. Tekniken är enkel: pensionärerna informeras helt enkelt inte om sina rättigheter. Och samma mönster finns i övriga bidragssystem: massor av människor får inte det stöd de behöver och har rätt till. Det behövs kraftiga förbättringar, grundläggande förändringar och inte enbart kosmetiska.

Det är dags för arbetarrörelsen att vända tillbaka till ett avsevärt mera humant tänkesätt och sluta jamsa med i den förljugna smutskastningen av sjuka och arbetslösa och fattiga. Givetvis sköter sig det absoluta flertalet av medborgarna. Så är det, och det vet egentligen alla. Därför är det dags för arbetarrörelsen att öppet och tydligt berätta hur hederliga människor kläms åt av felaktigheter och direkt misshandlande regler i nuvarande system. Det handlar om människor som på grund av livets olika omständigheter hamnat svårt bredvid vår tänkta gemensamma välfärd. Utan att i akt och mening ha menat att hamna där. Det rör sig i grunden långt ifrån om att majoriteten är oansvariga, opålitliga parasiter, vilket somliga försöker göra gällande.

Fan ta politiker som svär sig fria från ansvar i dessa frågor. Det är en självklar uppgift för politiker att inte pressa redan utsatta än värre. Det är en given uppgift för en modern arbetarrörelse att hålla fast vid att värna människor som har det svårt, eftersom inget samhälle är bättre än de sämst ställda har det.

Det är en given uppgift för en modern arbetarrörelse att hålla fast vid att värna människor som har det svårt, eftersom inget samhälle är bättre än de sämst ställda har det

Arbetarrörelsen måste bryta med talet om arbetslinje och istället tala om den humana, den likvärdiga, den jämlika och värdiga gemensamma linjen, den som inte skapar ett vi och dom, den som inte talar om tärande och bärande, den som slåss för allas rättigheter. Sjuk som frisk, arbetande som arbetslös. 

Och det är hög tid att vi inför andra ord, andra begrepp än bidragstagare och liknande. Medborgarlön, ja kanske skall det så heta. Det är dags att sopa bort skammen kring att vara sjuk och vara i behov av sjukersättning, skammen att vara arbetslös och behöva a-kassa, skammen att vara fattig och behöva socialbidrag, eller försörjningsstöd som det väl numera heter. 

 Tillbaka till ledarskribenten jag nämnde inledningsvis, han som tror att Sverige består av ett land av fuskare.

 En sak, bland flera, han absolut inte hade förstått: att det faktiskt är vanligare att sjuka går och jobbar, än friska som stannar hemma. Denna ekvation kostar samhället oändligt mycket över tid. I form av utbrändhet, överbelastningar och psykisk ohälsa. Ja, den ökande vi ser i dag – som en direkt följd av de hårdare reglerna kring sjukskrivningarna som började införas för ett par årtionden sedan. För ett samhälle blir inte friskare av att inte acceptera sjukdomar. 

 Jag hörde i televisionen Stefan Löfven tala från Almedalen i somras. Han talte riktigt bra. Nästan som man gjorde förr från arbetarrörelsens talarstolar. Han talade om att vända skutan i rätt riktning och rusta upp samhället igen. Och han nämnde faktiskt ordet solidaritet en gång.

Det är så klart det är det det handlar om. Solidaritet med varandra och i detta varandra ingår också de många som har det svårast. Jag plockade i kväll ned ett litet dikthäfte jag själv skrev för sådär 20 år sedan. Läste några rader som sammanfattar det som borde vara själva grundinställningen för vår gemensamma kamp för en bättre värld. Och som går in i strid mot hjärtlöshet, egoism och girighet. Detta humanistiska manifest får avsluta:

Låt oss rena alla floder
resa alla fällda trän
sjunga hjärnan fri från alla skuggor
ropa våra namn så att öknen krymper
springa alla hjälplösa till mötes
skrika för att hjälpa livet att leva

/Kurt Nurmi
chefredaktör Pockettidningen R

Läs mer från Dagens Arbete:

Vi ska vara med och rädda världen

KRÖNIKAIndustrin utmålas ofta som en miljöbov. Det är en gammalmodig syn, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Nu är det dags att visa vår styrka

KRÖNIKAVår sammanhållning är vårt starkaste vapen när det är dags att förhandla fram nytt avtal, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Vi bossar på planeten och gör vad vi vill

KrönikaMen tänk om det vore vi som blev upplockade och fick leva resten av livet i en bur, skriver Stefan Eriksson.

1

”Demokratin styrs av det som klickar bra”

GästkrönikaJan Scherman efterlyser fler tråkiga och seriösa politiker och mindre yta. Men då måste vi väljare också ta vårt ansvar och lyssna, skriver han.

3

Plötsligt var vissa liv inget värda

KrönikaMedan makten sitter med armarna i kors fortsätter dödsskjutningarna, skriver Alexandra Pascalidou.

1

Meningen med livet är att ha något att göra

KrönikaKulturhus ger hopp inför framtiden och ska finnas i hela Sverige, överallt, skriver DA-krönikören och trollkarlen Carl-Einar Häckner.

Noll är en livsviktig siffra

KrönikaTrafiken och arbetsmiljön har mycket att lära av varandra, skriver DA:s krönikör, Peter Larsson, civilingenjör och senior rådgivare hos Sveriges ingenjörer.

1

”Personalbrist – på grund av stress”

Gästkrönika Säkerheten kommer alltid först, det är ingen som säger emot. Men när man ligger efter i produktionen, vem är det egentligen som prioriterar säkerheten då? Marcus Raihle på Ovako i Smedjebacken tackar facket för skyddsombuden.

Under den digitala snuttefilten

KRÖNIKA”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

Bensinupproret

”Bensin­upproret är ett lyxuppror”

GästkrönikaHade bensinupproret verkligen varit för landsbygdsborna så borde det rimligen handla om bättre samhällsservice, skriver skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist från Umeå.

24

”Äntligen slipper jag verka dryg”

Krönika”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

1

Du går inte ensam

Det där att en författare har satt ord på läsarens eget liv och arbete kan ge en självförtroende, skriver Anneli Jordahl.

Mina kamrater var ping-pongbarn

Krönika”Så stort att få skriva för industriarbetare! Det är tack vare er jag är här”, skriver DA:s nya krönikör, journalisten och författaren Alexandra Pascalidou.

Lägerelden är ändå viktigast

KrönikaVad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om? Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson om att lägereldar förenar mer än tekniska framsteg.

Industrin och jämställdhet

”Jag har själv vräkt ur mig ett och annat”

GÄSTKRÖNIKATack för att mina sunkiga värderingar ifrågasattes i tid, annars kanske jag också varit en medelålders, vit man som på Facebook postat hatiska inlägg om invandrare och kvinnor”, skriver Kennet Bergqvist.

”Vi kvinnor inte ska behöva ta kampen själva”

GästkrönikaSvetsaren och feministen Maria Höök funderar över gränslandet mellan okej och kränkande skämt, och när man själv blir en del av problemet.

1
Matts Jutterström är förbundsordförande för Pappers.

Svenskt Näringsliv vädrar morgonluft

Krönika”Nu utbasuneras det ena galna förslaget efter det andra, som inte på något sätt gynnar dig”, skriver Pappers förbundsordförande Matts Jutterström.

1

BONUS I INDUSTRIN

”Bra löner kommer inte från direktörernas välvilja”

Gästkrönika”Att säga blankt nej till pengar är i de flesta fall inte någon möjlig facklig hållning. Men vi behöver förstå vad företaget vill med olika lönesystem och bonusar”, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

1

Delad stress blir mindre för alla

KRÖNIKA ”Kvinnor inom industrin stressar mer än männen. De tar större ansvar för hemmet och har oftare monotona arbetsuppgifter. Så här kan vi inte ha det!”, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

3

Klyftorna är ett problem – för alla

Krönika”Den svenska modellen handlar om att vi tar gemensant ansvar för företagen. Då kan inte en vd tjäna lika mycket som 59 industriarbetare”, skriver GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

Har vi lärt oss att tänka efter före?

Krönika”Allt för ofta anses det inte finnas tid att ta reda på arbetsmiljö­riskerna” skriver DA:s nya krönikör, Peter Larsson, civilingenjör och senior rådgivare hos Sveriges ingenjörer.

Viktlös bortom havet ser jag livet

KRÖNIKAJag längtar efter att få resa med bara handbagage och inte göra något annat än att vila, skriver Carl-Einar Häckner.

Kompetens­utveckling behövs nu!

Krönika”Nästan sju av tio av IF Metalls medlemmar säger att de inte har fått någon kompetensutveckling det senaste året. Så kan vi inte ha det”, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Varje dag är Alla hjärtans dag!

KrönikaLåt inte emojis ersätta att vi möts på riktigt. Släpp mobilen skippa rosor och choklad. Industriarbetaren Tony Frid vill att vi släpper fram kärleken alla dagar på året, och att vi vågar kramas mer.

När börjar Putin sticka?

Krönika”I Chiles huvudstad Santiago samlas män för att gå kurser i stickning.” Anneli Jordahl skriver om att bryta påtvingade könsroller.

Glömskan är satt i system

GÄSTKRÖNIKA”I detta nysvenska politiska språkbruk betyder alltså modernisera mer makt till dem som redan makten innehar. Såsom det var förr”, skriver journalisten och tidigare tv4-chefen Jan Scherman.

2

Ny krönikör

Ett tufft jobb – inte bara på bild

GÄSTKRÖNIKASvetsaren och bloggaren Maria Höök skriver om att spräcka stereotyper på jobbet och om varför hennes yrke är så bildmässigt.

Alla vill ha kultur men få vill betala

KrönikaCarl Linneaus, musikjournalist och DA:s krönikör.

Killen flög ut ur teatern

”Det finns tillfällen som väger upp allt”, skriver Carl Einar Häckner.

100 år av facklig kamp i skogen

Krönika”Mycket har blivit bättre, men mycket är också samma som när Skogsarbetareförbundet bildades 1918. Att organisera arbetet så skogsarbetarna blir rättvist belönade, den stafettpinnen bär vi vidare”, skriver Per-Olof Sjöö, förbundsordförande för GS-facket.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.