Nya arbetslivet: Frihet, tystnad och otrygghet

Inhyrningen fortsätter uppåt. I år har inhyrningen till industrin ökat med 33 procent jämfört med i fjol. Här är berättelsen om en arbetsmarknad som har blivit mer flexibel – och för många mer otrygg. Allt började med ett politiskt beslut 1993.

 

Tillfälligt tillbaka

Som så många andra förlorade Laila Larsson i Bredaryd jobbet i samband med krisen 2009. Hon var knappast ensam om det. Bara inom verkstadsindustrin försvann 70 000 jobb i efterdyningarna av finanskrisen.

Hon lämnade jobbet som operatör på ett företag bara ett par tre hundra meter från hemmet. Efter ett tag fick hon ett nytt arbete, på ett bemanningsföretag.

Hon är knappast ensam om det heller. De flesta nya jobb som tillkommit inom industrin efter krisen har varit inom bemanningsföretagen.

En ny arbetsmarknad är här. Med färre fasta jobb. Med fler inhyrda. Och med allt fler som bara erbjuds tillfälliga anställningar.

– Många gillar inte bemanningsföretag, men jag trivs. Får se lite av varje och slipper bry mig om skitsnacket, säger Laila.

Före krisen 2009 hade både Laila och hennes man Peter fasta anställningar. Laila som operatör på plastföretaget Talent. Peter som maskinställare på ett företag i Gislaved. Efter krisen erbjöds Peter att komma tillbaka sin gamla arbetsplats, men bara för en veckas provanställning.

– Jag trodde inte att det var sant. Jag hade ju varit på företaget i över fem år och har 25 års erfarenhet som maskinställare.

– Ofattbart. Men så är det nu. Sådan är arbetsmarknaden.

I dag har han en årslång visstidsanställning på Stebro i Broaryd där han byter verktyg i maskinerna och sköter inställningen av formsprutor och robotar.

– Jag trivs jättebra med både arbetsuppgifterna och arbetskamraterna. Men det är klart att jag skulle vilja ha fast.

Efter ett år kommer hans visstidsanställning att förlängas en månad i taget ytterligare ett år.

– Det kan bli en tillsvidareanställning om båda parter vill det. Jag hoppas verkligen det.

Och så säger han något om hur radikalt annorlunda arbetsmarknaden är numera jämfört med före krisen.

– Vad ska man göra mer än att gilla läget? Det är ju så här det ser ut.

Däremot skulle han inte vilja byta med Laila, trots att hon har en tillsvidareanställning på bemanningsföretaget Junic.

– Jag vill vara på ett ställe och ha fasta tider, säger han.

Laila gillar däremot att vara på olika ställen. Hon alternerar mellan plastfabrikerna Axio i Gislaved, Orion i Anderstorp och Rudéns i Hestra.

– Passar mig perfekt. Tycker om att se olika ställen och så är jag rätt social av mig. Jag kan dra vidare och veta att de flesta arbetsplatser har sina fördelar.

Men, säger hon dröjande, man orkar ju inte jobba så här när man blir äldre.

Historisk kamp

Han gick under namnet Hasse-Lasse, en plåtslagare från Örebro som sett oseriösa företag dyka upp kring smidesverkstäder och byggen när rekordårens Sverige formades på  1960- och 70-talen.

Oregistrerade företag med kontoret på fickan som fick uppdrag genom bulvaner och via fullmakter. Med anställda som betalades kontant, utan kvitton eller bokföring. Utan rättigheter eller försäkringar.

Den oseriösa uthyrningen utnyttjade rättslösa arbetare och det hörde liksom inte folkhemmet till. När Per Albin Hansson bildat sin första socialdemokratiska regering dröjde det inte länge förrän landet fick en lag om offentlig, avgiftsfri arbetsförmedling. Att tjäna pengar på att förmedla jobb förbjöds 1934.

Men när folkhemmet skulle byggas ut i rekordfart sipprade regelverket.

Få hann kolla gråföretagen. Tillsynen överläts i praktiken på fackets aktivister som med egna ögon såg hur rättslösa arbetare utnyttjades.

Som stridbar förhandlingsombudsman på Metall kom Hans ”Hasse-Lasse” Larsson att jaga varje tillstymmelse till privat arbetsförmedling och uthyrning. I ryggen hade han en rättspraxis, domar från såväl hovrätt som arbetsdomstol. Lagen var entydig: Uthyrning av arbetskraft var förbjudet. Ända tills en majdag 1993.

Fri uthyrning

En statlig utredning på hundratjugo sidor – Privat förmedling och uthyrning av arbetskraft SOU 1992:116 – skulle i grunden förändra villkoren på svensk arbetsmarknad.

Den gamla lagen kastades i papperskorgen. En ny tid var här. Nu skulle uthyrning av arbetskraft släppas fri och det var okej att tjäna pengar på verksamheten.

Men hur skulle den bli? Skulle den begränsas till kontorens skrivbyråer och dess uthyrning av växeltelefonister och sekreterare? Eller få fotfäste inom industrin?

Kanske, kanske lagerarbetarna låg illa till. Men montörer? Svetsare? NC-operatörer? Ställare?

1994: Redaktionen spånade kring hur det skulle kunna se ut i framtiden. Fantasin skenade. För att fixa en bild fejkade vi på tidningen ett anslag att hänga på en fabriksgrind för att göra framtidens arbetsmarknad tydlig (se bilden till höger).

Vi tog i ordentligt. Det vi skrev på anslaget då är vardagsmat i dag.

För varje kris ökar antalet inhyrda. Bemanningsföretagen fixar rekryteringen med kort varsel. Många företag har till och med lagt ner sina personalavdelningar. Man ringer bemanningsföretaget i stället. Anslag på fabriksgrinden? Glöm det. I dag kallas personalen in via sms.

Rätt att komma tillbaka?

Fem år efter att lagen infördes sparkade kondensatorfabriken Evox-Rifa i Gränna 19 av sina anställda på grund av arbetsbrist. Brist på arbete var det inte frågan om eftersom arbetsuppgifterna ändå skulle utföras. Inte av egen personal, men av inhyrd.

En del av de uppsagda kom tillbaka till sina gamla jobb som inhyrda.

Kunde man verkligen göra så här? Om det nu fanns jobb – hade inte den som sagts upp rätt till förtur till att få tillbaka jobbet?

Frågan ställdes på sin spets i Arbetsdomstolen några år senare. Abu Garcia i Svängsta, tillverkare av redskap till sportfiske, 16 anställda som hade sagts upp erbjöds ”fast provanställning” på bemanningsföretaget Adecco.

De sexton vägrade och facket drog fallet inför Arbetsdomstolen. Och förlorade.

I dag har IF Metall ett avtal med arbetsgivarna om så kallad kollektiv företrädesrätt: den som är uppsagd har rätt till förtur att komma tillbaka till sitt gamla jobb i nio månader. Under den tiden kan inte företaget anlita ett bemanningsföretag hursomhelst.

Meningen är att inhyrning bara ska vara något tillfälligt. En åtgärd att ta till vid arbetstoppar.

Inhyrd i åtta år

Annelie Pansar hoppade in som inhyrd på Volvobussar i Borås i samband med en arbetstopp. Med några få avbrott blev hon kvar i över åtta år – som inhyrd.

– Visst skulle jag helst vilja ha haft ett fast jobb på Volvo. Jag trivdes bra med både arbetsuppgifterna och arbetskamraterna. Man var en i gänget.

Ett fast jobb, säger hon, är i regel både tryggare och mer utvecklande.

– Om det satsas på några så är det naturligtvis de fast anställda. Det är ju självklart så.

Under tiden på Volvobussar utlystes ett tiotal tjänster. Många sökte, särskilt bland de inhyrda. Bland annat Annelie.

– Klart man vill ha trygghet, den är ju jätteviktig.

Bemanningsföretagen gjorde entré på bussfabriken i samband med en jätteorder 2005. Nu är nästan var tredje verkstadsarbetare inhyrd.

Annelie jobbade hela tiden i monteringen. IF Metallklubben tycker att många inhyrda är inne så länge att företaget blivit beroende av bemanningsföretagen.

– Jag tycker väl inte att jag gjorde mig direkt oersättlig, men det klart att man lär sig en hel del på åtta år, säger Annelie.

Hon har aldrig känt att hon som inhyrd inte vågat säga ifrån.

– Nej, det kände jag aldrig. Jag är visserligen inte den som bråkar i onödan men nog sa jag ifrån om jag tyckte att något var fel.

Sedan ett år är Annelie Pansar tjänstledig från sin anställning vid Lernia. I stället pluggar hon till sjuksköterska.

– Inget lätt val. Jag trivdes verkligen på Volvobussar. Men jag ville ta ett break och prova på något annat.

Bemanningsbranschen, säger hon, är säkert jättebra för yngre och som ett sätt att komma in på arbetsplatser.

– Men i längden är det trygghet som gäller.

Därför behövs flexibiliteten

Världen ser inte ut som för tio, framför allt tjugo, år sedan, säger Kenneth Lundahl.

Han är vd för Plast AB Orion, ett familjeägt företag i Anderstorp med 65 anställda. Ett högtekniskt företag som formsprutar i plast. Kunderna är många, alla med sina specifika krav.

– Vi kan därför inte producera standardprodukter för lager. Vi tillverkar direkt mot kund efter kundens speciella önskemål.

Marknaden är svår att förutsäga, efterfrågan går upp och ner.

– Visste vi att efterfrågan skulle svänga med 3 procent upp och ner, då skulle vi kunna planera utifrån den befintliga arbetsstyrkan. Men nu kan det variera 30 procent upp och ned, månad för månad. Därför måste vi kunna hyra in personal.

Det går inte, säger han, att bemanna ett företag utifrån en toppmånad. Då skulle företaget ha för många anställda.

– Vi kan heller inte bemanna utifrån en förmodad sjukfrånvaro. Säg att fem av femton på skiftet är sjuka. Det går inte att ha fem anställda bara att kalla in. Det säger sig självt att det är omöjligt.

Men han tror inte heller på att ha för många inhyrda.

– Dels är det för dyrt, dels ställer det krav på oss att ställa upp med utbildning och introduktion. För oss handlar det om sju, åtta procents inhyrning. Inte mer.

Den tysta arbetsplatsen

Några arbetare träffas i Bosses kök efter jobbet. Samtliga av dem har jobbat vid Ericssons logistikcenter i Borås. Vissa av dem som fast anställda, andra som inhyrda.

– Inga namn, inga bilder. Går vi ut i media och berättar om förhållandena är vi rökta i hela Borås. Det är bara inom bemanningsbranschen man kan få jobb och företagen har koll på alla som säger ifrån.

De berättar historien om hur de fick lämna de trygga jobben på Ericssons logistikavdelning i Borås. Hur avdelningen knoppades av till ett logistikföretag som i sin tur är uppdelat på flera företag.

Bosse och hans kompisar (namnen är påhittade) kommer att hyras ut till systerföretaget för att jobba åt Ericsson.

– När vi hyrs ut sjunker våra löner eftersom vi ska ha deras genomsnittslön. Tio spänn mindre i timmen.

Henrik: På det här sättet pressar företaget lönerna. De hyr ut arbetare till sig själva. Inget annat än lönedumpning.

Bosse: Här går ingen säker. Folk som inte kunderna är nöjda med byts ut.

Henrik: De kan alltid hota med ”om kunderna inte är nöjda kan vi tvingas jobba på annan ort”.

Bosse: Eller ”passa dig så att du inte hamnar på” … något ställe ingen vill vara på. ”Om du käftar emot skickar vi dig dit.”

Henrik: Man är osäker hela tiden. Man hotas med avbokning, att man inte får vara kvar hos kundföretaget. Eller att man förflyttas till ett ställe där inhyrda trakasseras.

Bosse: Motivationen… den är i botten hos alla. Jag gör inte hälften mot vad jag gjorde på Ericsson. Man vill bara inte. Men utåt bråkar man inte. Då är man rökt.

Hon vågar säga ifrån

Zandra Hultin var själv tidigare bemanningsanställd. Nu är hon lokalombudsman på IF Metall Västbo-Östbo i Värnamo.

Hon möter ofta medlemmarnas rädsla – och arbetsgivarnas krav på ännu mera flexibilitet.

– Många bemanningsanställda upplever att andra ser på dem som en förbrukningsvara utan samma rättigheter som fast anställda.  Men sanningen är att man har mer rättigheter än vad man kanske tror.

Att ha rättigheter är inte samma sak som att utnyttja dem.

– Många är rädda. På grund av otryggheten vågar man inte säga ifrån.

Zandra får otaliga samtal från medlemmar som vill veta vilka rättigheter som finns. Oftast vill de bara veta.

– Ska vi rätta till det då, undrar jag? Nej, nej! Gör inget! Glöm att jag har ringt.

Vill någon träffas så får det bli utanför arbetstid. Alla har hört: ”Trivs du inte så vet du var dörren är.”

Zandra berättar om rädda människor som inte tas på allvar, ofta inte tilltalas med sina riktiga namn utan ”öh, du som är bemannare … Nisse 1 … Nisse 2”. Inhyrda som får göra de värsta arbetsuppgifterna som att krypa in i maskiner och göra rent dem.

Men det finns också en annan sida.

– Kom ihåg att många också gillar att jobba för bemanningsföretag, man får inte glömma det. Och eftersom man går in på kundföretagets genomsnittslön tjänar man bättre än en del fast anställda.

En tendens ser hon: de superkorta anställningarna ökar. En arbetsgivare hade pressat sin fackklubb att komma överens om dagslånga anställningar. Alltså anställningskontrakt inte längre än en dag. Zandra blev rasande och ringde arbetsgivaren.

– Jag sa: ”Om ni inte reder ut det här med klubben ska jag rekommendera att klubben läggs  ner. Då får ni förhandla direkt med mig i stället. Och jag kommer aldrig att gå med på daglöneri.”

Det blev veckoanställningar istället för fem personer som samtliga hade varit anställda på företaget.

– Förr visstidsanställde man för att pröva en anställd, men inte nu, säger hon.

– Nu kan man förlänga och förlänga. ”Får vi inte förlänga efter tolv månader så tar vi in en ny visstidare.” Så resonerar många arbetsgivare och så fungerar arbetsmarknaden i dag.

 

Från förbud till fritt fram

1934
Lag om arbetsförmedling 
införs. Förbjudet att tjäna pengar på att förmedla jobb.

1989
Tre skrivbyråer fälls i Högsta domstolen för olaga arbetsförmedling.

1993
Lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft införs. Tillåtet 
med 
inhyrning.

1997
Handelstjänstemannaförbundet tecknar avtal om garantilön. Den som är anställd av bemanningsföretag garanteras 75 procent av lönen när man inte är uthyrd.

1999
Evox-Rifa i Gränna blir första fallet där uppsagda erbjuds gå tillbaka till sina gamla jobb som inhyrda.

2000
LO tecknar avtal med bemanningsföretagen. Bemanningsavtalet garanterar att de inhyrda inte får lägre löner än de anställda.

2002
Metall stämmer Abu-Garcia inför Arbetsdomstolen men förlorar. Företaget vill att 16 uppsagda kommer tillbaka som inhyrda. Anställ dem i stället, manar facket och hänvisar till företrädesrätten i lagen om anställningsskydd.

2010
IF Metall och arbetsgivarna i Teknikföretagen skriver under avtal om kollektiv företrädesrätt. Nu kan inte företagen ena dagen ge anställda sparken och nästa dag hyra in från bemanningsföretag. Avtalet ger de anställda en förstärkt företrädesrätt.