Här skyddades du från sänkt lön

Prisfall hotade lönerna. Priserna rasade och lönerna likaså. Då, för nittio år sedan, stod slaget om hur lönen skulle skyddas från att sänkas. Arbetarna strejkade till sig ett löneskydd i avtalet. I dag sjunker priserna igen. Sverige har deflation.

En man steg på nattåget från Trollhättan till Stockholm en januarikväll 1923. Med bekymrade steg letade han efter sin andraklasskupé. Dagen hade varit både lång och omtumlande.

Nattåget skulle ta honom hem från en stormig dag ute på Nydqvist & Holm, den stora bullrande verkstan intill fallen i Trollhättan där tusen verkstadsarbetare svetsade och monterade samman de tusen lokomotiv som beställts från det kommunistiska Sovjetunionen.

Kanske gav jätteordern från ”världens första arbetarstat” metallarbetarna råg i ryggen. Stridsviljan var det inget fel på och den gav mannen på tåget huvudbry. Lite motsägelsefullt kan tyckas, eftersom arbetarnas stridsvilja borde vara ovärderlig för den som skulle företräda metallarna mot deras arbetsgivare.

Mannen som steg på nattåget hette Johan-Olov Johansson, förbundsordförande i dåvarande Metall. Han var tilltufsad och omtumlad. Medlemmarna hade läst lusen av honom.

Nydqvist & Holms metallarbetare ville gå ut i strejk mot företagets lönesänkningar. Johansson bad dem att vänta med strejken.
Under 1920-talets första år befann sig landet i djup kris. Priser och löner föll, produktionen stannade av, arbetslösheten rakade i höjden.

Arbetsgivarna krävde lönesänkningar. Verkstadsföreningen uppmanade sina medlemsföretag att säga upp lokala avtal och driva igenom sänkningar av både timlöner och ackord. Den maningen hade hörsammats av ledningen för Nydqvist & Holm i Trollhättan. De meddelade klubben: ”Härmed får vi meddela att det är oss omöjligt att bibehålla nuvarande lönesatser.”  20–25 procents sänkning av timlönerna och kraftiga sänkningar av ackordet.

Efter nyårshelgen hade det brakat lös. Verkstadsklubbar runt om i Sverige larmade förbundsstyrelsen.

Nordsvenska ventil i Norrtälje, Mustad & son i Mustadfors, Svenska cykeldepoten i Varberg, Galvaniseringsfabriken i Lyckeby, Gjuteri- och pumpfabriken i Landskrona, Uppsala armatur, Krylbo kassaskåpsfabrik. I Eskilstuna hade de lokala arbetsgivarna krävt lönesänkningar på Klas Törnbloms, Erikssons metallfabrik och August Stenmans. På Söderbäcks efterträdare hade fem arbetare skickats hem eftersom de inte hade ”godkänt väsentliga sänkningar av gällande ackordspris”.

Från Färe armatur i Sibbhult kom nödropet att förbundet skulle sätta företaget i blockad eftersom de befarade att Metalls medlemmar skulle avskedas ”och billigare arbetskraft anställas”.

Men det var knappast läge för strid. Den explosionsartade ökningen av arbetslösheten hade tömt förbundets a-kassa. När inget annat återstod löpte pengar direkt från förbundskassan till de arbetslösa. Konfliktfonden var obefintlig.

Detta var Metallindustriarbetareförbundets svåraste stund. Svårare än början av seklet då förbundet gick i bräschen för ett riksomfattande kollektivavtal.

Till på köpet hade arbetsgivarna i den sargade stålindustrin sagt upp avtalet och krävt förlängd arbetstid, 56 timmar i veckan, mera lördagsarbete, kortare stillestånd på söndagar, indragna barnbidrag – och sänkta löner.

Johan-Olov Johansson hade all anledning att brottas med nattsömnen på tåget tillbaka till Stockholm.

Först ville han klara av konflikten med stålindustrins arbetsgivare i Järnbruksförbundet. Han kände dem väl, han var uppväxt i skuggan av järnbruket i Horndal i södra Dalarna där han med tiden blev valsmästare.  Först skulle han ta sig an Järnbruksförbundet, sedan Verkstadsföreningen. Men oron inom verkstadsindustrin störde upplägget.
Han befarade att en enda lokal strejk skulle få arbetsgivarna att lockouta, stänga ute arbetarna i hela verkstadsindustrin och därigenom knäcka Metall.

Därför hade Johan-Olov Johansson manat Trollhättearbetarna att vänta.
När han återvänt till Stockholm rapporterade han om besöket i Trollhättan till resten av den lilla förbundsledningen. Han beskrev stämningen som ”ytterst upphetsad”. Att Metalls ledning beskylldes för såväl förräderi som att vara ”mutade av bolaget”.
Johansson ansåg att hans besök i Trollhättan varit misslyckat. Han kunde berätta om arbetarnas egen sångkör och musikkår som mött honom. Han kunde berätta om smeden som häcklat honom. Om en Daniel Pettersson som väckt bifall med sina ord: ”Det vore bäst för Sveriges arbetarklass om Trollhättans arbetare kunde kämpa sig till ett fördelaktigt avtal.”

Det var omöjligt, sa Johansson till sin förbundsledning, att ”med dessa kollegor föra ett förnuftigt resonemang”.

De andra i förbundsstyrelsen var bekymrade. Oscar Westerlund, kommunisten från Domnarvet, var upprörd och sa att om Nydqvist & Holm gick ut i strejk så var det ”bättre att Trollhätteavdelningen gick sönder än att förbundet gjorde det”.
Förbundet klarade inte att slåss på två fronter, mot stålindustrins och verkstadsindustrins arbetsgivare. En fiende i taget var fullt tillräckligt.
Arbetarna på Nydqvist & Holm i Trollhättan trotsade förbundsledningen och gick ut i strejk. Arbetsgivarna i Verkstadsföreningen vilade på hanen.

Till slut fick verkstadsindustrin i slutet av året ett avtal där lönesänkningar omöjliggjordes. I alla fall om man inte gick med på det frivilligt. Lönen kunde inte ”utan frivillig överenskommelse under avtalsperioden ändras”. Arbetarna kunde, med det nya avtalet, heller inte strejka sig till högre löner under avtalsperioden.

Avtalet gick ut på omröstning bland medlemmarna. Nio av tio sa ja.

Johan-Olov Johansson hade i början av året stigit på ett nattåg från Trollhättan som en förlorare. En plågad förbundsordförande. När allt var över stod han trots allt som något av en vinnare.

Harald Gatu