Lyssna till ditt hjärta, Löfven

Vi var nog rätt många som satte kvällsteet i halsen när vi hörde Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven i SVT:s Agenda påstå att han tyckte det var svårt att skilja på höger och vänster i politiken.

Hans budskap var att (S) kommer att gå till val i ensamt majestät och sen kan tänka sig göra upp med vilka partier som helst utom med Sverigedemokraterna.

Att Socialdemokraterna väljer att gå till val utan att i förväg bilda en regeringsallians är fullt förståeligt, ja till och med klokt. Det taffliga rödgröna alliansbygget förra gången förskräcker både partistrateger och väljare.

Inte heller är viljan att bryta upp blockpolitiken så dum. Det var dock mer intressant på den tiden då det ännu fanns ett socialliberalt folkparti och ett folkrörelsebaserat centerparti. Inget av detta tycks längre existera så frågan är vad det är för blocköverskridande samarbeten Löfven drömmer om.

Att (S) vill gå till val på egna meriter måste innebära att dess politiska profil ska förstärkas inte försvagas. Här infinner sig tvivlet. Detta att (S) kan tänka sig göra upp med vem som helst och att partiordföranden inte kan skilja på höger och vänster stärker sannerligen inte den politiska profilen. Tvärtom försvagas Socialdemokratin som oppositionsparti.

Mumlandet i frågan om ett skolsystem som för länge sedan har havererat och om alla Carema-skandaler etcetera inom välfärdssektorn gör också att man kan undra över den Socialdemokratiska profilen. För att inte tala om de pinsamma piruetterna om det femte jobbskatteavdraget. Hur vore det om Löfven lyssnade till sitt bultande arbetarhjärta snarare än till välfärdsföretagens lobbyister eller alla spindoktorer inom partiet.

Löfvens vilja att framstå som regeringsduglig statsministerkandidat med förmåga att förhandla och kompromissa är begriplig, men denna bild har mer än hamrats in. Förtroendet för Löfven som samförståndspolitiker torde vara på topp. Problemet är att väljarna längtar efter någon som kan kritisera rådande politik och formulera hoppet om att ett annat samhälle är möjligt. Löfven måste först visa att han är förbannad på ett samhälle där välfärdssystemen krackelerar, klassklyftorna ökar och massarbetslösheten består. Också den efterlängtade medelklassväljaren kan inse att ett ojämlikt samhälle är dåligt för alla.

Partiordförandens strävan att isolera Sverigedemokraterna är utmärkt men det är just det eviga flörtandet med någon sorts mittenväljare som gör att skillnaderna mellan huvudalternativen i svensk politik blir suddigare. Medan de etablerade partierna sjunker allt djupare i mittenträsket skapas utrymme på kanterna. Sverigedemokraternas oroväckande opinionsframgångar har med avsaknaden av en tydlig konflikt i politiken att göra. I stället för höger-vänsterdimensionen blir det politikerföraktets uppdelning i ”de där uppe” mot ”oss här nere”, ”etablissemanget” mot ”antietablissemanget” som frodas och ger högerextremismens populister vind i seglen.

Löfven är en utmärkt förhandlare och klok person. Nu måste han bli en engagerad ideolog. Valet vinns inte med teknokrati utan med politisk vilja att skapa ett alternativ till högeralliansens samhällsidé.

Läs äldre ledare här. 

Helle Klein