Ge en slant, för fan!

Kurt NurmiVarje dag tar sig en man tålmodigt upp för Peter Myndes backe vid Slussen i Stockholm. Han stödjer sig på en käpp och släpar sig, sin kropp och sina krokiga och ovilliga ben uppför den knaggliga kullerstensbelagda backen.

Benen bär honom inte, han drar dem efter sig i bokstavlig mening.

I ena handen har han en pappersmugg där det ibland ligger ett mynt eller två. Han är tiggare. Jag har sett honom många gånger.

Det kan ta mannen uppemot en timme att ta sig från t-banestationen vid Slussen upp till backens krön vid Götgatan. Sträckan är bara något hundratal meter.

För ett tag sedan förstod jag att detta endast var första delen på hans långa dag. Jag upptäckte honom nämligen en eftermiddag på Västerlånggatan i Gamla stan. Blev förvånad, för hur hade han orkat att ta sig kilometern dit. Men där var han och där mötte han de många turisterna med sin mugg.

Och när jag såg samma man dagen efter i backen och återigen i Gamla stan senare på dagen förstod jag att detta är tiggarens dagliga tur.

En sak är tydlig: den som hävdar att en tiggare är lat och slö och saknar förmåga att göra något har helt fel. För få sliter så för sitt dagliga uppehälle och bröd.

Jag kan till och med tänka att de som fördömer, irriterar sig på och pratar skit om tiggare skulle försöka göra den dagliga vandringen med samma handikapp som mannen i Peter Myndes backe gör.

Mannen har hjälpt mig att lösa upp en moralisk knut jag haft. Den kring om man skall ge tiggare något. Jag har dragit mig för det, av oklara skäl –  men åt hållet att jag inte velat medverka till att förnedra tiggaren. Och att det i botten är en politisk fråga.

Men mannen har fått mig att tänka om. Detta efter att ha förstått vilket jobb, vilket slit det är att en hel dag försöka få ihop några kronor.

Samma för dem som sitter här och var på stadens gator med sina muggar – under stora umbäranden kämpar de för sin överlevnad.

Jag har kommit fram till att det är en aktiv solidaritetshandling att ge en skärv åt en tiggare. En tiggare ber inte om pengar för skojs skull, utan för att man kort sagt behöver pengar. Mitt framför mig finns en fattig medmänniska. Jag kan då inte avstå från att ge med hänvisning till att tiggeriet är en fråga som måste lösas politiskt.

För tiggeriet måste ses på två plan, dels den enskilda individens, dels i ett större perspektiv. Och det måste vara möjligt att hantera bägge planen samtidigt.

Det finns ingen motsättning i att skänka pengar till den enskilda och samtidigt verka för att villkoren i samhället avsevärt förbättras så att tiggeriet kan upphöra. Det finns ingen motsättning mellan att direkt på plats hjälpa en medmänniska och parallellt slåss för samhälleliga förändringar.

I det fallet var Kommunals tidigare ordförande Lillemor Arvidsson ett gott exempel. Hon gav alltid tiggare pengar. Självklart gör man det, om man har något att ge av, menade hon. Samtidigt slogs hon på barrikaderna för sina medlemmar och för en bättre värld i en vidare bemärkelse.

Jag har läst många texter av skribenter som skämts över att de inte kan hantera mötet med en tiggare. Texterna andas dåligt samvete. Över att man inte vet om man skall ge en slant eller inte. Men, är frågan så svår? Det är väl bara att ge den fattige lite hjälp där mitt i nuet. Kanske inte precis alltid, men allt emellanåt.

Det är ju inget att skämmas över. Och tiggaren skall inte behöva skämmas för att någon vill bistå med en gnutta understöd.

Tiggeriet har givit upphov till många rykten omkring hur de insamlade pengarna används.

Men vad tiggaren använder pengarna till, ja det lägger jag mig inte i. Varför är det alltid de fattigas sätt att använda sina kronor som misstänkliggörs? Det är aldrig någon som frågar vad överklassen och de välbeställda gör med sina stålar. Då står ingen med ett moraliserande pekande finger och säger: kunde du inte köpa ett lite billigare årgångsvin?

Och då hör absolut till saken att just de med redan tjock plånbok har tilldelats miljarder senaste decenniet i skattelättnader. Alltså fått pengar ur vår gemensamma kassa, samhällets. Och det har inte handlat om små allmosor utan rejäla sedelbuntar. Utan att de som har fått denna gåva har gjort något särskilt stort och nytt i gengäld.

Men den fattige ifrågasätts alltid. Tiggaren ifrågasätts. Så gör även den som hamnar på socialkontoret och ber om stöd efter att ha hamnat i svårigheter. Den sökande vänds ut och in, in och ut. Allt skall gås igenom, kartläggas och undersökas. Den fattige får ingen hjälp av samhället utan att först bli avskalad sin värdighet.

Det är förfärligt att människor skall behöva tigga, såväl på gatan som på socialkontoret, eller hos försäkringskassan. Det måste bli ändring på detta.

Jag önskar det kunde uppstå en bred folkrörelse som å ena sidan slåss för praktisk solidaritet visad mot enskilda människor i akuta svårigheter, å andra sidan arbetar breddpolitiskt med att förbättra vårt sociala skyddsnät.

Som uppmanade människor att se behövande i närmiljön, som uppmanade oss att inte vika undan med blicken. Som uppmanade oss att tala med de svårt utsatta. Och som införde den enkla tanken: om du har något över, ge då den behövande i stunden. Och som alltså på samma gång verkade på ett politiskt plan för ett humanare, rättvisare och helande samhälle.

Kurt Nurmi