Mandela gav oss modet

LedareNelson Mandela blev 95 år. Döden var väntad. Nelson Mandela hade varit svårt sjuk i en lungsjukdom en längre tid. Ändå känns sorgen och saknaden överväldigande.

Det är som om att ha förlorat en nära vän utan att känna honom. Han var allas vår vän, en kosmopolit och världsledare som aldrig gjorde skillnad på människor.

Utan Nelson Mandela är världen oerhört mycket fattigare. Hans mod och strålande ledarskap har inspirerat generationer. När vi misströstat och känt uppgivenhetens mörker sänka sig har Mandela funnits där som en fyrbåk – det trotsiga hoppets ledstjärna.

Till min ungdoms första politiska kamp hörde anti-apartheidrörelsen. I både Kyrkans Ungdom och SSU som var mina folkrörelsehem arbetade vi aktivt med frågan. Vi sjöng ”Free Nelson Mandela” och skrek ”Amandla!” på gator och torg. Vi samlade in namn för bojkott av landet och delade ut listor på företag vars varor vi vägrade handla så länge de upprätthöll den avskyvärda apartheidregimen ekonomiskt. Vi läste om kolonialismen och rastänkandets historia. I anti-apartheidrörelsen blev vi övertygade antirasister.

Anti-apartheidrörelsen blev en bred folkrörelse i Sverige – politiska partier från vänster till höger utom moderaterna, människorättsorganisationer, fackföreningar, kyrkor och kulturföreningar drev frågan om att Isolera Sydafrika och att krossa rasismens politiska system. 

Dagen då Nelson Mandela stolt med knuten näve gick ut ur fängelset på Robben Island var för oss alla en oförglömlig dag. Att han sedan som nyvald president i ett demokratiskt Sydafrika reste till Sverige som första land för att tacka blev ett fantastiskt bevis på meningen med internationell solidaritet. 

Mandela var länge betraktad av västvärldens ledare som en farlig terrorist och ANC stämplades som terroriströrelse. Det tål att tänka på i dag när terroriststämpeln åter enkelt sätts på organisationer och rörelser.

Viktigt är också att minnas hur förtryckaren bestämde villkoren för kampen. Apartheidregimen var fruktansvärd i sin våldsutövning mot oskyldiga människor som fick sätta livet till bara på grund av sin hudfärg. Det hindrar inte att också ANC måste kunna kritiseras för övergrepp och våld. Men tack och lov fanns politiska ledare som exempelvis Olof Palme som kunde se förtryckets mekanismer och förstå att solidariteten med ANC och de svartas kamp var en livsnödvändighet.

Palmes tal vid ANC-galan senhösten 1985 glömmer jag aldrig. Frige Nelson Mandela, skrek Palme till tiotusentals jublande på Scandinavium i Göteborg. Några månader senare mördades han. Han fick aldrig uppleva Mandelas frigivning och apartheidregimens fall. 

”Att vara fri är inte bara att kasta av sig kedjorna, det är att leva så att vi respekterar och ökar andras frihet. Det sanna provet på vår kärlek till friheten har just börjat”, ansåg Mandela. Efter 27 år i fängelse, efter decennier av förtryck och förnedring, valde han försoningens väg i stället för hämndens. Sydafrika stod på randen till ett inbördeskrig men Mandela startade den svåra men nödvändiga försoningsprocessen. Det är så stort att det knappt går att ta in. Bara så kan verklig demokrati byggas.

”Under tjugosju år av ensamhet lät Mandela aldrig hatet ta över. Han övertygade först sina egna och sedan afrikanderna i regeringen att öppna en dialog och utan våld och inbördeskrig bygga ett fritt mångrasigt Sydafrika”, skriver författaren Per Wästberg i en minnestext i Dagens Nyheter.

Världen har idag blivit så mycket fattigare utan Mandela. Men minnet av honom är i sig en rikedom. Det manar oss att aldrig någonsin ge upp kampen mot rasismen, att aldrig någonsin låta hatet och splittringens inskränkthet ta över.

Nelson Mandela gav oss modet.

Amandla!

Läs äldre ledare här. 

Helle Klein