Outokumpus vingliga färd

DA ANALYSVet Outokumpu egentligen vad man håller på med? Likt en berusad sjöman i främmande hamn försöker den finska stålkoncernen att hitta hem. Och på den vingliga färden förstörs ett och annat.

Världsledande på rostfritt stål.

Det har varit Outokumpus uttalade vision.

Strax efter millennieskiftet övertogs den svenska, ytterst lönsamma tillverkningen av rostfritt i Avesta, Degerfors, Långshyttan och Torshälla.

Häromåret var det dags för nästa steg: att köpa tyska Thyssen Krupps rostfria division.

För att få tyskarna att gå med på affären krävdes en och annan offergåva, i synnerhet som en och annan del av den tyska verksamheten måste läggas ned.

Den 31 januari 2012 utlovas tyskarna i ett skrivet avtal att verken i Krefeld och Dillenburg ska få kallvalsa ytterligare 70 000 – 90 000 ton.

Volymerna råkar sammanfalla med den kapacitet som finns i Långshyttan och Torshälla.

I power point-presentationen för investerare redovisades den nya strukturen på företaget  – med stora kryss över just Långshyttan och Torshälla.

Kort därefter avslöjade Dagens Arbete planerna på att stänga Långshyttan och Torshälla och flytta tonnaget.

Inga formella beslut om nedläggning hade tagits, mer än att de svenska verken var satta under lupp och skulle utredas.

Resultatet av de interna utredningarna gav Outokumpus högsta ledning en rejäl bakläxa:

• Långshyttan skulle må bäst att få vara kvar och integreras med det mindre verket Dahlerbrück i Tyskland. Om Långshyttan förvalsade plåt till tyskarna skulle bägge bverkens kapacitet kunna utnyttjas bättre, styckekostnaden per ton gå ner och den framtida konkurrenskraften stärkas.
• Torshälla visade sig vara rena vansinnet att lägga ner. En nedläggning skulle ha negativa följder för hela företaget, enligt den interna utredningen.

Aj aj, slarv med hemläxan.

Kryssen över Långshyttan och Torshälla var därmed bortsuddade, trodde man. Men inom det svårtydda och oförutsägbara Outokumpu kan knappt någon pusta ut.

Outokumpu hade sått oro i de bägge svenska bruksorterna av ytterligare en anledning: EU-kommissionen.

För två år sedan planerade Outokumpu att sälja Långshyttan och Torshälla.  Av ett enda skäl, att tillmötesgå EU-kommissionen.

EU hade sagt att Outokumpu skulle bli för dominerande inom rostfritt i och med att man tog över tyska Thyssen Krupps rostfria dotterbolag. Outokumpu måste sälja av delar så att man inte blir så dominanta på den europeiska marknaden, krävde EU.

Okej, då kränger vi Långshyttan och Torshälla, sa Outokumpu.

Men kollade Outokumpu någon gång om det var tillräckligt?

De bägge svenska verkens kapacitet på 70 000 – 90 000 ton var försumbar i en koncern där årstillverkningen räknas i flera miljoner ton.

Mycket riktigt. EU sa ”nej, det är för litet. Ni måste ta i mer.”

Outokumpu drog tillbaka säljplanerna för Långshyttan och Torshälla och slängde istället fram det betydligt större verket Terni i Italien på försäljningsdisken.

Hade Outokumpu verkligen full koll på vad man gjorde?

Irrfärden gick vidare.

I samband med övertagandet av Thyssen Krupps rostfria division sa Outokumpu att stålverket i Bochum borde stängas senast 2016. I gengäld skulle tyskarna få nya investeringar.

Så sa man då.

Häromveckan kom nya besked. Stålverket i Bochum stängs redan nästa sommar. Men stängningen hade sitt pris. För att stänga stålverket gav Outokumpu samtliga sina tyska anställda en jobbgaranti till 2020. Det vill säga: före dess får inga uppsägningar ske i de tyska verken.

Det innebär att Långshyttans tyska systerverk i Dahlerbrück får tuffa och gå åtminstone till 2020. Verket är litet och dåligt investerat till skillnad från det större Långshyttan som stärktes av en halvmiljardinvestering häromåret.

Men Dahlerbrück har en trogen kundkrets mitt i Ruhrområdet som vårdas ömt.

Den kundkretsen skulle kunna förses med ännu mer och ännu billigare precisionsband om Dahlerbrück slog ihop sina påsar med Långshyttan. I alla fall om man får tro Outokumpus egen interutredning.

Lockande? Inte alls, enligt Outokumpus bolagsstyrelse som inte trodde på den interna utredningen.

I stället beslutade man sig för att lägga ner Långshyttan. Torshälla skonades däremot.

För Långshyttans del var alternativet att integreras med Dahlerbrück till ett sammanhållet dotterbolag för precisionsband.

Då hade Outokumpu haft flera utvägar.

• Antingen behålla precisionsbanden i Långshyttan och Dahlerbrück – ett frestande alternativ om den pågående resultatförbättringen håller i sig.
• Eller försöka sälja av precisionsbanden.

Genom förra veckans avtal med tyska metallfacket IG Metall sitter Outokumpu ändå fast med Dahlerbrück fram till 2020.

Nu har Outokumpus styrelse valt en annan utväg. Styrelsen väljer bort samordningsvinterna från Långshyttan och Dahlerbrück och lägger i stället några hundra miljoner på att lägga ner Långshyttan.

Ett beslut som väcker många frågor till en blödande koncern som behöver varje euro till sitt uttömda konto. Hundratals miljioner kronor viks för att lägga ner en verksamhet som ger positivt resultat och som enligt koncernens egen utredning skulle kunna ge ännu mer.

Full koll? Är hemläxan gjord?

Harald Gatu