Arbetsgivarna: Vi måste utgå från noll-inflationen

Nollinflationen sätter ramen för den kommande avtalsrörelsen, enligt arbetsgivarna. Vi kan inte utgå från Riksbankens inflationsmål på 2 procent, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen.

– Löneförhandlingarna måste ta sin utgångspunkt i den faktiska inflationen. Det är orealistiskt att tro att vi ska ha någon helt annan inflationstakt än vad omvärlden har, säger han.

Anders Weihe ser två stora problem för lönebildningen. Dels att Riksbankens inflationsmål på 2 procent ligger över den faktiska inflationen som är nära noll. Dels att kronans värde kraftigt pendlar upp och ner i förhållande till euron och dollarn.

– Det gör att parterna inte kan bedöma vilka effekter löneavtalen kommer att ha.

Riksbankens mål att inflationen i Sverige ska stiga med 2 procent per år har varit en viktig förutsättning för löneförhandlingarna. Det har fack och arbetsgivare hittills varit överens om.

Men nu är inflationsmålet överspelat som ”ankare i lönebildningsprocessen”, enligt Anders Weihe.

Orsaken är att Riksbanken missat målet. Inflationen har blivit betydligt lägre än beräknat.

– Trots att Riksbanken säger att de tar sikte på 2 procent är det svårt att tro dem. Verkligheten blir något helt annat, säger Anders Weihe.

– Sedan industriavtalets början har den faktiska inflationstakten i genomsnitt legat 0,6 procentenheter under 2-procentsmålet.

På senare tid har prisökningarna varit ännu lägre. I snart två år har den allmänna prisnivån i Sverige antingen legat still eller till och med sjunkit.

– Samtidigt har vi sedan 2008 haft en negativ produktivitetsutveckling. Under samma tid har vi haft kraftiga reallönehöjningar för arbetstagarna.

– Alla vet att reallönehöjningar utan produktivitetstillväxt skapar arbetslöshet. I längden är det ohållbart och innebär en risk för utslagning av industrin. Samhällsekonomin drabbas oerhört negativt av sådan utveckling.

Mot den bakgrunden anser arbetsgivarna att det inte är möjligt att ta fasta på Riksbankens 2-procentsmål.

– Riksbanken håller envist fast vid sitt inflationsmål trots att det varken är möjligt eller önskvärt att nå 2 procents inflation i den ekonomiska omvärld som gäller nu.

Europa befinner sig långt från någon varaktig tillväxt och även i resten av världen har tillväxttakten minskat, konstaterar han.

– Det är orealistiskt att tro att vi ska ha någon helt annan inflationstakt än vad omvärlden har. Därmed kan vi inte utgå från Riksbankens inflationsmål i löneförhandlingarna. Istället måste förhandlingarna ta sin utgångspunkt i den faktiska inflationen.

I dag ligger prisökningstakten i Europa – den viktigaste exportmarknaden – på cirka 0,4 procent.

– Sverige är ett av världen mest exportberoende länder och därför kan vi inte ha en inflationstakt som avviker från konkurrentländernas. Att då utgå från ett inflationsmål som ändå inte uppnås skapar inte stabilitet i den svenska ekonomin utan hotar att köra konkurrenskraften i diket.

Anders Weihe bedömer att inflationen under kommande år hamnar på mellan 0 och 0,7 procent.

– Det är de siffrorna vi måste resonera utifrån. Det kommer också att påverka avtalsperiodens längd. Om inflationstakten är lika låg om ett år som idag så blir det oerhört besvärligt att få till en lång avtalsperiod.

– Det är naturligtvis omöjligt att med dagens inflationstakt tänka sig ett flerårigt avtal som tar sin utgångspunkt i en inflation om 2 procent.

Om priserna nu faller, kan det bli aktuellt att kräva sänkta löner?

– Att få tillstånd ett branschavtal med lönesänkningar tror jag inte är realistiskt, även om det kanske vore önskvärt och nödvändigt. Däremot tycker vi att det vore rimligt att ge möjlighet att lokalt kunna komma överens om sänkta löner. Många i grunden sunda företag har det idag oerhört besvärligt beroende på den extrema situationen i Europa.

Nu anser ni att det är viktigt att fokusera på den faktiska inflationen. Omvänt, ska vi göra det även när det är 3-4 procents inflation?

– Nej, det är en felsyn. Det viktiga är att löneökningstakten är förutsägbar och ger stabila förutsättningar och ökad konkurrenskraft, så som det uttrycks i industriavtalet. Då måste vi titta hur det ser ut i omvärlden, det är vår utgångspunkt. Det är i grunden ointressant om utgångspunkten för förhandlingarna är 2 eller 5 procents inflation, det avgörande är att de förutsättningar vi utgår från är reella och inte helt felaktiga som idag.

Men är det inte ologiskt att utgå från inflationen bara när den är obefintlig?

– Vi har tidigare inte haft möjligheten att trycka ner löneökningarna till samma nivå som den faktiska inflationen. Löneökningarna har legat högre. Vi har inte förmått hålla i ankaret, helt enkelt.

– Man ska också komma ihåg att det inflationsmått som vi använder i Sverige, konsumentprisindex, är irrelevant för exportindustrin. För industri är producentprisindex helt avgörande och de siffrorna kan se helt annorlunda ut än konsumentprisindex.

Ser du inga risker att låga löneökningar eller inga löneökningar alls förstärker prissprialen neråt och att ekonomin hamnar i ett besvärligt dödläge, i deflation?

– Nej. Svensk ekonomi kan inte drivas av inhemsk konsumtion. Offentliga investeringar kan vara bra om de långsiktigt stärker konkurrenskraft och tillväxt. Men vi kan inte kosta på oss lönehöjningar för att elda på den inhemska privatkonsumtionen. Det klarar vi inte. Den notan skulle bli alltför dyr.

– Sedan 2008 har vi ökat reallönerna på ett ohållbart sätt och därmed försämrat vår relativa konkurrenskraft. Vi måste växla ned arbetskraftskostnaderna så att vi återställer och förbättrar konkurrenskraften i förhållande till konkurrentländerna, säger Anders Weihe.

Harald Gatu