”På senare år har det infunnit sig ett visst missmod när jag sänt iväg ansökan till ett jobb”
Kurt Nurmi
Det ogina samhället
Publicerad 2015-04-24, 14:05 Uppdaterad 2020-09-07, 12:33
Om man promenerar på Södermalm i Stockholm en vårdag kan det hända att man vill slå sig ner, ta det lugnt och sola en liten stund. Så ser man då en bänk utanför en port. Och tänker: perfekt, här sätter jag mig några minuter och njuter av den svenska vårens ankomst.
Men just som man skall sätta sig upptäcker man en mässingsskylt som sitter fastskruvad på soffryggen. Där står att läsa: ”Privat område. Bänken endast för boende på Åsögatan…” och där efter följer gatunumret för den portgång soffan står placerad utanför.
Den skylten står för det nya, moderna – och ogina samhället. Ett samhälle där allt fler markeringar görs för ditt och mitt, som talar om ifall man är innanför eller utanför. Skylten är också en symbol för en pågående reträtt från tidigare tankegångar om att vi alla skall vara med och dela på tillgångarna. Och att nu istället gäller regeln: tag för dig, staka ut ditt revir och låt ingen komma nära det.
Skylten är ett uttryck för privategendomens ställning i vår tid i vårt moderna Sverige. Alltså att det anses rimligt att en bänk i ett offentligt rum, gatan, är privatägd – försedd med det tydliga budskapet: Den här är vår, ingen annans. Rör den inte, för fan! I detta fall representeras privatägandet av en bostadsrättsförening.
I slutet av 1980-talet gjorde jag bland annat för den här tidningen, den hette då Metallarbetaren, ett reportage i Malmö. Om den då ökande hemlösheten och att uteliggarna blev allt fler. I reportaget framkom att hyresvärdarna börjat ställa allt högre krav på sina potentiella hyresgäster. De önskade inte hyresgäster som kunde tänkas ställa till bekymmer av något slag. Och det framkom även att hyresvärdarnas ökade kravbild inte så sällan understöddes av de hyresgäster som redan hade sina kontrakt.
Men det riktades också stark kritik mot värdarnas hållning. Bland annat av en socialpolitisk grupp inom arbetarrörelsen i Malmö, som menade att ägarna av hyreshus i princip försökte stänga ute alla med social eller socioekonomisk problematik. Och att denna hållning måste ses som ansvarslös, och skapande ännu djupare klyftor och som i sin förlängning skulle bidraga till att ännu flera hamnade i permanent hemlöshet. För utan tak över huvudet brister en av de mänskliga viktigaste tryggheterna.
Vad som kan sägas om tiden då för snart 30 år sedan är att den socialpolitiska gruppen jag nämnde ovan ändå hade en sorts förhandlingspart, de stora hyresvärdarna. Men vad som sedan har skett på många håll i Malmö, liksom i en lång rad framför allt större orter är att hyresrätterna har övergått till att bli bostadsrätter. I storstäderna har hastigheten på det förändrade ägandet varit dramatisk. Och lägenheterna har kommit att ingå i en spekulationsekonomi, med skenande priser och där enskilda blivit vinst- och profitjagande på ett vis som saknar motstycke i svensk historia.
Personligen kan jag annars tycka att det finns något tilltalande med bostadsrätter. På ett idémässigt plan. Ja, i det att man äger ett hus tillsammans, delar på förvaltning och skötsel. Teoretiskt kan det närmast betraktas som ett kooperativt ägande som inte står helt bredvid socialismens tankegångar. Men så har då lägenheterna kommit att ingå i ett vinstmaximerat marknadsekonomiskt köp- och säljsystem.
Därtill har detta spridda ägande av tidigare hyresfastigheter lett till en annan sak: den att stora grupper ställts helt utanför möjligheten att få en bostad, eftersom man av olika anledningar inte har möjligheter att låna upp de pengar som måste till för att komma in på bostadsmarknaden. Allra minst finns det heller någon som helst möjlighet från samhällets sida att påverka bostadsrättsföreningarna att öppna dörrarna för individer som behöver någonstans att bo. Den vägen är helt stängd. Vilket faktiskt skiljer en del från när lägenheter hyrdes ut av fastighetsbolag.
En fråga som också måste ställas: vad händer med oss människor när vi äger allt mera privat, och det blir större och större penningplaceringar inblandade i det hela. Jo, vi sluter oss kring det vi äger; vi stänger ute istället för att öppna upp; vi kan i sämsta fall börja uppträda småsint mot andra. Kanske försämras förmågan att tänka utanför oss själva, vår egen sfär – eftersom vi har så mycket att slå vakt om.
Författaren Ivar Lo-Johansson uppehöll sig en hel del kring dessa frågor. Själv hyrde han en liten lya på Bastugatan med utsikt över Riddarfjärden i Stockholm. När det blev tal om ombildning till bostadsrätter i den fastighet han bodde gick han emot planerna. Av ideologiska skäl, han ville att fastigheten skulle fortsätta att ha hyresrätter.
Ivar Lo skrev också somligt om ägande och arrenden av egendomar. Han tillhörde dem som inte var särskilt förtjust när medlemmar ur arbetarklassen började skaffa sig små kolonilotter. Han sade ungefärligen så här om den saken: Små kolonilotter föder små tankar. Han menade att det finns en grundläggande motsättning mellan att äga och att tänka och verka kollektivt solidariskt.
Jag kan möjligen tycka att Ivar Lo var väl kategorisk. Bland annat underskattade han människors behov av att känna trygghet, som kan stärkas om man är ägande av sitt egna boende i någon form. Denna sak har jag själv tänkt rätt mycket på, eftersom jag som barn var med om att bli vräkt två gånger. Absolut inte för bristande betalningar från min föräldrars sida eller misskötsel, utan för att de boenden vi hade skulle överlåtas till barn till våra hyresvärdar. Men jag minns alltjämt känslan av vanmakt, vilken jag delade med mina föräldrar, över att vara tvungen att flytta. Att det var svårt när någon annan bestämde detta över ens huvud.
Ändå, ändå finns det all anledning att försöka föra en djup diskussion inom arbetarrörelsen i vid bemärkelse kring privatägandets inverkan på solidaritetstanken. Och hur göra för att öppenheten mot andra, generositeten och vidsyntheten skall kunna överleva, och växa ånyo, i tider av tilltagande girighet. Och oginhet.
I annat fall kommer det att bli än fler skyltar med budskapet ”Privat område”.
Just som jag tänkt att jag skrivit klart på denna krönika får jag ett mejl från en kamrat. Han undrar: ”Har du hört att radhusägare i Västertorp vill ha bort promenadstigarna i området. Det stör att folk går utanför och kan se in…”
Kurt Nurmi
chefredaktör Pockettidningen R
Förfärligt att läsa Trodde först inte det var sant
Stark text. Ut och tåga imorn!!
Hej
Gällande hyresrätt och ägande eller rätten att bo.
Samhället hänger inte alltid med. Samhället är ju till alla. Personer som ska sköta samhället som har med bostäder att göra kan ibland uppfatta att pengar är viktigare än människors rätt att bo. Vilket är fel kanske man ska påpeka.