Arbetsmarknads­minister – till vad?

Massarbetslösheten består. Långtidsarbetslösheten biter sig fast och ungdomsarbetslösheten ställer hela generationer i ett utanförskap som skapar allt annat än framtidstro.

I detta läge har vi en arbetsmarknadsminister som inte vill något. Moderaten Elisabeth Svantesson blev arbetsmarknadsminister i september förra året. När riksdagen körde igång igen efter julledigheten visade det sig att det på listan över kommande propositioner från regeringen i år inte finns några propositioner som handlar om arbetsmarknaden.

Noll förslag om hur arbetslösheten ska bekämpas. Så ser regeringen Reinfeldts passivitetspolitik ut.

Svenska dagbladet har granskat mandatperiodens tre första år, då arbetsmarknadsministern hette Hillevi Engström. Moderaten Engström lade fram åtta propositioner under sin tid som minister. Tre av dessa handlar dock om hanteringen av personuppgifter och har alltså inte direkt med arbetsmarknadspolitik att göra. Två propositioner är dessutom beställningar av EU och oppositionen.

Det återstår tre propositioner som är den dåvarande arbetsmarknadsministerns egna förslag till hur arbetslösheten ska bekämpas.

Ynkligt är ett understatement.

Jobbpolitiken är mer än arbetsmarknadspolitik, förklarade arbetsmarknadsminister Svantesson för riksdagen förra veckan.

Jovisst, men varken sänkt a-kassa, fas 3-jobb, försämrad sjukförsäkring, jobbskatteavdrag eller lägre restaurangmoms har lett till några avgörande resultat. Arbetslösheten ligger på 8,7 procent enligt senaste statistiken. För de hundratusentals medborgare som tvingas söka jobb som inte går att söka duger inte Svantessons svar.

Problemet är att arbetsmarknadspolitiken i regeringen Reinfeldts tappning tappat alla sina verktyg för verklig förändring. Arbetslösheten ses av de nya moderaterna som ett individproblem som ska coachas bort eller fostras bort genom försämrade socialförsäkringar. Bidragslinje har ställts mot arbetslinje men i själva verket leder politiken till att allt fler trängs ut i socialbidragsberoende i stället för att få hjälp med omställning till nytt jobb.

Av arbetsmarknadspolitiken blev det socialpolitik, en repressiv sådan. Så skapas inte ett kreativt samhällsklimat.

Arbetsförmedlingen befinner sig i djup kris. Förtroendet från företagare och medborgare är kört i botten. Det är politiska beslut som avlövat förmedlingens förmåga att vara motor i omställningen från arbetslöshet till arbete.

Matchningen på arbetsmarknaden fungerar inte. Industrin skriker efter kompetent arbetskraft men arbetsförmedlingen har inte längre verktygen att skaffa fram denna arbetskraft. I stället drivs folk ut i långtidsarbetslöshetens utanförskap.

Det finns mycket att göra för en arbetsmarknadsminister, om hon bara vill.

Vad ska vi ha en arbetsmarknadsminister till som inte driver arbetsmarknadspolitik? Vårens propositionslista är ytterligare ett tecken på att regeringen Reinfeldt inte har några idéer för hur Sverige ska återgå till full sysselsättning.

Läs äldre ledare här. 

Helle Klein