Såg­verket som vågade satsa

ReportageNedläggning. Varsel. Konkurs. Kris. Ord som ofta dykt upp i samband med sågverk de senaste åren. Knappast invigning eller uppstart. Men Stenvalls Trä i Piteå vågade satsa under det som kallats ”den värsta krisen på 40 år”.

En älgko dyker plötsligt upp vid vägkanten. Makligt travar hon över vägen som leder till Lövholmens sågverk. Kanske tyckte hon att det var skönt när sågen äntligen tystnade där, klockan 08.30 den 26 juni 2009. I 138 år hade timmerstock efter timmerstock passerat verket vid Piteälvens strand, förutom ett litet uppehåll under 30-talets krisår. Men nu var det slut. Setra skulle avveckla, 70 anställda fick gå. Maskinerna monterades ned en efter en och pråmades till Gävle.

Den lilla älgkalven som kommer springande efter mamman minns nog inget av det där. Men kanske stod den där bland rönnarna i slutet av augusti i fjol och tittade nyfiket på de hundra personer som samlats.

De, i sin tur, betraktade bågskytten Ludvig Flink från juniorlandslaget. Han spände sin båge, pilen visslade genom luften och kapade det blågula bandet. Stenvalls Träs nya sågverk var invigt.

Familjeföretaget från Piteå hade sedan 2010 hyrt in sig i justerverket. De köpte anläggningen i september samma år och förra våren startade sågen i den nya klentimmerlinjen. Några av de Setraanställda fick jobbet tillbaka, andra togs in från Stenvalls sågverk i Sikfors. 160 miljoner hade investerats och delar av den gamla utrustningen fick pråmas upp till Piteå igen.

Samtidigt, halvvägs mellan Gävle och Piteå, packade Roger Holmsten sina flyttkartonger. Han lämnade ett jobb på Bollsta sågverk, norr om Kramfors, med bara ett halvår kvar till guldklockan. Piteå lockade mer.

– Ja hördudu, det var kärleken. Jajamen så var det, säger han och skrattar. Den är stark.

I fem år var de särbo och pendlade över 40 mil till varandra. Sen såg Rogers svärfar annonsen om att Stenvalls sökte en pann- och torkskötare till Lövholmen. Han sökte tjänsten, fick den och blev sambo. I dag är han produktionsansvarig för pannan och torken och sedan två år tillbaka ordförande för GS-klubben i Piteå.

– Det är nästan så jag vill ta anställning där i sex månader för att få den. Men jag tror inte det skulle vara så populärt.

Senaste veckan har han klivit upp mellan två och halv tre nästan varje natt. Han har jourvecka och sprinklersystemet har krånglat. En av väggarna är inte färdigisolerad vilket gjort att vattnet i rören har fryst, tinat och börjat spruta. Men trots att det är slitigt och att allt inte fungerar som det ska än, är han glad.

– Det är en verklig utmaning att få sånt här att börja fungera. Men det är ju en once-in-a-lifetime-experience att vara med och starta upp ett nytt sågverk.

Roger leder oss baklänges i produktionen. Förbi hans ansvarsområde, torken, från vars tak en isklump ramlade ner i huvudet på honom förra vintern. Åtta stygn och dessutom var det på en fredag.

Till torken kommer de sågade plankorna innan de skickas till justerverket och därefter till vidareförädling där de blir komponenter till fönster, dörrar och trappor. Men innan något av det kan ske måste stockar bli till plankor.

                                                                                   Foto: SOFIA WELLBORG

Från sågverksoperatörsrummet har Erik Lundqvist (bilden ovan) full koll över den nya såglinjen. Från det att timmertackan lägger på stockarna, genom avbarkning och automatisk kvalitetskontroll till sågning. Tusen stockar i timmen passerar hans station. Efter årsskiftet ska det bli femton hundra.

– Det beror på hur man ser det, man kan göra det stressigt, säger han och slänger ett öga på skärmarna. Men det är klart, jag kan sitta här och göra en intervju samtidigt.

Erik har jobbat åt Stenvalls i tio år. Började som sommarjobbare vid hyveln och paketbindningen på verket i Sikfors när han var runt femton och har själv lärt upp sig till sågverksoperatör. När de startade sågen på Lövholmen fick han följa med dit.

Just i dag är det lite krångel, sågen trimmas in för fullt med hjälp av folk från Kanada och Finland. Då och då blir det stopp, Erik måste vända sig och ratta på några av alla spakar som omringar honom. Stockarna har hopat sig på väg in i avbarkningen, men efter några vrid flyter det på igen.

– Jag tror det är lugnt nu … Nej, det var det inte alls, skrattar han och rattar lite mer.

– Tanken är att man ska sitta och hålla lite koll på skärmen för att förebygga. Men givetvis händer allt nu.

Från början hade han väl tänkt plugga vidare, men har blivit kvar på sågen och trivs bra med det.

– I dagsläget får jag lära mig något nytt varje dag och träffa nya människor. Man utvecklas. Känner jag att jag slutar utvecklas, att man hamnar i att det bara lunkar på, då skulle jag nog känna att jag inte trivdes längre.

GS-klubbens ordförande Roger Holmsten.                      Foto: SOFIA WELLBORG

De senaste åren har varit tuffa för de svenska sågverken. Det har talats om den värsta krisen på 40 år. Mellan 2010 och 2012 lade vart tionde större sågverk ner sin verksamhet. Men Erik och Roger är inte särskilt oroliga.

– Vi är väl rätt trygga på Stenvalls, det är känslan. Eller vad säger du Roger? Han vänder sig till klubbordföranden.

– Jo, jag sa det jag också.

– I och med att vi satsar fortfarande, fortsätter Erik. Det är värre om man skulle inse att företaget skulle gå åt helvete.

Även Stenvalls kände av krisen och kallar 2012 för det ”tuffaste i bolagets historia” i sin årsredovisning.

– Vi bestämde väl innan det blev så hårt, svarar Anders Nordmark, Stenvalls Träs vd sedan ett år tillbaka, skämtsamt på frågan 
om hur de vågade satsa under den tiden.

– Nä, så var det inte, vi har förberett oss för investeringen länge. Vi visste vad vi skulle göra och normalt sett är det bättre att bygga när marknaden är låg och producera när den är hög igen.

Han möter oss i kontorslokalerna bredvid sågverket. Inredningen består av trä, längs taket löper en oljemålning av skog. Här och var tittar snidade trädjur fram ur väggarna. Hit har de flyttat ekonomi och delar av administration för hela koncernen.

– Vår grej är att bedriva sågverksamhet och vi såg att här fanns mycket bra möjlighet att göra det, säger han.

Närheten till två pappersbruk som kan köpa biprodukter och att de stora investeringarna i form av värmeanläggning och infrastruktur redan var gjorda lockade Stenvalls till Lövholmen. Dessutom är det få sågverk i området som satsar på klentimmer, vilket gör att Stenvalls har lite lättare råvarusituation än många andra.

– Det tror jag är bra, så vi kan öka vår produktion i den takt vi vill.

Under 2014 är målet att sätta i gång ett andra skift i sågen. Om tre–fyra år ska de producera 200 000 kubikmeter per år och ha 25 anställda i driften på Lövholmen.

Solen börjar gå ned över fjärden och färgar röken från Piteindustriernas skorstenar röd. Roger måste gå tillbaka och jobba sista timmarna, i natt klev han av jouren och han planerar att sova ”som en stock”. Kommer det att finnas kvar ett sågverk på Lövholmen om tio år? Det är han övertygad om.

– Om det är något sågverk som kommer att finnas kvar, så är det Stenvalls.

RASMUS COLUMBUS