Lever gömd – vill bli sedd

ReportageBehie lever papperslös i Sverige sedan 14 år. Med tiden har hon lärt sig att inte synas. Trots hjärtproblem jobbar hon, 66 år gammal, på kemtvätten eller med hemvård för tio kronor i timmen eller mindre. När uppstår egentligen samhällsansvar för en osynlig dam?

Göteborg, sensommar 2014.

Doften av tung parfym tar över hela bilen när Behie kliver in. Jag noterar att hon hunnit byta kläder under den korta tid vi väntade på henne. Nu en svart blus och en kjol i blommigt, ljust tyg. Diskret men elegant. Håret är fortfarande lika prydligt uppsatt i nacken. Alltid mån om sitt yttre, tänker jag, fast hon är osynlig. Fast just nu är hon så upprörd att hon glömmer bort den saken.

– Jag kan inte bo där. Det går inte, säger hon efter intervjun nyss hemma hos kvinnan som ger henne husrum.

Nu är vi på väg tillbaka till de papperslösas vårdcentral där vi först träffades. Hon plockar med pappersnäsdukar ur handväskan. Naturligtvis kommer också gråten ljudlöst, inövad att passera obemärkt.

Plötsligt en motorcykel tätt framför vår bil. Min fotografkollega Joakim Roos får bromsa hårt och vi kastas bakåt i stolarna med ett ryck. Det är precis vad som behövs för att skaka Behie ut ur sinnesstämningen.

– Trafik som i Teheran! skrattar hon. Där är det kaos. Femton miljoner människor!

Teheran. Ett annat liv. Där levde hon och hennes man ett välbärgat liv. Hon arbetade som sekreterare till en hög officer. Inte mycket finns kvar av det livet nu. Jo parfymen. Jag ser att Joakim diskret ökar på bilfläkten. Jag gömmer ett leende. En dam av värld, tänker jag. Trots att hon som sagt är osynlig.

Det finns intervjupersoner man bara måste återvända till. Som Behie. Hon vill själv gärna vara med i tidningen. Hon säger att hon ingenting har att förlora. Fast kanske vinna, tänker jag och anar att hon hoppas vinna sympati hos Migrationsverket. Jag säger till henne att det inte fungerar så. Hon vill i alla fall. För det handlar om en annan sak också: att över huvud taget bli synlig som människa.

Vi möts första gången drygt ett år tidigare, i maj 2013.

Då står försommargrönskan prunkande grön utanför fönstren, nästan så att det gör ont i ögonen. Vi befinner oss på Rosengrenska, en mottagning för papperslösa som ideellt arbetande läkare, sjuksköterskor, jurister och psykologer sedan femton år mobiliserar en kväll i veckan på okänd adress i Göteborg, fast välkänd bland papperslösa.

Behie har kommit för sina hjärtproblem, jag för att intervjua papperslösa om arbetsvillkoren på deras olika svartjobb. Hon är klädd i en stilig lila jumper. Vi sätter oss avsides i en smal korridor som annars fungerar som kapprum. Med sina 65 år och med håret noggrant samlat i nackknut sticker hon av mot de andra jag intervjuar.

Hon berättar att hon bott i Sverige i snart tretton år. Rösten är liten.

– Det var egentligen inte meningen att jag skulle stanna. Men min äldsta dotter bodde här, och hon hade problem med äktenskapet.

Han skrek: Jag har hört att du gör dåliga saker, att du går utan sjal – jag dödar dig om du kommer tillbaka.

Alltså kom hon för att hjälpa dottern. Samtidigt hade hon problem i relationen till sin man hemma i Teheran. Han hade blivit mycket religiös. Rigorös. Auktoritär. Tänk – när deras tonårsson hade varit ute med sin flickvän, då bad han några radikala islamister att misshandla sonen som straff! berättar hon.

Under vistelsen i Sverige började maken ringa och hota henne.

– Han skrek: Jag har hört att du gör dåliga saker, att du går utan sjal – jag dödar dig om du kommer tillbaka.

Så hon vågade inte återvända. Egentligen ville hon hem, hon hade ju två min-deråriga barn kvar där. Så småningom löste hon det genom att anlita en flyktingsmugglare. I dag har alla hennes tre barn uppehållstillstånd och familjer i Sverige. Bara inte hon. Oavsett vad folk tror får vuxna invandrare inte ta hit föräldrarna som anhöriginvandrare. Hon sökte asyl men fick avslag. Hon höll sig undan i fyra år tills avvisningsbeslutet blev preskriberat och sökte asyl en andra gång, men fick återigen nej. De flesta av sina tretton år i Sverige har hon alltså levt som gömd.

– Det är jättejobbigt. Jag går runt bland mina vänner. Jag stannar inte mer än några dagar någonstans.

Länge jobbade hon på kemtvätten, berättar hon.

– Men han som var chef där var så sträng, han svor åt mig. Jag arbetade där i tre år och fick tio kronor i timmen. Jag arbetade två dagar i veckan, tolv timmar om dagen utan rast. Ibland fick jag bara 100 kronor i stället för 240 kronor. Det berodde på vilket humör han var på. Men eftersom jag var rädd att han inte skulle vilja ha mig där så sa jag ingenting.

Till kemtvätten kom och gick många papperslösa som arbetare. De flesta stan-nade i ett par månader, sedan slutade de. Chefen sa: ni behöver mig, ni ska göra som jag vill och vara tacksamma. Precis så sa han. Som han såg saken hade han gett dem en chans, så redan från början stod de i skuld till honom.

Alla svartjobbare i skuggsamhället vet: risken finns att arbetsgivaren själv anger dem för polisen om man blir besvärlig, eller om man ställer krav på ibland månader av innestående lön. Men för Behie var det största problemet på kemtvätten ändå chefens lynniga humör. Han kunde kasta saker omkring sig när han blev arg. Stolar. En gång när han hade fått parkeringsböter misshandlade han en annan papperslös kvinna på tvätteriet bara för att hon hade kommit för sent. Hon föll och blev skadad. Det var efter den incidenten som Behie slutade. Fast hon vet fortfarande gömda som jobbar kvar på samma tvätteri. Det finns alltid andra som tar vid.

– Vi är tvungna vet du. Och jag skulle också hellre vilja jobba för tio kronor i timmen på tvätteriet. Vi hade visserligen aldrig rast, men det jag gör nu är ännu tyngre.

Nu har hon hittat ett annat jobb: att vårda en gammal sjuk man i hemmet. Mannen behöver hjälp med allt, att lyftas och matas och gå på toaletten, allt. Familjens önskemål var egentligen att Behie skulle vaka över åldringen 24 timmar om dygnet och sova där. För det skulle hon få 5 000 kronor i månaden. Men Behie hade en papperslös väninna som också behövde jobb, så hon bestämde sig för att dela med sig. Nu delar de på jobbet, sover där varannan natt och får 2 500 kronor var i månaden.

– Om jag är där och jobbar ett dygn får jag 166 kronor.

Joakim Roos tar upp mobilen och räknar snabbt ut: 6:90 i timmen.

Jag behöver ju lite pengar, ursäktar sig Behie. Hon skäms över att vara så fattig. Särskilt inför sina svenska barnbarn. Hon vill kunna ge dem små presenter för att slippa skämmas över att hon lever som gömd. Ibland frågar barnbarnen: varför får vi inte komma hem till dig och hälsa på?

Sina egna vuxna barn vill hon besvära så lite som möjligt. De lever ju sina liv. Hon känner sig som en belastning. Hennes barn har det så jobbigt på grund av att hon inte har uppehållstillstånd. Hon vill inte vara till besvär.

Det är inte någon lång intervju, ändå blir Behies röst snart så liten att den inte längre bär.

På spårvagnen hem kommer hon som vanligt att vara rädd för alla uniformerade.
Hon köper alltid biljett, fast det är dyrt.
Det hjälper bara lite.

Det är som att hela hennes kroppsspråk säger: tänk om man kunde vara osynlig. Tänk om man kunde vara en fernissa som finns men inte syns. Och sedan, faktiskt, är det som att hon verkligen flyter bort och försvinner i rummet. Rakt in i väggen. Eller om det sker mitt i mängden av andra papperslösa på mottagningen, jag vet inte. Det enda som fortfarande tar plats och kräver närvaro är en dams starka parfymdoft.

Jag har skrivit om så många papperslösa i Sverige genom åren. Deras skäl att gå under jorden är olika. Många som fått avslag på asylansökan säger att de fruktar för sina liv om de återvänder hem, oavsett vad Migrationsverket och domstolen har kommit fram till. Andra har kommit som arbetskraftsinvandrare men blivit av med sitt utlovade jobb, eller blivit lurade på villkoren, och stannar kvar som svartjobbare. Och oavsett varför de först kom så har många sålt sin egendom i hemlandet och har ingenting att återvända till, ens om de kunde. Eller så binds de kvar i Sverige av skulder de dragit på sig för att kunna migrera.

För många är enda vägen in i Europa att anlita flyktingsmugglare, och det är inte gratis. Behie hör till dem som rest in helt legalt på besöksvisum men har stannat kvar. Overstayers, kallas de på politiskt fackspråk.

Alla bor de i ett skuggsamhälle. Ett Sverige i skymundan. I förortslägenheter där människor som hyr i andra, tredje, fjärde hand trängs. Vissa köper en sovplats per natt för femtio spänn, andra sover i bilar. Skuggsamhället. Det är halvgammalt bröd och andra allmosor från kyrkan. Det är titthålen i dörrarna och barn som uppfostras att inte gå för nära fönstret. Och det är exploatörerna, utnyttjarna. Det är tio timmars jobb på pizzerian, hundra spänn i handen och hålla käft.

I skuggsamhället måste du lära dig att inte existera i Sverige, fastän du bor här, och fastän dina barn växer upp här, fast ni inte får. Du måste alltid betala spårvagnsbiljetten så att ingen kontrollant ber om id-kort, även om dina sista pengar går åt. Du måste kunna några underdåniga svenska fraser för att beveka och verka glad och ofarlig, fast du är rädd. Och du måste, som Behie,  hitta ett hopp att bita dig fast vid.

Det är sensommar 2014. Jag och Joakim återvänder för en ny intervju. I vardagsrummet står gigantiska, persiska soffmöbler med grön klädsel och mörka, sirligt snidade trädetaljer. Behie sätter sig längst ut på kanten på en fåtölj. Händerna i knäet, rak i ryggen. Det är i detta hem hon bor de flesta nätterna nu. Ändå beter hon sig som en gäst.

Släktingen hon bor hos är yngre. Gymtjej. Framgångsrik och till synes helt acklimatiserad i det nya landet. Hon har ett krävande jobb, ett resultat av stor ambition och år av studier. Men åtagandet att ha papperslösa Behie som inneboende har kommit att kväva henne.

Kvinnan är brutalt uppriktig:

– Jag tål henne inte längre. Jag känner bara skuld, trötthet, besvikelse, säger hon.

Numera talar de inte med varandra. Hon skyr Behies ständiga jakt efter nytt hopp. Det sliter. Tänk att hon har konverterat och blivit kristen. Det är ju förödmjukande! Inte ska man behöva byta religion för att få stanna i det land där hennes barn bor? Och nu ska hon söka asyl igen, för tredje gången. Nej, hon orkar inte ens höra om det, säger kvinnan som hjälper Behie att gömma sig.

Behie sitter där, rak i ryggen. Lyssnar. Det går nästan att ta på skuldkänslorna i rummet. Jag byter ämne och frågar Behie vad som har förändrats sedan vi träffades senast.

– Efter att jag har blivit troende och börjat gå i kyrkan har det blivit lite bättre. Jag tror att Jesus har hjälpt mig. Det finns dagar jag är ledsen, och då försöker jag tänka på honom.

Hon sjunger i kören i en frikyrka och går dit två gånger i veckan för få undervisning. Hon visar en webbsida där det framgår att hon har konverterat. Jag tänker att det kommer att dyka upp i nästa asylutredning.

Jag frågar var hon arbetar.

– Hos några stycken olika. En gammal kvinna som behöver hjälp. När de ringer kommer jag dit om nätterna. Nu börjar jag vid fem eller sex på eftermiddagen och arbetar till nio eller tio dagen därpå. Tre dagar i veckan. Eller så tar jag hand om barn, eller lagar mat. Det är både familjer som jag känner och inte känner.

Det är en stund efteråt när vi sätter oss i bilen som tårarna kommer. Mina frågor har rört upp vad de alla länge begravt i tystnad.

– Jag tror att hon är trött, ursäktar Behie kvinnan som hjälper henne efter att ha suttit tyst en stund med pappersnäsduken i hand.

Skammen: Bo i ett av barnens rum. Ockupera. Vara beroende. Behie tassar. Kommer hon sent efter att ha jobbat lägger hon sig hellre hungrig än slamrar i köket och stör. Hänsyn. Som att de alla kväver varandras liv med molande tyst hänsyn. Hela livet på paus. Den andra kvinnans också. Och det beror bara på en sak.

Uppehållstillstånd. Att inte ha.
Hennes fel.

Ny intervju hos Migrationsverket nu i december 2014. Tredje asylansökan. Fjorton år efter den första. Redan i augusti så nervös att hon glömmer ord.

Drömmen: Kunna duka ett bord bakom egen dörr och bjuda vänner på mat.

Innan jag mötte Behie hade jag aldrig träffat en osynlig dam. Man skulle kunna tro att denna hennes märkliga egenskap skulle göra mig upprymd, som när man ställs inför en oväntad men fantastisk upplevelse. I stället är det som dröjer sig kvar en känsla av olust.

Olusten har med bristen på hopp att göra. Andra papperslösa jag har intervjuat lever också de i misär och med starka beroendeförhållanden till arbetsgivare som profiterar på deras utsatthet. Men de flesta är ändå unga. Då kan jag säga mig själv: detta är en fas i deras liv. Sedan kommer en annan tillvaro, det kommer inte alltid att vara så här.

Så kunde jag inte tänka om Behie.

Vissa skulle säga att Migrationsverket har gjort fel i hennes fall. Kanske inte jag, men vissa. Andra skulle klä hjärtat i plåt och säga: aldrig uppehållstillstånd till den som medvetet hållit sig undan lag och ordning och utvisningsbeslut. Varför skulle samhället bära kostnader för människor som inte ens har rätt att vara här?

Fast då finns en invändning till.

Nu har Behie tvättat våra kläder och vårdat våra gamla i fjorton år. Hon har hjärtproblem och saknar familj i Iran. Hennes tre vuxna barn bor i Sverige. Även om vi inte hade ett ansvar att ge Behie skydd när hon först kom – finns det någon punkt längs vägen när ett samhälleligt ansvar för henne kan sägas uppstå?

– Skriv inte om svartjobben! säger Behie när vi kommit fram till Rosengrenskas mottagning igen.

Varför inte?

– Jag tänker att de kan få reda på det på Migrationsverket.

Jag måste le.

Det begriper de ändå. Det jag skriver kommer inte att påverka ditt ärende på så sätt. Det kommer nog inte att hjälpa dig heller, tyvärr.

– Nej?

Ett ögonblick är hon tyst.

– Tack, säger hon sedan. Tack för att du skriver. För mig är ni änglar, du och Joakim.

Det tar en stund innan jag förstår. Sedan minns jag att hon ju är osynlig. Vad en berättelse gör är att bygga konturer och kontraster med ord.

Också en osynlig dam vill ta plats i rummet, det räcker inte att bara förnimma hennes parfym. Bara den som blir sedd finns till på riktigt.

David Qviström