När farsan ville ta livet av sig

Kurt NurmiMin morsa och farsa grälade rätt ofta under min uppväxt. Som liten mest registrerade jag den saken. Det var helt enkelt så vi hade det.

Nu som äldre kan jag bättre se vad grälen handlade om. Det går att psykologisera, ingen av mina föräldrar hade funnit sin idealpartner och bägge hade i stunder inneboende ångestkänslor som säkert följt dem från tidig ålder.

Men denna bakgrund är inte tillräcklig förklaring för att de blev osams. Det fanns en annan omständighet som utlöste grälen, och det var att pengarna inte ville räcka till.

I ett småländskt litet samhälle i början av 1960-talet var det kanske inte så mycket en enkel arbetarfamilj fordrade. Men behov fanns bortom det rent vardagliga. Det kunde gälla att köpa en frysbox att förvara kött i från farsans jakt, kanske även glasspaket från mejeriet till mig. Eller borde inte morsan få köpa en ny kappa på postorder? Det var ganska enkla och basala saker, men som hamnade på ett icke existerande lyxkonto, eftersom den ekonomiska marginalen var så snäv. Det var hart när omöjligt att kunna unna sig något som föreföll extra.

Morsan var hemmafru, understimulerad och isolerad i den småländska byn. Farsan gick på gränsen av sin förmåga när han plågade sig igenom dagarna som gjutare. Han tjänade ganska hyggligt som yrkesarbetare, hon just ingenting. Ibland idylliseras denna tid och det undras hur man kunde klara sig på en lön. Saken är nog den att många säkerligen ofta hade skralt med pengar. Man hankade sig fram.

Penningbekymren ledde hos oss till att bomberna briserade emellanåt om kvällarna.

Morsan klagade över att vi hade så lite, farsan över att hon var grinig. Sedan sade morsan att farsan var grinig. Hon hade ju alltid maten på bordet när han kom hem på sin lättviktsmotorcykel. Och han sade något om lönekuverten han levererade efter att ha gjutit stekpannor i 50 graders värme. Var det inte gott nog kanske?

En kväll brast det totalt. Ett gräl tog utvecklingen att min farsa grep hagelbössan, stoppade i ett par skott och rusade ut på gården utanför vårt lilla förhyrda hus. Han skulle ända sitt liv. Min morsa famnade mig och sprang efter. Både morsan och farsan var bortom sig av ilska och sorgsenhet. Han skulle göra slut på sig för att det inte räckte med att han försåg den lilla familjen med mat och husrum. Morsan bad om nåd: vart skulle hon och pojken ta vägen om han inte längre fanns?

I denna minnesbild kan jag se hur bottnen kan brista för människor, hur nära vardagen ligger tragedin, hur pressade människor kan känna sig.

Som barn tänkte jag möjligen att det var det vanliga grälet om pengar. Som nu vuxen kan jag tänka att händelsen var ett utslag av att hela förhållandet gungade. Alkohol fanns inte med i bilden, eftersom farsan möjligtvis tog en snaps till jul och morsan var helnykterist. Och fogden knackade inte på dörren, en sådan sak var helt främmande för mina föräldrar, de betalade sina räkningar. Istället var det som att orken höll på att tryta och att den ekonomiska osäkerheten ledde fram till en akut situation. Där allt sattes på spel.

Jag kan även i minnet se hur mina föräldrar efteråt lyckades försonas. Farsan plockade ur skotten ur bössan, hängde in den i garderoben. Morsan gjorde kaffe, båda började ägna sig åt mig. Skamsenheten var monumental hos båda.

Morgonen därpå gick jag till skolan, farsan tog motorcykeln till fabriken och morsan vankade antagligen oroligt av och an i vår stuga. Allt var som vanligt.

Trots denna händelse, och att flera andra följde men dock ej vad jag kan minnas på samma yttersta gräns, höll morsan och farsan samman livet ut. De hade ingått en pakt, av symbiotisk karaktär. Ingen av dem trivdes egentligen i det de levde i. Men det gäller att hålla ut. Tillsammans försökte de stå starka mot yttre, även inre, tryck av skilda slag.

Med åren har jag blivit alltmera förstående mot hur livet kan ge vika för somliga. Har även tänkt på den spång utan räcken över en ravin som livet är. Och livets slut ligger inte där framför en, utan är ständigt närvarande som ett stup på spångens bägge sidor. Med åldern smalnar spången av och stupen bredvid tränger allt närmare.

Men inte bara livet i sig är förklaring till att spången är smal. I orättvisans namn är spångbredden olika för olika människor beroende på omständigheter, bakgrund och klasstillhörighet. Inte på det direkta individplanet, där givetvis rik som fattig kan drabbas av sjukdomar, olyckor och helveten allt efter hur en eventuell gud önskar ordna med scenariot. Men det finns generella samband, allmänna villkor och samhällsförhållanden att väga in.

Pengar är en viktig faktor för vilka liv vi får leva. Fint folk pratar ogärna öppet om pengar, men de behöver ju inte oroa sig egentligen, eftersom de vet att de har gott om stålar. Men folk med begränsad plånbok måste tala om pengar, för att försöka komma på hur man skall överleva. Ändå har senaste årens diskussion mest kommit att handla om hur de som har det bra skall få ännu mera att röra sig med.

Vi har gått in i en orättfärdig värld med avgrundsdjup oförståelse kring att vi måste dela på tillgångarna.

Jag föreställer mig att antalet små flickor och pojkar som måste vara med om trauman, i dag som förr, kan vara många; liksom hotande katastrofer; att människor i sin förtvivlan dras in i relationsgräl som förpestar livet. Som blir en källa till bristande tilltro – till partnern, till livet, till allt.

Kurt Nurmi